Spegel

Hon ser mig i ögonen, synar mig från topp till tå. Vrider sig så att jag vrids med henne. Vickar lätt på höfterna och kastar med håret, som fortfarande egentligen är för kort för att kastas med. Hon drar med fingrarna försiktigt längst ena armen. Pekfinger och långfinger, mjuka rörelser upp och ner. De svarta mönstren från hennes ena tatuering dansar av rörelserna. Och så släpper hon. En lätt rodnad stannar kvar på huden i några sekunder.

Det svarta nagellacket är näst intill obefintligt vid det här laget. Hon målar naglarna högst en gång i månaden, sedan får det krackelera och självdö tills hon ger efter och återigen täcker naglarnas yta i svart. Det är alltid svart. Aldrig färg. Det skulle kännas fel med färg.

Båda våra blickar landar på skorna. Stora, smutsiga kängor som har slitits med hälsan i över ett årtionde nu. Nyare, finare och helare versioner av dem väntar i garderoben, men de känns annorlunda. De är inte de skorna. Inte de hon vill ha.

Den svarta halsduken, som är som en stor, löstagbar krage, den bär hon alltid såhär års. Den är en del av hennes vinterpäls. En obligatorisk del såväl utomhus som inne.

Hon drar en djup suck och utandningen lämnar ett avtryck hos mig, men försvinner lika snabbt som det uppkom. Hon är redo att gå. Morgonens rutin är avklarad och det är dags att bege sig ut i verkligheten. Kanske är det därför hon suckar. För att hon vill stanna i sin morgonrutin. Stanna i ovissheten, värmen, lugnet och närheten till den sömn hon nyss lämnat. Den dröm hon motvilligt slitits från. Kanske suckar hon för att hon har en hård dag framför sig. Kanske suckar hon av lättnad för att det är fredag och helgens friheter är nära att ta vid när vardagen slutar.

Han ställer sig bakom henne och kysser henne i nacken. Båda två ser mig i ögonen och jag möter ivrigt deras blickar. Så mycket kärlek. Han viskar något i hennes öra som gör att hon fnittrar glatt och vänder sig mot honom. Möter inte längre min blick. Hindrar mig från att se hennes ansikte.

När de lämnar mig för verkligheten är det dödstyst i lägenheten. Jag hänger på min plats på väggen, stirrandes ut över de tysta, döda möblerna. Hör ljudet från bilarna på motorvägen utanför. Där ute lever det. Här inne är det tyst nu. Dött.

En stycke tipslista i vintertid

Det var länge sen jag skrev en lista här på bloggen. I början av mitt bloggande bjöd jag ofta på listor och jag börjar känna att det såhär i istider (det var tjugoen grader minus i Stockholm i måndags, det kvalificerar) behövs lite värmande tips och annat skoj. Därför, mina damer, herrar och annat löst folk, ger jag er – ”Tessans allmänna-tips-på-roligheter-lista”:

- Film slutar aldrig vara ett fantastiskt sätt att fördriva tiden på. Extra mycket så när det är svinkallt och man helst vill stanna inomhus. Därför tänker jag dela med mig av några av mina senaste favoriter från filmvärlden. För den som gillar feel-good rekommenderar jag ”Prinsessa” och ”Juno”. Skratta, gråt, känn igen dig och bli varm inombords. Är det häpnadsväckande effekter du suktar efter så är ”Avatar” i 3D ett absolut måste. Storyn i sig håller också, men filmens stora dragkraft ligger i att den är otroligt vacker. Om det är ren och skär underhållning med lite slice and dice du söker så är ”Zombieland” filmen för dig. Jag ledsnar aldrig på den.

- Något gott när man samtidigt försöker vara nyttig. Jodå, alla får vi sötsug, ofta direkt efter maten eller när man halvligger i tevesoffan efter en lång arbetsdag. Om man då försöker hålla igen lite med onyttigheterna så är det inte särskilt kul när en sötsugsattack kommer farande. Därför tänkte jag nämna två trevliga och inte alls onyttiga smaskigheter som man med gott samvete kan sätta i sig. 1) Bitar av färsk mango, vattenmelon och banan blir lätt en lyxig och mättande fruktsallad 2) Hemmagjord ”glass” på lättyoghurt med vaniljsmak som mixas med blåbär och ställs i frysen tills önskad konsistens uppnåtts.

- Om man nu skulle ha råkat dra på sig en jävla förkylning (inte alls otänkbart med tanke på väderleken), så vill jag dela med mig av min häxbrygd – en jävligt bra, men tyvärr ganska äcklig blandning som den som håller på att bli sjuk genast bör bälga i sig. Koka upp vatten i en kastrull och släng i ett gäng citroner (dela dem i halvor och kläm ut saften innan du slänger i dem), några vitlöksklyftor, riven ingefära, kanel, honung och så några tepåsar (för smakens skull). Koka en stund, häll upp och drick (varm eller kall, goes both ways).

- Annorlunda aktiviteter vid tider av tristess. Till och med jag ledsnar på att titta på teve (trots att jag precis har köpt den kompletta ”Buffy”-dvd-boxen) och det är lätt att tänka att snö är lika med noll aktivitetsmöjligheter. FEL! Förutom att gömma sig i biomörkret eller dricka varm choklad med vispgrädde så finns det ett antal aktiviteter som hjälper till att hålla dig sysselsatt innan den där envisa vintern behagar lämna oss ifred. Vad sägs till exempel om att bege sig till närmaste simhall och bete sig som en annan småunge i vattnet? Jag och sambon gjorde precis det för några helger sen och det var nästan löjligt roligt att få dyka, göra trick under ytan och på alla tänkbara sätt fåna oss i polen. Man kan ju förstås simma också, om man skulle vilja det. Ett annat tips som kanske låter trist men fan är vettigt, det är träning. Ni som sitter på ett skittråkigt jävla gym och drar i någon manick ett par gånger i veckan... Varför inte leta upp en lite annorlunda träningsaktivitet och ha kul istället? Kampsport, dans, klättring eller varför inte starta ett Spökbollslag? Beach 2010 is getting closer, people!

Det får vara allt för denna gång.

Smärta, Skrik och Panik

Tre ord sammanfattar den föregående veckan; Smärta, Skrik och Panik.

Den första, smärta, representerar poleweek. Jag och E hade, förutom det vanliga poledancepasset på onsdagen, även två workshops inbokade med ”ormmänniskan” Stephanie Abrams från Kinetic Theory i LA. Det första passet inträffade på torsdagskvällen och var ett entimmas stretchpass där Stephanie pushade oss till bristningsgränsen när det gällde split-, spagat- och ryggstretch. Jag var gråtfärdig vid mer än ett tillfälle, men det var bara att bita ihop och andas för när man såg resultaten av denna ganska extrema stretchmetod så kändes smärtan som ett litet pris att betala. Den andra workshoppen, Flex the Pole, var på lördagen och höll på i två timmar. Då utökade vi stretchandet och använde stången som verktyg. För första gången i mitt liv kom jag ner i en full spagat, utan att först märka någonting. Att sitta på golvet med benen pekande rakt ut från kroppen åt varsitt håll, det är en jävligt speciell upplevelse. Jag flämtade till när jag upptäckte att jag var nere hela vägen och vrålade till E som lös upp och deltog i min glädje. Det gick för övrigt riktigt bra för henne också. Men så var vi möra som två stupade krigare efteråt också. Inte direkt efteråt, då var det mest överskottet av energi och en enorm stolthet som fyllde oss. Men när man vaknade igår morse… Då var det en annan femma. Kom knappt ur sängen.

Stephanie hjälper mig med en stående split vid stången. Ni får ha överseende med de vidrigt fula clownmördartajtsen.

De två andra orden som sammanfattar förra veckan, Skrik och Panik, är faktiskt namn. Jag var ledig på fredagen (försenad födelsedags-ledighet, tack jobbet!) och passade då på att sticka ut till Täby för att hämta hem våra älskade, efterlängtade små råttpojkar, som då hade nått rätt ålder för hämtning (fem veckor). De gråvita och pyttesmå rackarna heter alltså Skrik & Panik (efter Hades medhjälpare från Disney’s ”Herkules”) och det var kärlek vid första ögonkastet för både mig och sambon. Kan man reagera annorlunda när man möts av dessa små nosar?

I övrigt härjar vargavintern och diverse SL- och SJ-kaos har drabbat mig och de runt omkring mig. Knappt så man tog sig till jobbet imorse. Nu får det gärna bli vår snart. Typ imorgon.

Emilie Awesome

Igår gick jag och sambon på hans födelsedagspresent till mig – nämligen en spelning med Emilie Autumn på Debaser Slussen. Vi köade i en timme och höll på att frysa ihjäl och det var så jävla mycket folk att man knappt såg något, men fan va cool hon är, Emilie. Hela konceptet är som klippt och skuret för yours truly. Det är som om någon har gett mig ett stort, viktorianskt dockhus med lite halvmorbid och cool inredning, och plötsligt så börjar de rosa, korsettbeklädda dockorna att leva.

Emilie och hennes tre sällskapsdamer Veronica, Contessa och Miss Maggots använder scenen som lekplats och oss i publiken som sina personliga leksaker (eller plague rats, som Emilie kallar oss) när de blandar dialog med sprakande sångnummer. Hela showen är en fantastisk, men lätt absurd charad som blandar sockersöta flicksaker med brutalitet, sexualitet och humor. Tjejerna sippar te som de sedan spottar över publiken, river sig själva blodiga, viftar med glittrande sablar och pistoler över de skrikande massorna, klär av och på varandra, kysser varandra och utgör förmodligen den mest extrema formen av ”tjejig” jag någonsin upplevt, UTAN att bli illamående. Rosa glittrande korsetter, fjädrar och hysteriska små fnissanfall när någon sagt något ”naughty”, visst. Men det finns en fundamental gotik och ett mörker i allt de gör som får det att kittla i min ryggrad.

Sången är inte perfekt, men fröken Autumn har en otrolig röstkapacitet som tar plats genom skrik, stön, suckar och givetvis sång och fastnar direkt i mitt hjärta. Hennes elfiol är hur cool som helst, och när hon tar plats vid det viktorianska pianot (chembalo) så riktigt ryser jag av lycka.

Om vi ska gå in på minus så blev det lite mycket prat ibland, men det är inte tillräckligt störande för att dra ner helhetsintrycket.

The votes are in, and Miss Emilie, you are awesome.

Short Story: Alm möter en velantor

Det är en klurig sak att beskriva, den första åsynen av en velantor. Så imponerande lång och slank den sträcker sig långt över mänskliga axlar och breder ut sig likt en gigantisk spindels skugga över vem den än möter. Dess stora, mjölkvita ögon djupt stirrande likt enorma månar och utan skyddet från en ögonlock att ge dem vila, eller att ge det i dess synvinkel en chans till undanflykt. Hud grå som granit och berghård på samma gång som den klibbar fast vid allt den vidrör. En motbjudande tingest, för alla som inte uppskattar smala, slemmiga kreatur med evigt iakttagande hålor till ögon.

Missförstå mig inte, de är fantastiska varelser, velantorer, men man skulle kunna hävda att deras skrämmande och omänskliga anlete inte borde vistas bland oförstående människor. Rädda djur som helst reser i grupp och föredrar att lösa sina problem med våld. Men våld biter inte på en velantor, det gör den snarare bara mer upprörd. Det bästa är att låta den vara ifred.

Det sker mycket sällan att en velantor lämnar tryggheten av sin egen underjordiska värld, men låt oss för ärlighetens skull vara tydliga med att det trots att velantorer är otroligt intelligenta, givetvis finns undantag. Och det är just ett sådant undantag som för oss till vår berättelse. För även om universum accepterar undantagsregler så innebär just denna avvikelse så mycket mer än en liten glipa i verkligheten för femtonåriga människovarelsen Alm Sorensen.

Hen hade precis lämnat en rutten dag i utbildningsväsendets envist obligatoriska fängelse och såg fram emot den enda ljuspunkten i det eviga mörker hen kallade sitt liv – en glass att avnjuta i kvällssolen på vägen hem. Det bästa sättet att trolla bort skolans plågoandars eko som alltid bredde ut sig i huvudet.
Men den eftermiddagen förblev glassfri för Alm. Faktum var att hen endast hade sjutton ynka fotsteg kvar till kiosken när en enorm skugga plötsligt bredde ut sig mitt över vägen. Vilse i sina tankar tog Alm först ingen notis om skuggan, men när hen krockade med skuggkastarens mystiska hudyta genom att inte se sig för tillräckligt, var alla tankar på glass plötsligt långt borta. Och kvar fanns endast en sak; panik.

Med ett dovt morrande som verkade härstamma från djupt inuti den enorma tingestens buk tvingade Alm motvilligt sin blick att lyftas mot himlen för att för första gången stirra en livs levande velantor i ögonen.
Långa ramsor av svordomar blandades med ursäkter från Alms mun, men velantoren reagerade inte. Den fortsatte huka sin bestialiska kroppshydda över den femtonåriga varelsen där nere på gatan, blicken fäst på de darrande gröna ögonen.
Alm stod som förstenad mitt på vägen. Kunde varken se eller höra någonting annat än monstret framför sig. Rädslan blandades med en stark fascination som fyllde henom från tårna till hårets rötter, tills det till slut inte fanns någon rädsla kvar.

Runtomkring det högst ovanliga scenariot som utspelades mitt på öppen gata en tisdagseftermiddag spred sig skräcken bland de olyckligt förbipasserande. Glasskioskens lucka revs våldsamt igen, småbarn grät, hundar skällde och varje ögonvittne skrek sig hesa av fasa.

Alm tittade djupt in i velantorns ögon, och visste. Hen sträckte ut sin hand, som snart fångades upp av en slemmig, kloliknade motsvarighet och med ett leende ledde hen vägen tillbaka mot skolan.

- Jag har väntat på dig, log Alm. Det finns några jag vill introducera dig för.
Och velantoren log tillbaka, med varje huggtand i sin käft.

Bakom dem tystnade snart skriken och borta i horisonten bredde en blodröd sol ut sig. Skolklockorna ringde ut för sista gången.