Vi lever i en tvetydig tidsålder.
Som feminist är det både otroligt spännande och fruktanvärt hopplöst att existera och agera just nu.
Spännande för att vi faktiskt gör och har gjort framsteg i Sverige och hopplöst eftersom det finns så otroligt många käppar i hjulet.
Jag kommer ihåg när jag skrev min C-uppsats i Genusvetenskap för några år sedan. Jag undersökte förekomsten av genusslentrianer i tv-reklam som var riktad till barn (vilket till att börja med är olagligt i Sverige, men eftersom de kommersiella kanalerna sänder från utlandet så kringgås denna regel ständigt). Jag tog hjälp av ett antal verktyg i utförandet och en av dessa var att tolka färgkoderna i reklamfilmerna. Och, som var ganska väntat, så blev slutsatsen där att det nästan undantagslöst var rosa och pastelligt för flickor och mörkt och murrigt för pojkar. En folder från Konsumentverket utgjorde en mycket hjälpsam bas vid färgkodandet och de påpekade att trots alla framsteg, trots alla mål som vi har uppnått i kampen mot jämställdhet, så har olikheterna mellan pojk- och flickleksaker (kläder etc) aldrig varit så påfallande. Som om det har uppstått någon slags kollektiv rädsla för jämställdhet i samhället och försöker göra oss av med den genom att könskategorisera och stereoptypisera våra ungar ännu mer.
Igår satt Gudrun Schyman i nyhetssoffan och pratade feminism och det (i min åsikt) viktigaste budskapet som hon försökte få fram (under konstanta avbrott från moderatorn), var att man i dagens samhälle reducerar jämställdhetskampen till någonting löjeväckande genom att fokusera på de mest fåniga detaljerna (Monas "tantstil" and what not).
Svenska jämställdhetsministern Nyamko Sabuni försökte med en upprörd stämma försvara sitt beslut att inte kalla sig feminist och hennes två meddebattörer ansträngde sig till det yttersta för att få människan att förstå hur idiotiskt det är med en jämställdhetsminister som vägrar kalla sig för feminist.
Ja, ordet har fått en lite annorlunda (och tyvärr negativ) klang under de senaste åren. Men ursäkta mig Nyamko, är det inte just precis därför det är så otroligt viktigt för dig att stolt titulera dig som just feminist och försöka vända den negativa trenden istället för att springa och gömma dig? Du använder ju situationen som en ursäkt för att slippa kalla dig för feminist. För att slippa ta konflikter. För att förbli "neutral" eller "liberal".
Du är jämställdhetsminister Nyamko, du ska inte vara neutral. Det är ditt jobb att inte vara neutral.
Gudrun har rätt. Debatten förlöjligas och förvandlas till en cirkus, så att vi förlorar greppet om det som är viktigt. Och detta leder i sin tur till att det är okej att inte kämpa för jämställdheten.
En enkel jämförelse för skeptiska ögon:
Det är absolut inte okej att vara rasist i Sverige idag. Så varför, varför i hela fridens namn, är det okej att vara anti-feminist? Varför är det okej att inte vilja ha jämställdhet?
En kollega berättade för mig att hon efter en utekväll stod i MacDonalds-kön tillsammans med en vän när en äldre man trängde sig före dem. När kvinnan i kassan påpekade att tjejerna minsann var före honom så spottar han ur sig ett "Jävla feminister" följt av "Vart är samhället på väg"?
Ja, vart ÄR samhället på väg?
Åt helvete, så länge människor (både män och kvinnor) fortsätter blunda för sanningen. Sverige må vara ett av de mest jämställda länderna i världen, men det betyder inte att vi har nått målet. Eller som Gudrun uttryckte det: Det finns en slags åsikt om att jämställdheten/feminismen har gått för långt. Hur kan den ha gjort det när vi inte är jämställda än?
Och, som om SVT-debatten inte var upprörande nog så avslutades kvällen med en skakande (men också hoppfull) dokumentär om hur kvinnorna i Liberia tog saken i egna händer och lyckades bringa fred till ett våldsamt samhälle och ta ner en tyrann från en till synes orubblig maktposition.
En av de fruktansvärda historierna som tittarna fick ta del av var hur en kvinna tvingades sjunga och dansa medan hennes dotter blev våldtagen (vilket resulterade i graviditet) och hennes man fick huvudet avsågat. Inför henne.
Det går inte att reagera på något annat sätt än att bli mordisk.
Att hata något så förbannat starkt.
För vad är det för slags fruktansvärt vidrig varelse som kan göra något sådant mot en annan levande person? Varför finns det ingen spärr?
Och varför kämpar inte fler för att motverka sådana här ohyggligheter? Varför kämpar inte alla?
Ni som inte förstår poängen med att uppnå jämställdhet; tycker ni att samhället är okej som det ser ut idag? Är ni verkligen helt nöjda med hur kvinnors och mäns situationer ser ut?
För make no mistakes, jämställhet handlar inte enbart om kvinnorna. Det är ingenting annat än ren och skär okunskap och frankly, ren idioti, att tro det. Lika villkor, samma möjligheter och samma rättigheter för alla - det är vad jämställdhet och feminism handlar om. Det är därför vi ska och måste fortsätta kämpa.
Och allvarligt talat så tycker jag att ni är dumma i huvudet om ni inte fattar det.
* * *
Jag inser medan jag skriver detta att jag borde ha publicerat detta inlägg igår - på Internationella Kvinnodagen, eftersom vi - som min kära pojkvän uppgivet påpekade igår - nu har återgått till de resterande 364 Internationella Mansdagarna. Så vi kan säga att det är både medvetet och omedvetet som jag väljer att vara förbannad idag istället. Tolka det hur ni vill.
