Såhär i slutet av semestern är det tacksamt att titta tillbaka på de fyra veckor som jag har spenderat utsträckt på en filt i skuggan och konstatera att jag inte har åstadkommit särskilt mycket - vilket också var mitt mål med ledigheten. För inte alls länge sedan kunde jag känna ångest om jag inte använde min lediga tid till max och sprang på fester kors och tvärs, träffade vänner hit och dit, reste iväg eller hittade på andra avancerade aktiviteter. I sommar har jag inte gjort någonting.
Detta är min fjärde och sista semestervecka och jag är fortfarande kvar vid sommarstugan där jag slappat sedan starten. Vädret har svängt som en bergochdalbana (typiskt Sverige), men jag kan glatt konstatera att det förutom några avvikelser har varit jävligt fint genom hela ledigheten. Förra veckan och den innan dess var allt annat än typiskt svenska vädermässigt, de var snarare tropiska. Om folk omkring mig inte hade pratat svenska så hade jag lätt kunnat missta vår badbrygga för en spansk strand.
Jag har läst bok, badat, ätit och druckit alkohol, läst bok, badat, ätit och druckit alkohol, läst bok...ja, ni fattar. Det har varit otroligt skönt.
Tyvärr gjorde jag bort mig någonstans där i mitten... Halvvägs genom semestern, under lördagen i andra veckan faktiskt, hade jag både föräldrarna, bror med fru, farbror med fru och farmor som sällskap här ute vid stugan. Termometern pekade på extrem hetta och det var omöjligt att överleva dagen utan att gå och bada minst en gång i halvtimmen (och vi hade tjugosex grader i vattnet vid bryggan, så man vart knappast nerkyld av att doppa sig).
Iallafall så käkade vi en massa god mat, drack härligt porlande drycker, hade femkamp och skojade friskt. Under kvällen, vid niotiden ungefär, gör jag det grava brottet att högt säga orden: "Fan vad bra vi har det" och "Nu är det inte synd om oss alltså" följt av något i stil med "Ibland är livet bra fantastiskt".
Jävligt puckat av mig, för det är ett universellt faktum att varje gång man högt uttalar liknande ord, varje gång man om så bara för någon sekund vågar erkänna att man faktiskt är lycklig, då går allt käpprätt åt helvete. Som om det sitter någon liten filur uppe i himlen och tjyvlyssnar.
"Jaså minsann, Terese har mage att vara lycklig helt plötsligt. Hon börjar bli lite bortskämd, bäst att fucka upp saker och ting för henne så hon får lite att jobba med."
Ungefär tio minuter efter att jag högt konstaterat hur bra jag har det så händer det oundvikliga. Jag ramlar och gör illa mig rejält. Okej, det var mörkt ute, jag hade fått i mig några glas, jag kan ha småsprungit istället för att gå i normalt takt och det var lite halt i mossan där jag slant med foten...men kom igen ! Så otroligt jävla orättvist.
Jag halkar, ramlar och rullar hela vägen ner för ett berg. Mirakulöst nog får jag inte en skråma på överkroppen, inte ens på händerna. Jag skrapar upp vänster knä fullständigt, men okej, det är ingen egentlig fara där, mest irritation...när jag dock vänder blicken mot min högra fot och ser att där min yttre fotknöl brukade titta fram buktar nu istället en enorm jätteknöl ut och min fot är upptagen med att i skrämmande hög fart svälla upp till dubbel storlek.
Morsan tar med mig till akuten dagen därpå, för då är smärtan så vidrig att jag svimmar i gräset när jag ska gå och morgonkissa. Fossingen (som förresten snabbt fick smeknamnet Elefantfoten) röntgas och visar sig inte bara vara vrickad, utan det uppdagas att jag även har haft av två ledband. Tack som fan.
Så, jag har hoppat på kryckor de senaste två veckorna. Brorsan har kallat mig Krypplingen, jag har inte kunnat bidra med ett skit och varje gång jag ska ta mig någonstans (frysen för en glass, toan för att hämta tandborsten eller bara ner till bryggan för att bada) så har det tagit mig tio gånger så lång tid.
Men jag är inte bitter.
Idag är det tio dagar sedan jag ramlade och nu klarar jag att gå utan kryckorna. Visst, jag haltar och vaggar som en jävligt skitnödig farbror, men jag kan iallafall använda händerna nu.
Förutom att ha ramlat och haft ett blålila högerben (som numera är gulgrönt by the way) så har jag haft en fantastisk semester. Jag har badat så många gånger att jag tappat räkningen, ätit en massa förbannat god mat och läst en jäääääävligt bra bok ("The Host" av favvoförfattaren Stephenie Meyer). I helgen återvänder jag till hemstaden och ställer in mig på att släpa mig till jobbet på måndag morgon.
Men först ska jag nog bada lite till...
