Short Story: Alm möter en velantor

Det är en klurig sak att beskriva, den första åsynen av en velantor. Så imponerande lång och slank den sträcker sig långt över mänskliga axlar och breder ut sig likt en gigantisk spindels skugga över vem den än möter. Dess stora, mjölkvita ögon djupt stirrande likt enorma månar och utan skyddet från en ögonlock att ge dem vila, eller att ge det i dess synvinkel en chans till undanflykt. Hud grå som granit och berghård på samma gång som den klibbar fast vid allt den vidrör. En motbjudande tingest, för alla som inte uppskattar smala, slemmiga kreatur med evigt iakttagande hålor till ögon.

Missförstå mig inte, de är fantastiska varelser, velantorer, men man skulle kunna hävda att deras skrämmande och omänskliga anlete inte borde vistas bland oförstående människor. Rädda djur som helst reser i grupp och föredrar att lösa sina problem med våld. Men våld biter inte på en velantor, det gör den snarare bara mer upprörd. Det bästa är att låta den vara ifred.

Det sker mycket sällan att en velantor lämnar tryggheten av sin egen underjordiska värld, men låt oss för ärlighetens skull vara tydliga med att det trots att velantorer är otroligt intelligenta, givetvis finns undantag. Och det är just ett sådant undantag som för oss till vår berättelse. För även om universum accepterar undantagsregler så innebär just denna avvikelse så mycket mer än en liten glipa i verkligheten för femtonåriga människovarelsen Alm Sorensen.

Hen hade precis lämnat en rutten dag i utbildningsväsendets envist obligatoriska fängelse och såg fram emot den enda ljuspunkten i det eviga mörker hen kallade sitt liv – en glass att avnjuta i kvällssolen på vägen hem. Det bästa sättet att trolla bort skolans plågoandars eko som alltid bredde ut sig i huvudet.
Men den eftermiddagen förblev glassfri för Alm. Faktum var att hen endast hade sjutton ynka fotsteg kvar till kiosken när en enorm skugga plötsligt bredde ut sig mitt över vägen. Vilse i sina tankar tog Alm först ingen notis om skuggan, men när hen krockade med skuggkastarens mystiska hudyta genom att inte se sig för tillräckligt, var alla tankar på glass plötsligt långt borta. Och kvar fanns endast en sak; panik.

Med ett dovt morrande som verkade härstamma från djupt inuti den enorma tingestens buk tvingade Alm motvilligt sin blick att lyftas mot himlen för att för första gången stirra en livs levande velantor i ögonen.
Långa ramsor av svordomar blandades med ursäkter från Alms mun, men velantoren reagerade inte. Den fortsatte huka sin bestialiska kroppshydda över den femtonåriga varelsen där nere på gatan, blicken fäst på de darrande gröna ögonen.
Alm stod som förstenad mitt på vägen. Kunde varken se eller höra någonting annat än monstret framför sig. Rädslan blandades med en stark fascination som fyllde henom från tårna till hårets rötter, tills det till slut inte fanns någon rädsla kvar.

Runtomkring det högst ovanliga scenariot som utspelades mitt på öppen gata en tisdagseftermiddag spred sig skräcken bland de olyckligt förbipasserande. Glasskioskens lucka revs våldsamt igen, småbarn grät, hundar skällde och varje ögonvittne skrek sig hesa av fasa.

Alm tittade djupt in i velantorns ögon, och visste. Hen sträckte ut sin hand, som snart fångades upp av en slemmig, kloliknade motsvarighet och med ett leende ledde hen vägen tillbaka mot skolan.

- Jag har väntat på dig, log Alm. Det finns några jag vill introducera dig för.
Och velantoren log tillbaka, med varje huggtand i sin käft.

Bakom dem tystnade snart skriken och borta i horisonten bredde en blodröd sol ut sig. Skolklockorna ringde ut för sista gången.