Weekend-update

Det är trevligt när man har en lyckad helg. Ni vet när allt med helgen är kul och det händer något hela tiden. När man egentligen inte har något att klaga på. Typ en sån helg hade jag nu i helgen.
I fredags pep jag off till Stockholm för att hänga med min bästa polare L. Vi har blivit så jävla sentimentala sen hon flyttade dit. Vi typ grinar så fort vi kommer att tänka på den andra och associerar skumma saker med den andra personen. Härom veckan åt jag oxfilé med en annan vän och kopplade genast just denna maträtt till min älskade L och fick kämpa för att inte snyfta som en liten unge. Fan va sentimental man blir ibland !
Iallafall så var jag i Stockholm och medan polaren jobbade några timmar så utövade jag en av mina absoluta favoritaktiviteter : shopping. Jajemen, jag spenderade stora summor på materiella ting för mitt eget välmåendes skull. Och jävlar så bra det kändes ! Jag ska inte rabbla varenda liten pryl jag köpte, men jag hade fan flyt. Hittade bra grejor i bra storlekar snabbt och slapp gå omkring och torrkolla i tråkiga affärer som jag egentligen inte vill titta i. Nix, jag höll mig till favvisarna (Blue Fox, Rio etc) och hittade allt på direkten. Dessutom vandrade jag runt inne på Butterix, fångad i ett konstant lyckorus. Jag ÄLSKAR den affären. Speciellt när Halloween står för dörren för de har verkligen allt man behöver till denna ljuvliga helg.
När jag shoppat tills jag nått gränsen "jag-får-inte-gå-in-i-en-enda-affär-till-för-då-har-jag-köpt-hela-stan" och det var en timma kvar tills kompisen slutade jobba bestämde jag mig för att slå mig ner i NK's champagnebar och sörpla mousserande med en Larsson i handen. Jävligt soft.
På kvällen lagade jag och L skitgod mat och kollade på teve.

På lördagen begav jag, L och en annan L oss till hemstaden igen. Två kära vänner var nyhemkomna från utlandet och höll i stor baluns. Partystämningen var på topp och jag kände mig så jävla fin i min Deeta von Teese-iga klänning.

På söndagen mådde jag...hrm, ungefär som en överkörd pungråtta (och det smakade överkörd pungråtta i min mun också...konstigt...). Vinhuvudvärken satt som ett pannband runt skallen och oändliga försök att kyla bort eländet genom att doppa hela skallen i iskallt vatten hjälpte inte. Fick ett dödssug efter chips och lyckades masa iväg mig till affären (där det givetvis var lång jävla kö). Men sen blev jag (och jag vägrar hävda annat) magsjuk av chipsen för plötsligt kom en fontänspya flygande som jag inte alls var beredd på. Inte alls kul faktiskt.
Men i övrigt en JÄVLIGT rolig helg.

Nu ser jag fram emot Halloween (vilket givetvis ska firas hela veckan). Ser mindre fram emot skräcktentan på torsdag, men men...

"Kidnap the santa claus, beat him with a stick
Lock him up for ninety years, see what makes him tick"
(- the Nightmare before Christmas)

Fan va vidrig man är ibland

I lördags hade jag min kära vän E på visit. Hon skulle hjälpa mig sy en Halloween-outfit och sen var det planerat att äta mat, dricka vin och babbla röven av oss resten av lördagskvällen. Det var inte riktigt så det hela slutade dock...
Efter att ha inhandlat diverse prylar till syuppdraget for vi hem till mig och börja fippla med outfiten. Låt mig säga såhär : vi blev inte klara.
Jag lagade värsta asgoda oxfilén med en fräsch sallad, kantarellsås (tack sambons mamma för all svamp !) och många glas rötjut. Till maten avnjöt vi en gemensam favorit i filmvärlden, nämligen Mel Brooks "Men in tights" som är så jävla rolig att jag bara dör.
När vinet och filmen var slut hällde jag upp varsin Dry Martini följt av två groggar var. Och det var ungefär här det började barka hän söderut... Givetvis blev vi partysugna så vi lämnade the safety of the home och pep iväg till favvostället i Muppsala. Ute fortsatte drickandet (i alldeles för stora mängder) och jag gjorde under kvällens lopp följande tre mycket vidriga saker :

1. sucked face med nån jävla kille som jag inte ens kommer ihåg hur han ser ut
2. fontänkräktes på min kära kompis E på uteserveringen (utan att bli upptäckt av vakten dock !)
3. dansade pruttfull på högtalaren medan kompisen åmade sig kring en stång

Varför, oh dear Satan, varför gör man alltid sånna här saker ?
När min bästa polare L ringde dagen efter o frågade om det varit några skandaler svarade jag att det varit lugnt, men i samma stund som jag sa det kom alla minnen av spyor och diverse shots all screaming back och århundradets bakfyllenoja inleddes.
Fy fan vilken ångest ! Jag sov i princip hela dagen på söndagen. Kunde varken äta eller dricka (för min orch till mage envisades med att spy upp allt, till och med vatten). Låg som en gnyende liten valp i soffan och tyckte synd om mig själv hela jävla dagen.
På måndagsmorgonen hade vi redovisning bright and early. Gissa vem som fortfarande var risig då...?

Vafan är det för mening med allt ?!

För några dagar sedan gick en kollega till mig bort. Inte bort som i "jag går en sväng till grannen", utan bort som i att hon dog. Jag jobbade med henne massor av gånger och hon var utan tvekan en underbar människa som absolut inte förtjänade att dö på det här sättet och det kom som en chock för alla som kände henne. Hon var inte ens gammal. Och nu blir hennes man och barn ensamma. Barnens mamma kommer aldrig mera hem igen. De blir tvungna att lära sig att leva utan henne. Ingen människa förtjänar att utsättas för det.

Så, den här bloggen är i K's minne.
Hon var en öppen, smart, glad och trevlig människa som alltid bjöd på sig själv. Till och med när hon var sjuk och mådde riktigt pecka var hon ändå alltid glad. Alltid, det spelade liksom ingen roll. Man skulle kunna säga att hennes livsfilosofi gick ut på att vara positiv och inte gnälla, för vad skulle det tjäna till ?
Men jag tänker fanimej gnälla ! Jag tänker vara förbannad och upprörd över att en sån här sak får hända. Tyvärr händer dåliga saker bra människor varje dag, men det är inte förrän det sker hos någon man faktiskt känner som man inser hur det egentligen ligger till.
Vid sånna här tillfällen vill jag kasta ömtåliga objekt mot hårda väggar och spotta ur mig fler svordomar än normalt, för det känns som om jag tappar tron och hoppet på mänskligheten fullständigt. Jag menar, vafan är meningen med allt om det ändå kan gå käpprätt åt helvete vilken sekund som helst ?

Men sen lugnar jag ner mig och inser - i likhet med K's filosofi - att det inte tjänar till att gnälla. Om inga dåliga saker hände skulle vi aldrig värdera de bra sakerna. Livets upp- och nedgångar är tyvärr vad som gör att vi faktiskt har ett liv att leva i slutändan.
Egentligen är det riktigt sjukt att en kollega, vän, mamma och hustru ska behöva dö för att folk ska inse att det är dags att ta vara på sig själva och sina liv. Men så är det. Och det är en mörk sanning. Mänskligheten är en jävligt fucked up varelse egentligen, men det är allt vi känner till. Hur skulle vi annars vara ?

Det enda man kan hoppas på är att K's nära och kära kände att de gjorde sitt mesta av den lilla tid de faktiskt fick med henne.
Så, kära vän, vi saknar dig. Det kommer vi alltid att göra. Vi kommer aldrig glömma dig och vi ska verkligen försöka lära oss att ta till vara på vår tillvaro.

Alla som läser denna blogg : lägg tjugo kronor på rosa bandet, det säljs överallt. Var med och se till att inga fler kvinnor går samma hemska öde till mötes. Ibland går det att göra en skillnad. Även om skadan i detta fall redan är skedd.

R.I.P. kära kollega