Någonting läskigt har hänt

Fredagar har alltid inneburit fredagsmys. Ända sedan jag var liten och ivrigt räknade ner till efter middagen, då klockan slog sju och jag slog mig ner framför teven med en Jacky's kolapudding i näven och glodde på "Disneyklubben" (och hoppades på att "Darkwing Duck" skulle vara med istället för sugiga Nalle Puh). Ända sedan dess har det varit så. Fredagsmys.

"Disneyklubben" ersattes av filmer och de har inte ersatts av någonting, utan finns troget kvar när jag idag släpar mig hem efter jobbet på fredagskvällarna och inte har ork att göra någonting aktivt eller socialt, utan mys är det enda jag orkar med.

Under studietiden var fredag (liksom alla andra dagar) festdag, så det blev inte så mycket mys på den tiden. Idag ser det annorlunda ut. Jag har inget intresse av att festa loss tre, fyra gånger i veckan längre och även om jag skulle vilja det så skulle jag inte orka. Nu får man vara nöjd om det blir fest en gång i veckan.

Fenomenet fredagsmys har på senare tid dock tagit ett jävligt läskigt steg som jag absolut inte var beredd på. Nämligen ålderssteget.

Igår kväll, till exempel, satt jag och pojkvännen i tevesoffan efter en enorm och jävligt trevlig portion thaimat och tittade på den tredje delen i "Underworld"-serien. Jag hade sett fram emot den filmen ett bra tag och tyckte verkligen att den var bra. Men trots det så orkar jag tamejfan inte hålla mig vaken längre än till halv tio. Därefter började ögonlocken kännas jävligt tunga och jag missade nog ett par minuter av filmen innan jag lyckades skärpa ihop mig.

Det är ju förjävligt!

Morsan har somnat framför filmer på fredagar i massor av år och jag blir lika förbannad på henne varje gång, men nu kan jag fan inte bli det längre eftersom jag tydligen har nått samma stadium.

Det är en skrämmande tanke indeed.

Så de episka storverken som jag ser fram emot allra mest får nog vänta till lördagen eller kanske bör ses någon gång mitt i veckan. Medan det är ljust ute.

En ulv i ulvakläder

Att få känna mig som mig själv är en av de absolut viktigaste och mest nödvändiga förutsättningarna för att jag ska må bra. Att vara tvungen att bete mig, se ut eller göra sådant som går emot min persona får mig att må fysiskt och psykiskt dåligt. Kanske är det så för alla, vad vet jag?
Ibland begränsas ens möjligheter att vara sig själv på grund av ekonomiska faktorer. Man kanske behöver köpa nya kläder eller färga om en envis utväxt, men måste hålla ut till slutet av månaden och tvingas lufsa runt och känna sig obekväm fram tills dess.
I andra fall måste man säga och göra vissa saker som man inte tror på eftersom det är en del av ens jobb. Att sälja in en produkt kan jag hantera, men att sälja in en produkt när jag är förklädd, det har jag jävligt svårt för. Det blir för falskt.

Klädkod. Sju harmlösa bokstäver som placerade tillsammans i den ordningen bildar ett ord som i min värld tillhör en av de fulaste svordomar man kan använda.
Klädkod. Begränsning. Kontroll. Kloning. Och så kommer vi fram till fåren.
Jag har aldrig varit ett får. Om jag bestämt måste se mig som en bräkande ullmaskin så är det en svart sådan, som håller sig till de skuggade delarna av hagen. Men jag ser mig hellre som en ulv. Och en ulv ska inte bära fårakläder.
Jag vill få vara ulv på både in- och utsidan. Låt mig vara ulv.
Jag vill inte låtsas. För jag vill inte vara något får. Aldrig någonsin. Det är min värsta mardröm.
Så varför envisas folk med att fortsätta tvinga in mig i hagen med en jävla ulldräkt ändå?

You will know me by my howling.

------------------------------------------------

Cause I’m a pole man, da na da da, da na da da

Igår tog jag min första riktiga lektion i pole dancing. Det kan vara den absolut roligaste träningsformen i världshistorien. Och jävlar vad slut man var efteråt! Jag var nästan svimfärdig när jag vinglade mot bussen efter passet.

”Ska du strippa?” var ungefär morsans reaktion när jag berättade vad jag skulle göra.

Klart att jag inte ska strippa. Pole dancing är som vilken träningsform som helst. Man har vanliga träningskläder på sig och de stannar på kroppen under hela passet, tro mig. Det handlar om akrobatik och dansrörelser, inte nödvändigtvis sexiga sådana heller. Så morsan, du kan slappna av.

Det är jävligt häftigt att upptäcka hur långt man kan pusha sin kropp. Upptäcka hur mycket man egentligen är kapabel till trots att man inte är särskilt vältränad. För, let’s be honest here, sedan jag flyttade till Stockholm har jag aldrig riktigt kommit igång med träningen, utan bara kört lite sporadiskt när jag har känt för det. Träning måste vara roligt och jag hade verkligen inte hittat någon form som tilltalade mig. Until now…

Problemet är att jag redan har köpt ett jävla gymkort på tråk-Friskis. Och trots att jag ofta dagdrömmer om det så har min önskan om en Trisslottvinst ännu inte slagit in. Det har inte heller börjat regna tusenlappar från himlen utanför mitt fönster, så jag måste försöka hitta ett annat sätt att ha råd att fortsätta roa mig med den här underbara träningsformen.

Bara på en lektion så har man redan lärt sig tre moves, det är inte illa. Min kompis E (som är självlärd och grymt duktig har två stänger hemma – gissa om hon är sugen på att gå kursen…?). Jag får hälsa på henne snart, så får vi byta moves med varandra.

Problem nummer två är ju såklart att jag måste ha en egen stång hemma. Duh! Det finns asbra, portabla X-poles som är äkta vara, men man måste hosta upp tre tusenlappar för att ha råd med en sån… Which brings us back to the money issue.

Jävla fan att man inte är rik. ¡Quiero el dinero!

Exempel grym tjej för nyfikna: http://www.youtube.com/watch?v=tfoh4pYjGKI&feature=PlayList&p=8FC9B99122F35996&index=9

Killing in the name of our Lord

Läser på Aftonbladets hemsida att en så kallad ”pedofilguru” och sektledare har gripits på den franska ön Réunion i Indiska Oceanen. Juliano, som den vidriga ursäkten till människa heter, ser sig själv som någon slags självutnämnd holier-than-thou-person och påstår sig ha kontinuerlig kontakt med Jungfru Maria.

Se där, inte illa pinkat.

Ett hundratal sektmedlemmar följde honom på Réunion och under deras näsor roade han sig med att våldta deras söner. När medlemmarna fick reda på detta så lämnade de flesta sekten.

När ska människor inse att religion är farligt? Det är ett verktyg som, i fel händer, ger personen rätt att göra i princip vad fan som helst och komma undan med det. ”Jag behöver inte ta ansvar för mina handlingar. Det var Gud som sa åt mig att tafsa på småpojkar.”

Juliano dömdes till 15 år i fängelse, men fritogs av vad jag antar var de kvarlevande resterna av hans sekt. Fritogs. Någon anser alltså att en våldtäktsman och pedofil bör gå fri.

Det kanske inte klingar rent i kristendomens öra att en av deras ”sändebud” sätter på oskyldiga småbarn. MEN, så länge herr Pedofilguru ber om ursäkt så kommer han till himlen ändå. Isn’t that nice.
Men en ateist, säg moi, som lever ett bra liv och faktiskt kämpar för människors rättigheter, jag ska för evigt brinna i helvetet. För hallå, jag tror ju inte på att skäggiga snubben i himlen byggde ihop mänskligheten genom Adam och Eva.

Dumma, dumma jag.

Länk till artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5084924.ab

Medusa in da house

Det här med piercing är intressant.

Kom nyss tillbaka från EastStreet piercingstudio på Söder, där jag gjorde min efterlängtade Medusapiercing (= mitten av överläppen). Nu är den på plats och jag är jävligt nöjd. Man är som en liten igel vid spegeln när man har en ny piercing, tatuering eller liknande. Är liksom stolt över sig själv och vill bara stirra sig trött på sin nya utsmyckning.

Men processen är ganska speciell.

Man går runt ganska länge och klurar på vad man vill ha och vart. De flesta piercingstudios har drop-in, så det är bara till att traska dit och slå sig ner tillsammans med alla andra ivriga kunder och invänta sin tur.

Jag fick vänta i ungefär en timme denna gång.

Man hinner bli g a n s k a nervös på en timme.

Jo, jag har piercat mig förut. Jag har stått ut med många timmars tatuerande och jag har överlevt besök till de onda tandläkarorcherna.

Men ändå blir jag nervös. Det är liksom svårt att låta bli. Speciellt när det var typ sex år sedan man piercade sig sist. Jag kom inte ihåg hur det kändes, men jag kom ihåg att jag var nervös då också. Och hade mamsen med mig. Denna gång gick jag själv.

Så en timmes nervositet som man försöker dölja genom att torka av sina svettiga handflator på den militärgröna klänningen samtidigt som man låtsas vara intresserad av att köpa något av de miljontals smycken som finns för display i butiken.

Och tillslut ropas man in. Och då pirrar det till i magen. För det kommer ju göra ont. Men också för att man fattar att det är allvar. Om någon minut kommer jag ha en piercing.

Piercingsnubben var skittrevlig och schysst. Snackade lugnande medan han tvättade min läpp och tog fram läskiga nålen. Han sätter fast överläppen i en tång och ber en ta ett djupt andetag och så sticker det till och sen är det över. På ungefär två sekunder.

Jo, det gör ont att få en nål rakt genom läppen. Klart som fan att det gör ont, men det går så jävla fort och adrenalinet och stoltheten kickar in så snabbt att man inte hinner uppfatta smärtan. Och sen skuttar man glatt hem och mms:ar sina närmsta med ett leende på läpparna.

Jag älskar min nya piercing. Även om den är för stor just nu (eftersom läppen sväller så sätter de i en för lång stav till början) och det bultar lite i läppen och känns mysko så älskar jag den.

Bildbeviset har ni här. Kan ni se stoltheten i mina ögon?