My bonny is over the fucking ocean

My bonny is over the sea
My bonny is over the ocean
So bring back my bonny to me

Japp, då är man gräsänka i två och en halv vecka då.
And it sucks. Big time.

Som gammal inbiten singel borde jag inte ha några som helst bekymmer med att vara ensam, men jag och pojkvännen har PRECIS nått stadiet då varje sekund tillsammans är dyrbar. Då man lider när man måste gå till jobbet på morgonen (oavsett hur mycket man älskar sitt jobb) eftersom det innebär at man måste vara ifrån varandra i några timmar.

Den här fasen kallas även för Äckelfasen, för det är precis vad man är när man genomgår den. Man är äcklig. Man håller handen på gatan, hånglar på offentliga platser, lutar sig mot varandra på bussen, slingrar benen runt varandra under borden på restaurang och stirrar trånande in i varandras ögon varje chans man får. Och det är ju äckligt. Vidrigt, rent ut sagt. Men man kan inte låta bli. Det är inte längre ens eget val.

För mig är det här nytt på många sätt. Ni som känner mig vet att det inte direkt tillhör vanligheterna att jag går och träffar någon som jag kärar ner mig i (i alla fall inte ni som känner mig sedan vuxen ålder, när jag var barn var jag kär i allt och alla). Ni vet kanske till och med att jag har haft lite problem på just den fronten. Eller problem och problem, jag har aldrig gnällt över singellivet, så jag ska inte försöka påstå någonting annat, men nu när min ”conjure-up-a-sweetheart”-förtrollning faktiskt har fungerat så kan jag inte titta bakåt längre.

Jag ÄR i Äckelfasen och jag varken kan eller vill försöka förneka det.

Därför tycker jag att det är befogat att gnälla lite när min significant other lämnar staden, landet, kontinenten. Ja, men i princip planeten (så jävla långt bort som han är just nu). Jag vill att han ska vara här hos mig. Hela tiden. Eventuellt så vill jag åka dit han är istället (betydligt sydligare och varmare breddgrader). Typiskt varningstecken för Äckelfas.

Men icke sa Nicke, jag får snällt ha tålamod i två och en halv fucking jävla kukveckor och sedan se till att han aldrig mer åker någonstans utan mig efter det.

Bra plan.

(Det bör kanske tilläggas att detta är dag två. Ja, ni läste rätt, han åkte i förrgår och jag är redan hysterisk. Ni kan ju ta och gissa hur jag kommer vara om en sisådär tio dagar…).

Och i förebyggande syfte ber jag tusen gånger om ursäkt ifall Äckelfasen smittar av sig på mitt bloggande. Det är ett mentalt virus som inte går att bota på något sätt och jag tackar Satan för att jag har min nya lägenhet att pyssla med så länge karln är borta. Annars hade det kunnat gå illa.

Riktigt illa.

Den underbara människan på femte våningen

I onsdags var jag och tittade på min blivande lägenheten. Det skulle mätas väggar, kollas tvättstuga och fixas med förrådsutrymmen.
Jag var givetvis ivrig som tusan, för jag har inte sett lägenheten sedan visningen. Ni vet när man bygger upp en bild av någonting i huvudet som är helt fantastisk och när man sedan får se den i verkligheten så är den inte alls så otroligt härlig som man har trott? Så var det INTE i det här fallet. Min fina lilla Söder-etta är exakt lika mysig och fin som jag mindes den (puh).

Jag var lite tidig så jag smög runt i trapphuset och kikade på alla smådetaljer medan jag väntade på den trevliga tjejen från föreningen som skulle assistera mig. När jag upptäckte att mitt namn redan var tryckt på brevinkastet fick jag nästan hjärtsnörp (eventuellt höll på att börja grina). Extrem lycka och då hade jag inte ens tittat in i lägenheten än.

Och så kommer hon, M från den femte våningen. Tjejen från föreningen som jag endast haft kontakt med via mail tidigare. Hon sträcker fram handen och hälsar glatt och redan där kunde jag konstatera att hon mycket väl kan vara den trevligaste människan jag någonsin har träffat. Hon låste upp lägenhetsdörren, och jag - efterbliven som jag är - klappar lyckligt händerna som en liten unge - när mitt framtida boende återigen presenteras för mig.
Inga lampor i lägenheten (förutom badrummet), så det gick inte att stirra sig blind på skönheten, men det kanske var lika bra. Annars hade jag förmodligen insisterat på att stanna kvar och sova på golvet den natten. Och då vet jag inte hur välkommen jag hade varit sen.

När vi har pratat en stund (bla bla tvättnyckel, bla bla elskåp) så gräver M fram en enorm nyckelknippa som hon släpper i min hand. Jag tittar storögt på och när hon yttrar orden "Du kan lika gärna börja flytta in nu" kämpar jag emot den största jag-måste-krama-sönder-henne-attacken jag någonsin upplevt.
Människan gav mig alltså nycklarna en och en halv vecka innan inflyttningsdagen. Lägenheten är inte ens betald än, men hey, jag kan flytta in ändå.
"Välkommen till huset!" strålar hon och visar mig någonting som jag nu inte minns eftersom jag mer eller mindre fick en blackout.

Så, gott folk, ni kan ju ta och gissa tre gånger vad yours truly planerar att göra i helgen...
Inleder med IKEA ikväll (som jag har lurat i pojkvännen att följa med på). :)

Let the moving in begin!!

Kan man få rynkor över en natt?

Grattis till mig själv på 27-årsdagen.

Grattis till att jag kommer ett steg längre bort från 20 och ett steg närmare 30.
Grattis till att jag inte längre kan utnyttja reserabatter (eftersom jag är 26+).
Grattis till att min ålder är ett högre tal än antalet kvadratmeter i min nya lägenhet.
Grattis till att jag hittade mina första rynkor igår.

Grattis som fan, verkligen.

Jag har alltid varit tjejen som vägrar bli vuxen.
Det eviga barnet som älskar serietidningar, filmer om superhjältar, att äta glass till middag och att spendera mina sista slantar på ett par skor istället för på mat eftersom de bara var såååå gulliga.
Min kompis L säger att när man når trettio är det dags att byta stil eftersom det är patetiskt att klä sig ungdomligt när man är "vuxen".

Där är det där ordet igen. Vuxen.

Jag planerar att fortsätta klä mig som en seriefigur även efter att jag har fyllt trettio. Varför måste en siffra utgöra en automatisk, osynlig gräns för påtvingad förändring hos ens personliga stil?
Om det är vad vuxen innebär så tänker jag fortsätta vägra.

Min vän M säger att vuxen är man när man tar ansvar för sina handlingar. Den beskrivningen tycker jag betydligt bättre om. Om den gäller så är jag gärna vuxen (och många runt omkring mig som i allra högsta grad ser sig själva som vuxna slutar plötsligt vara det).

Jag älskar att jag kan köpa min bostad själv (även om den är minimal). Hitta mina färger, mina möbler, mina inredningsdetaljer. Få ha det som jag vill och ingenting annat.
Jag älskar att jag får äta glass till middag om jag skulle vilja det. Att göra det är knappast vuxet, men jag älskar att en del av att vara vuxen innebär att jag kan skita i det och göra hur fan jag vill eftersom det inte finns någon som talar om för mig att jag väljer fel. Att gå på Ica och kunna handla som jag vill, vad jag vill, när jag vill.
Jag älskar att jag inte går i skolan längre. Nog för att jag älskar utbildning och den utmaning som studierna innebär, men det är ovärdeligt att vara ledig när man kommer hem på kvällarna. Att inte öppna en bok och plöja hundra sidor för att man är tvungen, utan för att jag tycker storyn är lite mysig istället. Eller skita i boken och slå på teven. Jag får spendera en hel kväll med att skratta hjärndött åt "Vänner" eller försöka spöa mig själv i Playstation. Jag får ta skitlånga bad klockan tolv på natten om jag vill, trots att jag ska upp och jobba nästa dag. Och jag får träffa vem jag vill, när jag vill, på mina egna villkor.

Så egentligen är det inte så dumt att vara vuxen.
Egentligen är det jävligt trevligt.
Men det vore ännu trevligare om det gick att vara vuxen utan att det dök upp små lömska orch-rynkor under ögonen i samma sekund som klockan slog ett-år-närmare-trettio. Men det är en annan sak.
Om rynkorna är ett bevis på att jag har skrattat, gråtit, svurit, skrikit eller på annat sätt faktiskt använt min ansiktsmuskulatur, ja, då ser jag det hellre som ett fint bevis på att jag faktiskt har levt mitt liv, hellre än att jag har nått toppen och långsamt börjar klättra nedåt. För allvarligt talat, hur mycket har jag åstadkommit än så länge? Jag vill tro att de bästa åren av mitt liv fortfarande ligger framför mig. Det där kan man givetvis aldrig veta, men en sak vet jag bergsäkert:

Jag spenderade majoriteten av min barndom/ungdom med att vara fruktansvärt olycklig. Det är först när jag har nått vuxen ålder som jag har levt och mått bra.

Det, kan inga rynkor i världen ta ifrån mig.

We are broken

I am outside

And I've been waiting for the sun

With my wide eyes

I've seen worlds that don't belong

My mouth is dry with words I cannot verbalize

Tell me why we live like this

Keep me safe inside

Your arms like towers

Tower over me

Yeah

Cause we are broken

What must we do to restore

Our innocence

And oh, the promise we adored

Give us life again

Cause we just wanna be whole

Lock the doors

Cause I like to capture this voice

It came to me tonight

So everyone will have a choice

And under red lights

I'll show myself it wasn't forged

We're at war

We live like this

Keep me safe inside

Your arms like towers

Tower over me

Cause we are broken

What must we do to restore

Our innocence

And oh, the promise we adored

Give us life again

Cause we just wanna be whole

Tower over me

Tower over me

And I'll take the truth at any cost

Cause we are broken

What must we do to restore

Our innocence

And oh, the promise we adored

Give us life again

Cause we just wanna be whole

(Song by Paramore)

Seriestripp - resultatet av dejting

Ho ho host!

Två veckors ledighet.
Fjorton dagar av frihet.
Det var vad jag hade att se fram emot när jag lämnade jobbet efter lunch den 23 december. Raka spåret hem till föräldrarna (med råttan i släptåg) och där skulle det mysas, ätas god mat, träffas glada vänner från stan och så vidare. I två veckors tid.

Julafton var fantastisk, men det var tydligen allt jag fick. Sedan tyckte Ödet att jag hade haft tillräckligt kul.
För på Juldagen kom den. Förkylningen.

That's right folks, yours truly har varit sjuk HELA jullovet.
Inte nog med att jag har snorat, hostat och poppat Fisherman's polare som om jag fick betalt för det, på Nyårsdagen flyttade dessutom en högst ovälkommen bug in i min mage och lämnade mig illamående under de efterföljande fem dagarna. Ingen aptit och ständigt illamående.

Gott jävla nytt år.

Varför?
Varför blir man ALLTID sjuk när man är ledig?
En dag av frisk frihet var vad jag fick. En fucking jävla dag.
Nu är det en dag kvar av min semester och ni ska nog se att jag blir tipptoppfrisk lagom i tid till klockan ringer i ottan på onsdag morgon och det är dags att masa sig iväg till jobbet. Åh, ni ska få se. För Satan forbid att jag skulle vara sjuk på arbetstid. No no no, we can't have any of that!

Nog för att jag har haft det ganska skönt på mitt jullov ändå.
Jag har softat med god mat och diverse filmer, men på grund av de vidriga bacillerna så har jag inte kunnat njuta av ledigheten ordentligt. Inte fullständigt. Bara halvdant.
Alla saker jag hade velat göra (som att haka på barndomspolaren S ut på juldagen...nehej, då fick jag ligga hemma och hosta istället). Nu dröjer det till sommaren innan en längre ledighet stundar igen och ni ska nog se att Ödet fuckar upp den semestern också.
Det lyckades de ju med förra sommaren iallafall. Ni kanske minns att jag slet av två ledband i foten och hoppade runt på kryckor mitt under de mest stekheta julidagarna som regn-Sverige kunde klämma fram?

Men okej...
Nu har jag gnällt av mig.
Egentligen är det inte JÄTTESYND om mig. Visst är det totalt värdelöst att bli sjuk, men under 2008 har jag faktiskt lyckats skriva färdigt en bok, sälja en lägenhet, köpa en annan lägenhet och kanske tillochmed stött på en intressant främling som jag vill spendera mer tid med under 2009.
Så jag har bestämt mig för att sluta gnälla och återvända hem till härliga Stockholm, hänga lite med L (som har tjatat om att jag ska komma hem i typ en veckas tid nu) och åtminstone försöka inleda det nya året på rätt sätt. Gnällfritt.

(Och Ödet, snälla, jag vet att jag aldrig får yttra out loud att jag mår okej, men du kanske kan lämna min andra fot ifred ändå? Jag lärde mig läxan förra året, plus att jag är kass på kryckor).