Gerillapole

Ibland kan man bara inte låta bli. Ett av favvoställena, Medusa, har stång och när källaren är avspärrad brukar jag passa på att tassa in och köra några trick i smyg. Never gets old.

Polekriget fortsätter...

På Allt om Stockholm (länkas via Aftonbladet) finns idag en artikel om poledance. Ett bra reportage, i min mening, ända tills man når kommentarerna i slutet. Varför är det alltid så? Om jag fick en hundring varje gång jag läste en artikel och tyckte den var riktigt bra, men sen i kommentatorsfältet hittade några av de mest urbota dumma inläggen… Jag skulle ha varit miljonär vid det här laget.

Som vanligt, när det gäller okunskap om poledance, så är the ignorates upprörda över en träningsform som, enligt dem, handlar om sex. Det verkar finnas någon slags tanke om att alla tjejer (för killarna glöms ofta bort) som tränar poledance har dåligt självförtroende. Kritikerna vill dra alltför hårda paralleller till striptease. Som vanligt.

Jag har tränat poledance i ungefär ett år och för mig finns det ingenting sexuellt med träningen OM jag inte själv väljer att sätta den twisten på det. Poledance är först och främst akrobatik och innebär många fysiskt utmanande moment som är otroligt roliga att utföra och ger en mycket bra träning. Men visst, är du en tjej eller kille som ibland vill ha en sexuell spinn på din träning, så kör på. Varför inte? Men det är otroligt trångsynt att förutsätta att alla poledansare gör det.

Artikeln i fråga hänvisar till chinese pole (cirkusvarianten), men detta bortfärdas i kommentators­fältet, eftersom poledansare är så lättklädda, till skillnad från cirkusartisterna. Att prata om utseendet på de tjejer och killar som tränar poledance är högst märkligt. Klädseln är minimerad eftersom hudfriktionen är vad som tillåter dig att ”fastna” på stången när du gör avancerade rörelser. Att hänga uppochner endast fastkrokad i ena benet är omöjligt om man har långbyxor på sig. Du skulle ramla i backen direkt. Att träna i högklackat, det gör inte jag eller någon annan på den studio där jag tränar. Precis som alla andra individuella aspekter av träning så har det med personliga preferenser att göra. Jag äger inte ens ett par tillräckligt höga skor. Jag kanske ska börja pola i mina Martens?

Friidrottare har ungefär lika lite tyg på sig som poledansare, men bara för att redskapet här är detsamma som det som används på strippklubbar så har tyvärr vissa svårt att se förbi det, och blir blinda för den fantastiska konst- och träningsform som poledance är.

Det är förbannat tråkigt att titta på medan svenskarna famlar omkring i blindo. Först tog jag på mig genusglasögonen, men nu är det poleglasögonen som tittar ut över världen och får mig att sucka över det jag ser.

Och allvarligt talat – även för dem som väljer att använda poledance som något sexuellt, varför upprörs människor fortfarande så hårt över det? När ska sex sluta vara så otroligt tabubelagt? Lever vi inte på 2000-talet?

Nytt år, nytt blåmärken

Jag älskar vår nya lägenhet. Och jag älskar att vara sambo.

Eftersom jag och min älskade M firade jul på varsitt håll så kändes det naturligt att ha nyårsfirandet hemma hos oss. Sambon (som är ett wiz i köket) lagade en fantastisk nyårssupé medan jag fixade med fördrink, förrätt och en nyårsdukning som jag var förbannat stolt över.

Trevliga, lättsamma gäster och diverse tävlingar och skojiga aktiviteter. Väldigt otvunget och roligt.

Nya klänningen efterlämnade dock irriterande skavsår på armen (hur fan är det ens möjligt?), men det är ingenting jämfört med hur mina ben ser ut. Jag har tränat nästan varje dag denna vecka (med undantag för gårdagen) och min kära stång har äntligen tillåtit mig lära mig Scorpio utan att skrajt hålla kvar ena handen. Japp, jag klarar den nu som den ska vara – endast hängandes i ett ben. Och så har jag blåmärken därefter också… Men jävlar vad stolt jag är.

Ett kort inlägg för att välkomna det nya året. More is to come. Back to work, Edward!