And so the lion fell in love with the lamb

What a stupid lamb.
What a sick, masochistic lion.

Jag är kär.
Så kär så kär.
Film är min eviga kärlek och nu har det kommit ett nytillskott i form av "Twilight". Filmatiseringen av Stephanie Meyer's freakin' awesome (första) bok om människan Bella och vampyren Edward.
Och jag är så jävla kär.
Och längtar så jag dör tills del två kommer. Och del tre. Och del fyra.

Jag läste alla fyra böckerna på en månad i somras. Jag hann inte med så mycket annat den månaden (vilket iofs också kan ha berott på att jag gick på kryckor större delen av tiden). Och äntligen är filmen här.
Ni vet hur det är när man älskar en bok som görs om till film - man är livrädd att den inte ska leva upp till originalstoryn. Att viktiga delar ska vara bortplockade för att spara tid eller att karaktärerna inte ska vara så som man har föreställt sig dem medan man har läst. Till exempel älskade jag John Ajvide Lindqvists svenska vampyrroman "Låt Den Rätte Komma In" men blev besviken på filmen. Visst, den var väl bra, men pga av att jag hade läst boken så kunde jag inte riktigt känna mig nöjd. Det var så mycket som saknades.
Så, det var med både glädje och oro jag parkerade min bakdel i den extra breda biostolen (som jag betalade 20 spänn mer för) inför "Twilight". Jag var så nervös att jag pressade i mig hela popcornförpackningen innan filmen ens hann börja. Det fanns så mycket som kunde gå fel!
Och där satt jag, ensam bland en massa främlingar. Vem skulle trösta mig om jag bröt ihop?

Men så började den... Och jag blev kär. Direkt.
Miljöerna var perfekta, Bella var jättehärlig, hela familjen Cullen fantastisk, storyn sann mot boken och Edward... Åh, Edward... Fantastiska, vackra, mystiska, härliga Edward Cullen.

Han skulle få bita mig any day.

Okej, "Twilight" är en cheesy tonårskomedi. Det är den. Men den ska vara det. Jag hade inte förväntat mig någonting annat och hade snarare blivit besviken än lättad om den hade försökt vara superseriös och pseudointellektuell. Jag avskyr alla filmer om tonåringar som portärtteras som Dawsons Creek-ungar. De har extremt långa och vill-bli-vuxna utlägg om varje liten detalj av sina liv istället för att faktiskt leva dem.
"Twilight" porträtterar ungdomar så som de faktiskt är. Det blir jättepinsamt vid flera tillfällen och jag skäms så jag dör, men det ska vara så. Jag skrattade så att jag höll på att kissa på mig när jag läste böckerna, så om filmerna hade varit helt humorlösa, då hade jag avlidit av ren och skär besvikelse.
Jaspers lidande ansiktsuttryck räcker lång väg för mig. Fy fan vad den killen kan se miserabel ut.

Det klargjordes i dagarna att del två (baserad på boken "New Moon") kommer börja filmatiseras på momangen, med samma besättning, och beräknas vara redo för bioduken 2010. Då kommer jag vara tjugoåtta år gammal, men fortfarande älska att se på filmer om tonåringar och vampyrer. Varför då? Jo, för att jag aldrig kommer bli mentalt vuxen.

Twilight rules.
Och innehåller det bästa citatet ever - nämligen rubriken på detta blogginlägg.
Jag måste se den ett par gånger till på bio innan jag är nöjd. Sen köper jag DVD:n såklart.

Heaven and hell

Om tre veckor blir jag hemlös.

Hejdå lägenheten. *vinkar*

Jag kanske kan sova på en matta på kontoret? Vi har ju dusch i badrummet iallafall. Och det är ju mitt i stan.

Jo, ni förstår att mitt andrahandskontrakt skulle precis förlängas med ett ljuvligt år till när ägarna hej hopp helt plötsligt får för sig att flytta hem igen. Honey, I'm home liksom.
Kul för dom.
Inte så jävla kul för mig.

Lägenheten i Uppsala verkar inte vilja säljas heller, så jag kan inte köpa någonting nytt här. Dessutom fick jag inte lägenheten jag förälskat mig i för att säljaren (den giriga haggan) ville ha trehundratusen mer än det högsta budet (som jag, by the way, lade). Skitkärring. TA OCH SPANA IN MARKNADEN INNAN DU KRÄVER FOLK PÅ DERAS SISTA ÖREN!!!

Så alternativen är att:

- bo på gatan
- bo på kontoret
- bo hos vänner
- eller flytta tillbaka till lyan i Uppsala

Och jag HATAR Uppsala. Visst, jättefina lägenheten, men stan... Nämen fy fan! Jag blir illamående bara jag tänker på det.
Stockholm är livet. Att flytta tillbaka till Uppsala vore döden. Och vem fan vill dö?

Så nej, jag är inte på mitt bästa humör just nu.
Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag är på mitt sämsta humör. Mordisk, förbannad, ledsen och allmänt jävla råirriterad. På allt och alla.

Iallafall så är boken färdig och ivägskickad till förlag.
Men med tanke på hur bra saker och ting går i mitt liv just nu så går väl det också åt helvete.

Hur jag hamnade på ett mellanstadiedisco på Halloween

I helgen var det dags.
Min absoluta favorithögtid var här och det skulle firas ordentligt.
På fredagen smet jag lite tidigare från jobbet och kastade mig på ett tåg i riktning norrut, där min side-kick E hämtade upp mig. Vi inhandlade det sista inför den stundande festen och spenderade resten av fredagskvällen med att bygga upp ännu mer förväntningar inför lördagens event.

Låt mig förklara hur jag och min vän E fungerar.

Eftersom vi bor en bit ifrån varandra så ses vi inte lika ofta som vi skulle vilja. Detta innebär att när vi väl ses så försöker vi alltid göra en helhelg av det. Så att vi kan klämma ut så mycket kvalitetstid som möjligt ur de få timmar vi har att skoja tillsammans. Detta innebär också att vi i flera veckor innan vi ska ses spenderar läskigt mycket tid och energi på att planera. In i minsta detalj. Vi mailar, sms:ar och ringer varandra i princip hela tiden. Det pratas klädsel, mat, dryck, filmer vi vill kolla på när vi är slitna på söndagen, vilka som ska vara med och så vidare och så vidare.

Så det är ingen överdrift att säga att förväntningarna var på topp inför den här helgen. När jag gick och lade mig på fredagen var jag som en liten unge på kvällen före Julafton. Och givetvis vaknade jag kvart över sju på lördagsmorgonen och kunde inte somna om. E, som känner mig väldigt väl och förutspådde att jag skulle vakna i ottan, fick mig att lova att inte väcka henne före nio. Så jag fick lydigt stanna i bäddsoffan, med fossingarna i de nya tofflorna (som jag för övrigt aldrig planerar att ta av mig) och underhålla mig med att läsa min bok och leka med min iPod tills klockan nådde lite mer mänsklig uppstigningstid.

Sedan satte vi igång med förberedelserna.
Det tog hela dagen.
Jag täckte HELA huset med spindelnät till att börja med. Sjukt stora ballonger, fixa frågor till tipsrundan på läskiga gården (de bor i princip i skogen = perfekt ställe att skrämma vänner på), sprida ut löv, dukar och ljus överallt. Skära ut pumpor, förbereda snacksen, blanda bål och så självklart göra iordning oss själva.

Grymt begåvad som E är så sydde hon ihop sin egen outfit på typ en eftermiddag. Kvinnan syr som om hon får betalt för det. Hon var le french maid med dammvippa och hela karusellen.
Själv var jag vampyr (oväntat va?) och förutom vitare hud än vanligt (som om det är möjligt, tänker ni nu), coola klänningen, tretton centimeters platåstövlar och läbbiga gula linser så hade jag även lyckats lägga vantarna på ett par grymt realistiska huggtänder. Ingen jävla plastgom som man trycker in i truten och sedan inte kan prata med, utan riktiga stifttänder som man anpassar efter sina egna tänder och sedan kan ha i hela kvällen. Jag pratade, sjöng, skrattade, drack och lyckades peta i mig några snacks utan att ta ur dem (för större tuggor fick de dock åka ut en stund).
Jag kan även intyga att det går att kyssas med tänderna i. :)

Vid sjutiden rasade gästerna in och det var en salig blandning av utklädnader som rann igenom ytterdörren. Djävular, alver, galna nunnor och diverse spöksminkade damer. Vi bjöd på häxbrygd med ögon och spindlar i, skickade ut dem på läskiga gården (i minusgrader) för att lösa vår kluriga frågesport och belönade sedan vinnarlaget med Jägermeister.

Vid elvatiden drog vi vidare. Och när man är på landet (vilket vi i allra högsta grad var) då finns det varken belysning eller kommunikationer, så för att lyckas ta sig någonstans med livet i behåll är man tvungen att känna snälla pojkar med rymliga bilar. Och det gjorde vi. Bussiga chauffören E pressade in nio hysteriska brudar i sin enorma, gula taxibil och körde oss till en annan liten landsort där vi skulle partaja med andra människor i fåniga Halloweenkostymer.

Det var en upplevelse.
I samma sekund som vi kom innanför dörren slog insikten till som en knytnäve över fejan. Vi var på ett mellanstadiedisco för vuxna.
Jag och S (som var de enda gästerna från storstan) stirrade fascinerat på platsen, människorna och bandet som spelade och konstaterade att vi hade rest bakåt i tiden och hamnat på ett disco som vi var bjudna till när vi var tolv.
Vi missade hela prisutdelningen och vem som vann, men bekantade oss istället med ett gäng intressanta karaktärer, däribland Trollet Sanna, dansanta Elvis med de trasiga pilotbrillorna, dyngraka Tigern och mannen med den jätteläskiga gummimasken (hjäääääääälp!).
Jag skrämde skiten ur några yngre killar med mina tänder, E dammade av folk med sin dammvippa och jag fick höra "Kolla, det är Robyn!" av fler personer än jag kanske hade önskat.
Jag borde ha bitit dom.

På vägen hem, vid halv två, så pajade bilen och vi flickor huttrade i baksätet medan pojkarna kämpade med att laga eländet. Tillslut kom vi hem, fylleåt och rasade sedan isäng.

Det fanns inte ens ett spår av bakfylla hos mig på söndagen. Så otroligt jävla skönt. Och jag hade sällskap av S på vägen hem. Annars hade risken för att somna på tåget och typ vakna upp i Norrbotten varit betydligt högre.

Tack ni fantastiska tjejer för den jätteroliga festen!
Och E, du inser väl att vi omedelbart måste början planera för nästa gång vi ses...?