Katterna flög genom rummet. Kors och tvärs for de genom luften. Vissa träffade Harald, andra åkte i golvet, kraschade mot en vägg eller fortsatte ut genom det öppna köksfönstret.
”Snälla Ingrid” försökte han.
”Vem samlar på katter?!” röt hon medan tårarna sprutade och armarna frenetiskt fortsatte greppa första bästa samlarobjekt för att raskt slunga det ut i luften. ”Ensamma gamla kärringar kanske, men inte trettiofemåriga män i ett stadigt förhållande!”
”Du vet att det var mamma som började köpa katterna åt mig” viskade Harald och skrapade försiktigt upp resterna av hans favoritkatt i porslin och höll skärvorna ömt i händerna.
En träkatt av modell större träffade honom nästan rakt i ansiktet, men missade med en centimeter och störtdök sedan ut genom fönstret och kraschlandade på balkongen utanför. Harald kunde höra hur flisorna spred sig som fnöske över deras kryddodling där ute.
”Du vet hur mycket de betyder för mig” suckade han och Ingrid skymtade en tår i hans högra öga.
Hon stannade plötsligt upp. Kroppen befann sig halvvägs igenom ännu ett kast, men armen fastnade kvar uppe i luften med en ljusblå porslinskatt stirrande upp i taket.
”Så det är så det ligger till” nickade Ingrid aggressivt. ”Du älskar katterna mer än du älskar mig!”
”Det funkar bara inte längre” försökte Harald. ”Jag trodde att du var allt jag någonsin önskat mig och jag hade gladeligen gett dig allt du pekade på, men…”
”Men vaddå?”
”Men du är inte…” mumlade han. ”…inte mänsklig. Du är så kall. Som en…”
”Robot?” frågade Ingrid och satte ner porslinskatten för att demonstrativt lägga armarna i kors.
Harald tittade skamset ner i golvet.
”Jag var så säker på att du skulle bli perfekt” fortsatte han. ”Men du är beviset på att en maskin aldrig kan ersätta en människa. Och jag skulle…” Han drog en djup suck. ”Jag skulle aldrig ha beställt dig.”
Ingrid stod tyst och tittade på honom i nästan fem minuter innan någon sa någonting igen.
De betedde sig som vanligt den kvällen. Åt middag tillsammans, såg på det där teveprogrammet som de båda gillade, gav den riktiga katten mat och kröp ner i dubbelsängen tillsammans. Allt under tystnad, men med en känsla av att det värsta var över.
Klockan var halv fyra på natten när Harald vaknade till. Det var kolsvart i sovrummet, men han kände på madrassens form att Ingrid inte låg bredvid honom. Efter ett par sekunder, när ögonen hade vant sig vid mörkret, kunde han urskilja hennes siluett vid fåtöljen borta i hörnet. Det vaga månskenet gav henne en blå aura som skulle ha kunnat uppfattas som mycket vacker, men någonting hos Harald sa att det här inte var ett positivt uppvaknande.
”Ingrid?” hostade han med nyvaken stämma. ”Vad gör du uppe? Kom och lägg dig igen.”
”Jag har kommit på det nu, min älskling” svarade hon med en nästan mekaniskt lycklig stämma.
”Vad har du kommit på?” gäspade Harald och famlade efter lampknappen.
När han fick tag i den och rummet lystes upp kastade han sig bakåt mot sänggaveln.
”Ingrid…” väste han.
”Du älskar katterna mer än mig” sa hon och log medan hon strök det mjuka byltet som låg i hennes knä. ”Så jag var tvungen att förstöra alla katterna.”
Harald sparkade av sig täcket och backade ur sängen genom att kravla sig baklänges till Ingrids sida och nästan ramla av kanten.
”Hon var lite svårare att ha sönder än prydnadskatterna bara” log Ingrid. ”Men jag kom på att du hade en gammal yxa i boden. Det gick i ett nafs.”
Hennes röst lyste av stolthet och hon höll upp den styckade kattkroppen mot Harald som för att räcka över en omtänksam gåva.
”Här, min älskling” sa hon. ”Nu kan vi vara tillsammans.”
