Make up your own damn mind

Hamnade i en diskussion med pojkvännen om det här med att blogga och jag påpekade att mina blogginlägg på senare tid har fokuserat mest på det pråliga och ytliga snarare än det djupa och spirituellt meningsfulla. Det faktum att jag har hittat världens bästa träningsform kan ha med det att göra, men han poängterade att det finns en värdering i det jag skriver som ger djup per automatik. Så oavsett om det handlar om den nya snurren jag har lärt mig eller om jag är förbannad över något jag har läst i tidningen, så lyser mina åsikter och synsätt igenom.

Det var exakt vad jag behövde höra för jag tycker att det är viktigt att få bearbeta både det mer lättsamma OCH de tyngre sakerna. Så länge ens värderingar stannar kvar.

Vår diskussion ledde på naturlig väg vidare till det här med ideologier och det klara behovet av en breddning av vissa begrepp; som feminism till exempel. Den smala väg som extremisterna propagerar för är tråkigt nog den som får ta störst plats och därför får representera hela ideologin, vilket är riktigt beklagligt.

Jag har blivit kallad för ”en hälsosam feminist” eftersom jag har genusvärderingarna, men inte föraktar eller diskriminerar de som råkar tillhöra normen i samhället - de som av flera andra feminister jag känner hårddras till att vara en del av patriarkala systemet enbart på grund av frånvaron av en uttalad feministisk ideologi. Med andra ord, min förmåga att stå i mitten istället för på kanten gör mig hälsosam.

Jag är inte så säker på att jag gillar den titeln, men jag förstår poängen bakom den. Det är bara trist att jämställdhet, en så otroligt viktig och vettig sakfråga ska ha en negativ klang.

Så, en breddning av begreppet är absolut nödändig. En förståelse från båda sidor (make no mistake, jag vet att det finns brister från båda håll här) som innebär förståelsen för feminism som frigörelse för båda könen, och inte ännu ett handfängsel som splittrar oss ännu mer.

Eller som pojkvännen sa: ”Att man väljer att raka benen eller låter bli att raka benen för att man tycker att det ena är snyggare eller bekvämare och inget mer. Ursprunget kanske ligger i en manlig kontroll av kvinnligt utseende, men i en frigjord värld är det bara två estetiska alternativ, inget mer politiskt än det andra.”

Så varför är det så otroligt svårt för så många att se skillnaden?

Pole boot camp

Långhelg is the shit.

Tog ledigt torsdag och fredag förra veckan för att åka och hälsa på E (som har skitskumt schema och i princip aldrig är ledig på helgerna), så jag fick en riktigt lång helg. Skönt. När jag kom hem så var det fortfarande bara lördag. Man borde unna sig fler strödagar, de gör stor skillnad.

Anywho, så var det med stor förväntan som jag anlände hos min kära vapendragare (som bor tre timmar bort). Inte bara för att vi inte har träffas sen i mars eller för att vädret var toppen, utan också för att E, precis som jag, tränar pole dancing. Hon har hållit på i snart ett år och är wicked awesome, men är helt självlärd och eftersom yours truly tar lektioner så tyckte vi att det var dags för lite utbyte.

Jag tror knappt att det hann gå en timme efter att jag hade kommit innan vi var uppe i hennes träningsrum och snurrade för full hals. Sedan körde vi ett 1,5-timmarspass på torsdag eftermiddag och ett 2-timmarspass på fredagen.

Jobbigt som fan när det är tropisk hetta ute, eftersom svetten gör att man har förbannat svårt att hålla sig kvar, men jävligt roligt.

Satte även världsrekord i blåmärke, insidan av vänster överarm ser helt jävla misshandlad ut från ett misslyckat försök att hänga uppochner, men annars klarade jag mig rätt okej.

Mitt i all iver lyckades vi i alla fall filma och fotografera lite och exhibitionist som jag är så tänkte jag dela med mig av materialet (förhoppningsvis så att ni framöver kan se framsteg). Så, nedan har vi mig i ett Handstand, Carousel och ett filmklipp där jag gör Attitude Heel (lyckades tyvärr inte vända det upprätt, så ni får snällt tilta skallen åt vänster för att se ordentligt).

Ps. Jag nailade även Cradle - som störde mig efter träningen förra veckan. Jävligt skönt.
-------------------------------------------------------------------------------
Resten av helgen var inte så dum den heller. Lördagen spenderades i min brors bortgångne väns ära, först med fotbollsturnering (jag spelade givetvis inte, utan drack öl i skuggan och hejade) och sedan med spelning på kvällen.

(Att min fina pojkvän köpte en fläkt till varma lägenheten kan annars ha varit helgens höjdpunkt. Nu går det faktiskt att sova där utan att svettas ihjäl).

Carousel
Handstand

Bang, en boome-boomerang, dam di dam dam di dam di dam dam

Gårdagens poledancingpass var delvis ren lycka, delvis ren frustration. Vi inledde med att upprepa förra veckans koreografi och den satt som berget hos yours truly. Fick t.o.m. instruera de andra tjejerna när de kom av sig (och det är ju inte utan att man blir lite stolt).

Jag har blivit riktigt grym på Carousel, vilket också råkar vara min favoritsnurr. Förmodligen för att det är lite som att åka karusell (alla som någonsin har sett mig på Grönan fattar).

Sedan blev det lite tuffare… Boomerang och Cradle, ladies and gentlemen. Två av de svåraste moves vi fått lära oss hittills. Boomerang har samma grepp som Carousel, så den satte jag hyfsat (dock hade jag gärna sett att min benstyrka räckte ännu längre och att jag kunde hålla spirorna uppe ett par varv till), men Cradle, den blev det mest pannkaka av faktiskt. Jävligt svår.

Ett Boomerang-klipp har ni här: http://www.youtube.com/watch?v=Mj1dPKEzJng

Tyvärr hittade jag inget bra klipp av CradleSpinn, men jag lyckades googla fram en stillbild (se nedan) i alla fall, så att ni får en ungefärlig känsla av vad jag snackar om.

Min högra handled är ett köttsår idag. Mer eller mindre. Och CradleSpinn tog rejält på magen också. Nya grepp innebär som bekant nya skador.

Men jag ger mig icke! Imorrn bär det äntligen av norrut, mot min vapendragare E, där ett helt rum i hennes och grabbens hus är till för pole dancing. Ni kan ju gissa vad vi kommer göra, två dagar i streck. Hela jag kommer vara ett köttsår när jag kommer hem på lördag. Men förhoppningsvis även några nya moves rikare. Och då är det totally worth it.

Cradle Spinn

Skillnaden på folk och folk

Idag, inom loppet av fem minuter, så stötte jag på två raka motsatser. Två totalt olika personer som på två skiljda sätt tog plats i mitt liv, om så för bara några minuter var.

Den första var av den lite tråkigare, och mest irriterande arten. En alkoholpåverkad, handpåläggande rysk turist tog kontakt i den alltför långa kön på 7-Eleven. Där stod jag, två mjölkkartonger och en bull-längd i famnen (fika på jobbet idag) och han ålar sig klumpigt in bakom mig och börjar konversera med mig. På ryska.

”I don’t understand you” suckade jag fram och svor en lång ramsa över att varenda jävel på Östermalm var tvungna att stå i just min kö, just då.

Det ryska språket fortsatte hagla över mig, trots ihärdiga försök att ignorera den spritstinkande mannen. Efter någon minut stack han fram högernäven och skulle hälsa. Jag sa mitt namn och återgick till att stirra sönder nacken på personen framför mig. Och ryskan fortsatte hagla.

”Bankomati” var ungefär det enda ord jag kunde uppfatta ur hans glappande käft.

”There’s one around the corner” sa jag, så artigt jag bara kunde och sedan släppte jag mina varor på disken med en duns och satte av fort som fan därifrån.

När folk är närgångna och inte förstår vinkar, då blir jag förbannad. Men istället för att skälla ut ryssen (vilket ofta blir fallet med irriterande främlingar i kombination med mig och min korta stubin) så bet jag för en gångs skull ihop och seglade vidare till blomsterbutiken snett över gatan. Där träffade jag på person nummer två – ryssens motsats.

En übertrevlig blomstertjej som glatt babblade på om allt möjligt. Efter några minuter (och en jävligt fin bukett) så framgick det att den fulla ryssen även hade varit inne hos dem och härjat. Rivit blommor ur händerna på dem och varit allmänt irriterande. Det skrattade vi gott åt medan hon knöt ihop den somriga buketten.

Och så var mitt humör på topp igen. En förbannat bra midsommarhelg kan ha haft något med det att göra också. Och det faktum att jag på torsdag ÄNTLIGEN ska få hänga med E igen!

Lite schizo blir man ändå, när trevligheter varvas med otrevligheter. Som när jag motvilligt läser debattinläggen i en genuspositiv artikel och motståndarorcherna återigen har varit framme med sina ”Men min dotter leker minsann med dockor!” och ”Ni kan inte bekämpa evolutionen”-argument. Som om det skulle radera förekomsten av hela den patriarkala maktstrukturen.

Så är yxmördarhumöret plötsligt framme igen.

(Och så fikar vi, så är allt bra igen).

Pole play

Ännu en tisdag, ännu en utmaning, ännu flera blåmärken (eller troféer, som jag gärna kallar dem). Gårdagens poledancingpass var lika förbannat kul som alltid och nu, efter halva ”kursen”, börjar det bli snäppet mer avancerat. Igår, mina vänner, började vi nämligen klättra.

”Nästa gång är det shorts som gäller” sa vår tränare förra veckan och mycket riktigt anlände alla glada tjejer i kortbyxa, nyfikna som fan på dagens pass.

Vi mjukstartade med att upprepa koreografin från förra gången, lattja lite med de moves vi tycker är roligast (jag lekte med Carousel, Front Hook och Back Hook) eller bad om hjälp med de vi haft lite svårt för. Tacksamt nog har jag äntligen fattat Front Hook, som jag av någon anledning hade svårt för sist. Den är inte särskilt komplicerad, så jag fattar inte varför jag inte satte den. Hade väl någon glitch i skallen förra veckan, för igår gick den som på räls.

Sedan fick vi lära oss en ny snurr, Chair Spin. Som en vanlig, basic snurr, fast med benen uppvikta som om man sitter på en stol. Alltså, mer krävande än en vanlig snurr eftersom det kräver mer benstyrka. Härligt.

Och sen, ja sen var det som sagt dags för klättrandet. När man klättrar upp på en strippstång då håller man sig fast med ovansidan fot, insidan knä/lår och drar sig upp med armarna. Min poledancingstjärna till bästa vän E har lärt mig klättra tidigare, så det var inga problem, men sen skulle det snurras där uppe. Det gick sådär. Låren fastnade, jag höll mig fast för hårt och fötterna… Ja, ni ser ju bildbeviset själva nedan. Ovansidan fossingarna är g a n s k a blåslagna idag. Ett nytt trick, ett nytt blåmärke.

Nästa vecka får jag inte bara träna pole som vanligt, utan jag får dessutom äntligen åka och hälsa på min kära sidekick E (som bor i Tjotahejti) och då jävlar ska det tränas poledancing. I två dagar. Ni kan ju ta och gissa hur blåslagen jag kommer vara efter det… (Och hur nöjd)

-----------------------------------------

Ps. Fem veckor in och jag är nästan nere i spagat redan. Heja!

Misshandlad, men förbannat stolt fot.

Jag kan åka karusell!

Gårdagens pole dancing-pass var ett av de roligaste och tuffaste hittills. Det märks att vi börjar komma in i lite mer avancerade och tekniskt krävande moves nu. Just the way I like it!

Sedan jag på riktigt har fått upp intresset för pole dancing har det funnits ett par stycken moves som jag längtat extra mycket efter att få lära mig. Ett av dem är en ”snurr” som heter Carousel (eller Karusellen, om vi ska slakta polespråket helt). Och igår var det dags för den.

And, my friends, I totally fucking nailed it.

:)

Tyvärr hade jag inte riktigt lika stor framgång med Front Hooken. Av nån jävla anledning så ville inte mina vader samarbeta och jag hamnade för nära stången, vilket innebär att greppet blir för tajt och hela handleden tar i, istället för bara handen (gissa var jag är öm idag…). Efter ett tiotal frustrerande försök lyckades jag till sist få till en hyfsad Front Hook med Whiplash som avslutning (= när man svänger ut det yttre benet och får sjukt mycket fart). Men vaderna tog rejält mycket stryk.

Och knäna är helt sönderspöade, som vanligt. Kollade på knäskydd innan träningen igår, men utan succé. Rätt variant fanns, men varför, VARFÖR görs de bara i en skitful, skrikig blå färg? Svarta ska de vara for cryin’ out loud!

Front Hook

Carousel

(Den grymt duktiga tjejen på bilderna

är Nelle, som har startat studion).

Vardagsmysterier

Alla har vi råkat ut för dem – vardagsmysterierna.

Ni vet, när ännu en strumpa slukas av torktumlaren, den byxa man var helt säker på att man precis stoppade undan fortfarande ligger framme, eller när man nämner en person som man inte har träffat på en evighet och två minuter senare så ringer den.

Vardagsmysterier kan vara småläskiga, lite häftiga eller bara jävligt irriterande. Jag vet till exempel inte hur många gånger jag har ringt till morsan och mötts av ”Nämen det här är ju läskigt!” och så visar det sig att hon precis har yttrat orden ”Jag tror jag ska ringa till Terese”.

För några år sedan försvann min absoluta favoritkjol. SNÄPP, så var den borta. Och påträffades aldrig mer igen. Jag saknar fortfarande den.

Just nu pågår ett vardagsmysterium i mitt liv - en kontinuerlig serie, if you will. Igår togs det fjärde steget i detta mycket märkliga och oförklarliga fenomen.

”Oj va din tröja är trasig” utbrast pojkvännen igår kväll.
”Va?” sa jag och började rycka och slita i den.
”Nej, här” sa han och vinklade min vänstra armbåge så att jag kunde se.
Ett enormt hål precis över armbågen.
Vad i helvete…?

Nu tänker ni, ”men vaddå, alla har väl sönder saker lite då och då”. Visst, det har vi. Men det läskiga (och jävligt irriterande) i denna story är att detta är den fjärde tröjan som har gått sönder på EXAKT det stället. Alltid vid vänster armbåge. Aldrig på höger sida eller någon annanstans på tröjan. Bara vänster armbåge.

”Den är inte vass heller” sa pojkvännen och klämde lite på armbågshuden som stack ut genom den trashade tröjan.

Släta armbågar och jag har inte fastnat i någonting. Så hur FAN kommer det sig att alla mina tröjor envisas med att gå sönder just där???

Jag måste sluta bära långärmat, det är tydligt.

Veckans pole dancing trofé

Att en stång kan skänka så mycket glädje. Det kanske man inte kan tro. Men varje tisdag klockan halv sju bekräftas detta påstående, eftersom jag då får köra ett svettigt och jävligt roligt pole dancing-pass med de andra glada tjejerna i min grupp.
Bästa. Träningen. Ever.

Okej, mina knän är fullständigt blåslagna (note to self; införskaffa knäskydd), men jag bär blåmärkena som troféer. Gladeligen.

Vår gruppledare fick igår frågan ”Slutar man någonsin få blåmärken?” och hon svarade glatt att när man slutar få dem på knäna så beror det på att man har avancerat och får dem någon annanstans istället (kanske insidan lår eftersom man har börjat hänga uppochner i en Butterfly).

Om inte skatteåterbäringen kommer snart, så att jag kan skicka efter min egna x-pole, då blir jag sur.

Mosat knä direkt efter träningen

Hulken

Jag har alltid haft kort stubin. Ända sedan barndomen, då jag enligt morsan var en riktig liten ”Argbigga”, har jag blivit ordentligt förbannad när saker och ting inte går vägen för mig. Det beror inte på att jag är en arg människa överlag (hur kul vore det för de omkring mig?), utan på att jag har väldigt nära till mitt emotionella spektrum. För lika lätt som jag blir arg blir jag även glad eller ledsen.
Jag har alltid bearbetat känslor genom att reagera på dem direkt när de kommer farandes. Jag har väldigt sällan svalt ner det jag har känt och sedan klistrat på mig en mask för att hålla skenet uppe. Vad är poängen med det? Jag skiter väl i om folk får reda på att jag är förbannad, ledsen eller glad. Det är inte för deras skull jag reagerar, det är för min. Och för mig är det absolut bästa sättet att bearbeta saker på just det; att ta itu med dem direkt. Och verkligen låta mig själv känna det jag känner.
Problemet i att ha lätt för att bli förbannad är att jag ofta överreagerar på småsaker. Det går över fort, men jag kan bli riktigt jävla Hulken-skogstokig i några minuter och då är det bäst att hålla sig undan.
Som nyss, då blev jag uppringd av mitt gamla gym. En man talar bestämt om för mig att mitt autogiro har slutat fungera (jag har bytt bank sedan senaste flytten). ”Men jag har inte tränat hos er på ett halvår” säger jag. ”Mitt årskort gick ut i januari.” Men tydligen så har gymmet ett idiotiskt system som innebär att alla autogirobetalda kort förlängs automatiskt och måste sägas upp med tre månaders uppsägningstid för att man ska slippa betala.
WHAT?
Som om jag skulle betala ca. 300 spänn i månaden, retroaktivt sedan januari för ett gymkort jag inte har använt (eftersom jag var övertygad om att det hade gått ut OCH att jag har skaffat nytt eftersom jag har flyttat till ett annat område). SOM OM.
Så jag blev förbannad. Naturligtvis. Kinderna hettade och händerna darrade. Och jag sa att jag inte tänker betala för de månaderna eftersom det rör sig om ett missförstånd och en outnyttjad tjänst.
Dessutom, om man har en skum jävla policy så borde man vara mer tydlig med den.
”Har du inte läst kontraktet?” frågar mannen.
Jag skaffade det där kortet för ett och ett halvt år sedan. Hur FAN ska jag komma ihåg vad kontraktet säger? Om det är tre månaders uppsägningstid och annars automatisk förlängning, borde de inte påminna en när det är tre månader kvar då?
Jävligt dålig stil.
Samtalet avslutas med att jag står på mig (tänker icke betala) och ber honom stryka mig från deras register. Han säger att han ”ska se vad han kan göra”. Det gillar jag inte. Nu känns det här oavslutat. Jag vill ha det klart.
Jag HATAR sådana här saker. Jag är redan luspank denna månad på grund av pole dancing och sista betalningen på loftsängen (och diverse andra dumma räkningar). Ofta jag är pigg på att pröjsa omkring arton hundra spänn för ett före detta gymkort då. Nej tack.
* * *
Efter jobbet idag blir det bubbel och grillbuffé, så förhoppningsvis ska SurHulken försvinna till dess och ersättas av ÖverdrivetGladaTjejen istället (hon som gärna kommer fram omkring Jul, Midsommar, roliga fester, häng med E, utomhusbad och andra trevligheter). Annars är det fan Gymfolkets fel.