My bonny is over the fucking ocean

My bonny is over the sea
My bonny is over the ocean
So bring back my bonny to me

Japp, då är man gräsänka i två och en halv vecka då.
And it sucks. Big time.

Som gammal inbiten singel borde jag inte ha några som helst bekymmer med att vara ensam, men jag och pojkvännen har PRECIS nått stadiet då varje sekund tillsammans är dyrbar. Då man lider när man måste gå till jobbet på morgonen (oavsett hur mycket man älskar sitt jobb) eftersom det innebär at man måste vara ifrån varandra i några timmar.

Den här fasen kallas även för Äckelfasen, för det är precis vad man är när man genomgår den. Man är äcklig. Man håller handen på gatan, hånglar på offentliga platser, lutar sig mot varandra på bussen, slingrar benen runt varandra under borden på restaurang och stirrar trånande in i varandras ögon varje chans man får. Och det är ju äckligt. Vidrigt, rent ut sagt. Men man kan inte låta bli. Det är inte längre ens eget val.

För mig är det här nytt på många sätt. Ni som känner mig vet att det inte direkt tillhör vanligheterna att jag går och träffar någon som jag kärar ner mig i (i alla fall inte ni som känner mig sedan vuxen ålder, när jag var barn var jag kär i allt och alla). Ni vet kanske till och med att jag har haft lite problem på just den fronten. Eller problem och problem, jag har aldrig gnällt över singellivet, så jag ska inte försöka påstå någonting annat, men nu när min ”conjure-up-a-sweetheart”-förtrollning faktiskt har fungerat så kan jag inte titta bakåt längre.

Jag ÄR i Äckelfasen och jag varken kan eller vill försöka förneka det.

Därför tycker jag att det är befogat att gnälla lite när min significant other lämnar staden, landet, kontinenten. Ja, men i princip planeten (så jävla långt bort som han är just nu). Jag vill att han ska vara här hos mig. Hela tiden. Eventuellt så vill jag åka dit han är istället (betydligt sydligare och varmare breddgrader). Typiskt varningstecken för Äckelfas.

Men icke sa Nicke, jag får snällt ha tålamod i två och en halv fucking jävla kukveckor och sedan se till att han aldrig mer åker någonstans utan mig efter det.

Bra plan.

(Det bör kanske tilläggas att detta är dag två. Ja, ni läste rätt, han åkte i förrgår och jag är redan hysterisk. Ni kan ju ta och gissa hur jag kommer vara om en sisådär tio dagar…).

Och i förebyggande syfte ber jag tusen gånger om ursäkt ifall Äckelfasen smittar av sig på mitt bloggande. Det är ett mentalt virus som inte går att bota på något sätt och jag tackar Satan för att jag har min nya lägenhet att pyssla med så länge karln är borta. Annars hade det kunnat gå illa.

Riktigt illa.