Jag har alltid haft kort stubin. Ända sedan barndomen, då jag enligt morsan var en riktig liten ”Argbigga”, har jag blivit ordentligt förbannad när saker och ting inte går vägen för mig. Det beror inte på att jag är en arg människa överlag (hur kul vore det för de omkring mig?), utan på att jag har väldigt nära till mitt emotionella spektrum. För lika lätt som jag blir arg blir jag även glad eller ledsen.
Jag har alltid bearbetat känslor genom att reagera på dem direkt när de kommer farandes. Jag har väldigt sällan svalt ner det jag har känt och sedan klistrat på mig en mask för att hålla skenet uppe. Vad är poängen med det? Jag skiter väl i om folk får reda på att jag är förbannad, ledsen eller glad. Det är inte för deras skull jag reagerar, det är för min. Och för mig är det absolut bästa sättet att bearbeta saker på just det; att ta itu med dem direkt. Och verkligen låta mig själv känna det jag känner.
Problemet i att ha lätt för att bli förbannad är att jag ofta överreagerar på småsaker. Det går över fort, men jag kan bli riktigt jävla Hulken-skogstokig i några minuter och då är det bäst att hålla sig undan.
Som nyss, då blev jag uppringd av mitt gamla gym. En man talar bestämt om för mig att mitt autogiro har slutat fungera (jag har bytt bank sedan senaste flytten). ”Men jag har inte tränat hos er på ett halvår” säger jag. ”Mitt årskort gick ut i januari.” Men tydligen så har gymmet ett idiotiskt system som innebär att alla autogirobetalda kort förlängs automatiskt och måste sägas upp med tre månaders uppsägningstid för att man ska slippa betala.
WHAT?
Som om jag skulle betala ca. 300 spänn i månaden, retroaktivt sedan januari för ett gymkort jag inte har använt (eftersom jag var övertygad om att det hade gått ut OCH att jag har skaffat nytt eftersom jag har flyttat till ett annat område). SOM OM.
Så jag blev förbannad. Naturligtvis. Kinderna hettade och händerna darrade. Och jag sa att jag inte tänker betala för de månaderna eftersom det rör sig om ett missförstånd och en outnyttjad tjänst.
Dessutom, om man har en skum jävla policy så borde man vara mer tydlig med den.
”Har du inte läst kontraktet?” frågar mannen.
Jag skaffade det där kortet för ett och ett halvt år sedan. Hur FAN ska jag komma ihåg vad kontraktet säger? Om det är tre månaders uppsägningstid och annars automatisk förlängning, borde de inte påminna en när det är tre månader kvar då?
Jävligt dålig stil.
Samtalet avslutas med att jag står på mig (tänker icke betala) och ber honom stryka mig från deras register. Han säger att han ”ska se vad han kan göra”. Det gillar jag inte. Nu känns det här oavslutat. Jag vill ha det klart.
Jag HATAR sådana här saker. Jag är redan luspank denna månad på grund av pole dancing och sista betalningen på loftsängen (och diverse andra dumma räkningar). Ofta jag är pigg på att pröjsa omkring arton hundra spänn för ett före detta gymkort då. Nej tack.
* * *
Efter jobbet idag blir det bubbel och grillbuffé, så förhoppningsvis ska SurHulken försvinna till dess och ersättas av ÖverdrivetGladaTjejen istället (hon som gärna kommer fram omkring Jul, Midsommar, roliga fester, häng med E, utomhusbad och andra trevligheter). Annars är det fan Gymfolkets fel.
Jag har alltid bearbetat känslor genom att reagera på dem direkt när de kommer farandes. Jag har väldigt sällan svalt ner det jag har känt och sedan klistrat på mig en mask för att hålla skenet uppe. Vad är poängen med det? Jag skiter väl i om folk får reda på att jag är förbannad, ledsen eller glad. Det är inte för deras skull jag reagerar, det är för min. Och för mig är det absolut bästa sättet att bearbeta saker på just det; att ta itu med dem direkt. Och verkligen låta mig själv känna det jag känner.
Problemet i att ha lätt för att bli förbannad är att jag ofta överreagerar på småsaker. Det går över fort, men jag kan bli riktigt jävla Hulken-skogstokig i några minuter och då är det bäst att hålla sig undan.
Som nyss, då blev jag uppringd av mitt gamla gym. En man talar bestämt om för mig att mitt autogiro har slutat fungera (jag har bytt bank sedan senaste flytten). ”Men jag har inte tränat hos er på ett halvår” säger jag. ”Mitt årskort gick ut i januari.” Men tydligen så har gymmet ett idiotiskt system som innebär att alla autogirobetalda kort förlängs automatiskt och måste sägas upp med tre månaders uppsägningstid för att man ska slippa betala.
WHAT?
Som om jag skulle betala ca. 300 spänn i månaden, retroaktivt sedan januari för ett gymkort jag inte har använt (eftersom jag var övertygad om att det hade gått ut OCH att jag har skaffat nytt eftersom jag har flyttat till ett annat område). SOM OM.
Så jag blev förbannad. Naturligtvis. Kinderna hettade och händerna darrade. Och jag sa att jag inte tänker betala för de månaderna eftersom det rör sig om ett missförstånd och en outnyttjad tjänst.
Dessutom, om man har en skum jävla policy så borde man vara mer tydlig med den.
”Har du inte läst kontraktet?” frågar mannen.
Jag skaffade det där kortet för ett och ett halvt år sedan. Hur FAN ska jag komma ihåg vad kontraktet säger? Om det är tre månaders uppsägningstid och annars automatisk förlängning, borde de inte påminna en när det är tre månader kvar då?
Jävligt dålig stil.
Samtalet avslutas med att jag står på mig (tänker icke betala) och ber honom stryka mig från deras register. Han säger att han ”ska se vad han kan göra”. Det gillar jag inte. Nu känns det här oavslutat. Jag vill ha det klart.
Jag HATAR sådana här saker. Jag är redan luspank denna månad på grund av pole dancing och sista betalningen på loftsängen (och diverse andra dumma räkningar). Ofta jag är pigg på att pröjsa omkring arton hundra spänn för ett före detta gymkort då. Nej tack.
* * *
Efter jobbet idag blir det bubbel och grillbuffé, så förhoppningsvis ska SurHulken försvinna till dess och ersättas av ÖverdrivetGladaTjejen istället (hon som gärna kommer fram omkring Jul, Midsommar, roliga fester, häng med E, utomhusbad och andra trevligheter). Annars är det fan Gymfolkets fel.
No comments:
Post a Comment