Åh Harry !

Fram tills i år hade jag inte öppnat en endaste Harry Potter-bok. Det låter kanske lite konstigt med tanke på hur besatt jag är av filmerna, men så var det iallafall. När en tjejkompis började läsa första boken i januari bestämde jag mig för att det var dags för mig att plöja hela serien och hakade på.

Första boken var mysig och jag gillar jag storyn, men jag var inte så överväldigad som jag kanske hade trott. Men little did I know att ett frö hade planterats i mitt sinne och att jag snart skulle bli en bokslukande galning. För det är, mina vänner, vad jag har blivit reducerad till. När första och andra boken var lästa och aptiten för trollkarlsäventyr vägrade mättas ökade jag tempot och halvvägs genom februari hade jag plöjt både "The Prisoner of Azkaban" och "The Goblet of Fire" också. Men inget stillade min spänningstörst.

"The Order of the Phoenix" var ett projekt. Men inte ens den löjligt tjocka pocketboken på tusen sidor kunde hejda mig. När den femte boken var slut insåg jag att alla böcker som blivit förvandlade till film var slut och att den säkerhet som filmerna inneburit därmed var borta. Jag hade ingen som helst aning vad som väntade i de sista två böckerna och det pirrade i magen när jag slog upp första sidan i "The Halfblood Prince". En vecka senare var den slut och min värld cirkulerade kring Harry och hans vänner. Jag kunde inte vänta en DAG till med att fortsätta läsa...

Och så gjorde jag det. Jag började läsa den sjunde och sista boken om Harry Potter. Och när jag väl hade påbörjat första kapitlet av "The Deathly Hallows" så var jag förlorad. Aldrig förut har jag slukats av en bok så fullständigt. Det blev helt bisarrt. Min vardag gick ut på att klämma in så många härliga minuter med Harry som möjligt. I söndags eftermiddag när jag nerbäddad i soffan öppnade boken hade jag drygt 250 sidor kvar. Fem timmar senare hade jag läst ut boken.

Jag spenderade alltså HELA söndag eftermiddag/kväll med att läsa Harry Potter. Jag tog en mycket kort paus för att fixa en smörgås och ett glas cola, men det var det enda jag klarade. Telefonen fick inte ringa, råttorna fick inte bråka, INGENTING fick störa mig.
Det gick inte att lägga ifrån mig boken. Varje kapitel jag avslutade var som en dolk i hjärtat och jag var tvungen att fortsätta läsa för att få veta vad som skulle hända, hur allt skulle sluta.

Känslorna svallade, tro mig.
Jag skrek rakt ut, skrattade högt och fullständigt dränkte mig själv, boken och soffan i tårar när jag grät mig igenom ett helt kapitel (stackars grannarna måste tro att jag blivit knäpp).
Jag vände blad efter blad med hjärtat bultandes hårt inombords och så helt plötsligt nådde jag sidan 606 och den allra sista boken om Harry Potter var slut.
Tyst stängde jag boken, lade den på soffbordet och föll ihop på soffan med en djup suck.

Äventyret var över.

Det tog ungefär fyra timmar för min puls att återgå till det normala. Mina händer är fortfarande darriga, såhär ett helt dygn efteråt och det pirrar till hårt i magen varje gång jag tänker på boken, på Harry, hur allt slutade.

Det första min arbetskollega M frågade mig var "Känns det tomt nu när du inte har några böcker kvar ?" och jag svarade "Både ja och nej".

Det känns självklart tomt eftersom jag inte har några fler underbara äventyr att uppleva tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Men samtidigt så har böckerna varit så fantastiska att jag inte kan göra annat än le när jag tänker på att jag fått äran att läsa dom. Och även om jag kommer sakna att oroa mig för Harry och ibland kommer på att jag saknar den magiska närvaron i min vardag...då kommer jag att tänka på att jag fortfarande har tre filmer att se fram emot, och så känns allt genast mycket bättre.

Har blivit med råttor

I lördags fick jag mina två rått-tjejer Nemi och Cyan. Jag skaffade även tre burar åt dom; jätteslottet (som de bor i huvudsakligen), sommarstugan (som får följa med när jag drar till Öregrund i sommar) och reseburen (där man måste fängsla de små vildarna under resor).

Att åka tunnelbana med två nyfikna råttor i en skokartong var en upplevelse... De stack upp nosarna ur lufthålen i kartongen och folk på gröna linjen tittade nyfiket. En tjej utbrast "Åh, har du en kattunge där !?" och när jag svarade "Eh...nä, det är två råttor..." så såg hon inte alls lika lycklig ut längre, men log artigt mot mig och kartongen.

Burarna anlände ungefär en timma efter att jag kommit hem med rådisarna, så jag fick snabbt komma på ett tillfällig uppehälla åt dom. Det var lättare sagt en gjort. Skokartongen bröt de sig mer eller mindre ur på en nanosekund efter att vi kommit hem. När jag stoppade ner dom i badkaret en stund för att hämta andan noterade jag genast att de små lymlarna kan hoppa. Och inte ett litet skutt här och där, nej nej, de kan hoppa ÖVER badkarskanten. Så jag blev tvungen att tänka om igen och stängde helt enkelt alla lägenhetens dörrar och lät dom rumla fritt i hallen medan jag pustade ut på golvet.
Nemi är den tjockare, ledarhonan (som jag misstänker stjäl Cyans mat när jag inte kollar). Hon ska vara på axeln hela tiden och hålla koll. Cyan är lite mer tillbakadragen, men inte mindre nyfiken för det.

Låt mig förklara hur det ser ut när man ska hälsa lite på dom :

Jag öppnar buren för att säga hej och på en halv sekund har Nemi kastat sig ut i mitt knä, ålat sig upp på axeln och skuttat upp i mitt hår där hon spanar stolt. Samtidigt som jag blåser bort hennes svans från mitt ansikte ser jag hur Cyan klättrat upp på taket av buren och nu är på väg upp på köksbordet för att jaga smulor. När jag kastar mig efter henne och lyckas fånga henne i näven känner jag hur Nemi har ålat sig ner från huvudet och nu är på väg att pressa ner sig i mitt linne. Jag placerar Cyan i mitt knä och gräver i linnet efter den kittlande tjockisen som nu tagit sig runt till ryggen. När jag får tag i Nemi och ska stoppa tillbaka både henne och Cyan i buren inser jag att Cyan inte längre är kvar i mitt knä, utan återigen har klättrat upp på burens tak och nu hänger i en tass från kanten, utan att se det minsta rädd ut. Jag ska till o fånga henne precis när hon gör en piruettliknande vändning i luften och smidigt klättrar ner mot golvet. Jag sträcker ut handen som hon klättrar upp på, plockar ner Nemi från mitt huvud (igen) och stoppar snabbt tillbaka dom i buren och kastar igen dörren, annars är de ute igen på ett ögonblick.

Det är så härligt med djur !