Fredagar har alltid inneburit fredagsmys. Ända sedan jag var liten och ivrigt räknade ner till efter middagen, då klockan slog sju och jag slog mig ner framför teven med en Jacky's kolapudding i näven och glodde på "Disneyklubben" (och hoppades på att "Darkwing Duck" skulle vara med istället för sugiga Nalle Puh). Ända sedan dess har det varit så. Fredagsmys.
"Disneyklubben" ersattes av filmer och de har inte ersatts av någonting, utan finns troget kvar när jag idag släpar mig hem efter jobbet på fredagskvällarna och inte har ork att göra någonting aktivt eller socialt, utan mys är det enda jag orkar med.
Under studietiden var fredag (liksom alla andra dagar) festdag, så det blev inte så mycket mys på den tiden. Idag ser det annorlunda ut. Jag har inget intresse av att festa loss tre, fyra gånger i veckan längre och även om jag skulle vilja det så skulle jag inte orka. Nu får man vara nöjd om det blir fest en gång i veckan.
Fenomenet fredagsmys har på senare tid dock tagit ett jävligt läskigt steg som jag absolut inte var beredd på. Nämligen ålderssteget.
Igår kväll, till exempel, satt jag och pojkvännen i tevesoffan efter en enorm och jävligt trevlig portion thaimat och tittade på den tredje delen i "Underworld"-serien. Jag hade sett fram emot den filmen ett bra tag och tyckte verkligen att den var bra. Men trots det så orkar jag tamejfan inte hålla mig vaken längre än till halv tio. Därefter började ögonlocken kännas jävligt tunga och jag missade nog ett par minuter av filmen innan jag lyckades skärpa ihop mig.
Det är ju förjävligt!
Morsan har somnat framför filmer på fredagar i massor av år och jag blir lika förbannad på henne varje gång, men nu kan jag fan inte bli det längre eftersom jag tydligen har nått samma stadium.
Det är en skrämmande tanke indeed.
Så de episka storverken som jag ser fram emot allra mest får nog vänta till lördagen eller kanske bör ses någon gång mitt i veckan. Medan det är ljust ute.
No comments:
Post a Comment