Cyan

Dina nyfikna ögon som vaksamt iakttog
Din rosa nos som alltid vädrade nyfiket
Din snövita päls som du vårdade noga
Din lilla mun som åt glupskt och tacksamt
Din tjocka, runda mage som jämt fick mig att le
Dina små, mjuka öron som alltid var på helspänn
Din magnifika svans som höll dig balanserad
Dina rosa små tassar som tog dig överallt
Din fantastiska personlighet som älskade allt och alla

Hur du blundade och somnade när jag smekte dig över ryggen
Hur du slickade på min hand när jag kliade dig bakom öronen
Hur du nös varje gång du fick damm i nosen
Hur du med skuld i blicken kissade i soffan när du inte kunde hålla dig
Hur du ivrigt slet åt dig allt ätbart som fyllde din matskål
Hur du stillsamt vilade i din hängmatta eller i ditt hus
Hur du klumpigt, men djärvt kastade dig från höga höjder för att nå ditt mål
Hur du alltid skulle vara med, veta allt och se allt
Hur du charmigt gäspade brett och sträckte på dig efter en tupplur
Hur du alltid fanns där när jag kom hem

Alltid glad att se mig, aldrig ledsen
Alltid tacksam, aldrig girig
Alltid vänlig, aldrig ond
Alltid kelig, aldrig kall

Du kommer alltid att vara en del av mig.
Du kommer alltid att vara älskad.

Nya tricks, nya smärtor

Gårdagens polepass var också en höjdare, precis som förra veckans. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; bästa träningsformen ever.

Idag har jag dock så JÄVLA ont i nacken att jag inte kan sitta upp. Halvligger i kontorsstolen på jobbet och ylar med jämna mellanrum. Det ilar över hela vänstra sidan av nacken och axeln. Ilar som om hela jag var en tand med ett stort jävla hål i. Har haft värmekudde hela dagen, smetat in mig med Zon och poppat värkpills, men ingenting hjälper.

Jag är ganska less på mina nackproblem. Men anledningen till att jag har ondare än det vanliga onda (som jag tyvärr nu har vant mig vid) är att vi körde en jävla massa inverted (uppochner) moves igår. Jag kan nu stoltsera med att jag förutom Cross Knee Release även kan Full Invert (se bild nedan). Och det känns jävligt bra. Ja, förutom nacken då. Men men, jag får se det på samma sätt som jag ser blåmärken; som battle wounds.

Det får väl vara värt det eftersom det gör mig till en bättre poledansare.

Har fått tips från poleforumet om en massör som tydligen gör mirakel med onda sportmuskler, så jag får väl kolla om han kan simsalabima till det ilande aset som kämpar för att hålla upp mitt huvud.

Ikväll blir det iallafall "New Moon". Äntligen.

Tyvärr blev pojkvännen hastigt sjuk, så det blir till att gå på bio solo. Jag har vanligtvis absolut ingenting emot att gå på bio själv, faktum är att jag nästan kan föredra det ibland. Men när man har planerat att gå med någon, ja du är det ju lite trist när man får gå själv. Speciellt när övriga publiken kommer bestå av skriande tonårsbrudar och en annan kommer sitta där och känna sig som den perverterade äldre tjejen som vill runka till avklädda tonårspojkar på vita duken. Jo men hej.

En rolig "Twilight"-anekdot förresten; under stretchningen efter gårdagens polepass visade det sig att flera av tjejerna i gruppen (däribland vår ledare C) är fullständigt betuttade i "Twilight". När jag berättade att jag har Stephenie Meyers autograf höll de på att gå i taket. V kontrade med att hon har varit i Forks - staden där filmerna utspelar sig. Nya flämt spred sig genom salen.

Häftigt det där, hur en liten bokserie med efterföljande filmer kan få en hel värld av tjejer (och killar också för den delen) att helt tappa sin sanitet. Tillhör du Team Edward eller Team Jacob? Eller står du kanske någonstans där mitt emellan och därmed är en Schweizare?

The plot thickens...

Full Invert

Felix Cane - världens bästa poledansare

Det ryser i mig när jag ser henne röra sig runt stången. Hon är en gudinna. En graciös, vältränad och otroligt vig sådan.
När det gäller poledancing så är hon verkligen nummer ett.

Dessutom är hon söt som en mus. Och, big surprise - jag älskar hennes hår.

Lady Gaga - Bad Romance

Ord känns överflödiga.
Den här videon är som en orgasm för ögonen.
Lady Gaga spelar i en helt egen liga.

Bästa polepasset hittills

Det finns få saker som kan mäta sig med känslan av att vara riktigt nöjd med sig själv efter ett lyckat träningspass. Igår hade jag mitt förmodligen mest lyckade polepass någonsin. Av någon anledning så flöt allt på perfekt under träningen. Jag satte alla nya moves, kunde fokusera på precision och teknik istället för att försöka lära mig grunderna och det kändes helt fantastiskt. Jag gjorde inte ens illa mig särskilt mycket – och det är fan ett under när det gäller att lära sig nya polemoves. Man gör ALLTID illa sig.

Okej, jag fick sätta plåster på högerfoten eftersom jag klättrat så mycket att det började blöda. Och okej, mina armar brände när jag gjorde Flag Hold, men inte alls farligt. Inte ”Holy Shit, jag kommer dö!” utan mera som ”Ouch” och sen var det bra.

Framsteg: jag kan nu göra Cross Knee Release, Egg Pose och Flag Hold – se bild nedan. Tre rätt avancerade moves som jag närmat mig med respekt och förberedelser på extrem smärta. Men igår klarade jag alla tre utan att behöva akut vård. Ni kan ju gissa hur stolt jag var under hela resan hem…
Börjar känna framsteg i min fysik också. Börjar bli både starkare och lättare, vilket resulterar i att mina rörelser blir smidigare och mer tekniskt korrekta och precisa. Det känns jävligt bra.
Fan va jag älskar poledancing.

Cross Knee Release, Egg Hold och Flag Pole
-----------------------------------------------------

En liten parentes – på bussen på vägen till träningen igår såg jag en hemlös kvinna få ett paket med varma, nybakta bröd av en vänlig ung tjej som stannade och frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt. Det krävdes så lite för henne att bara öppna sina nyinförskaffade take out-påsar och räcka över brödet som hon säkert ändå bara skulle ha kastat annars. Men gesten blev så otroligt uppskattad av den andra kvinnan.

I skuggan av Vattenfall, Vellinge, SD, KD, Anna Anka och allt annat skit som tar plats i vår vardag just nu så är det jävligt härligt att bli påmind om att det existerar vänliga själar på vår runda planet. Och igår hade jag nöjet att bevittna en av dem göra en god gärning.

Att vaccinera eller inte vaccinera – det är frågan

Åtminstone så VAR det frågan tills igår, då jag vek mig och lite halvt motvilligt gick med på att vaccineras mot svininfluensan.

Jag och kollegan E var tveksamma och spenderade större delen av gårdagen med att vela fram och tillbaka. Våra största argument för- och emot såg ut ungefär såhär:

För
- Slippa insjukna i svininfluensan
- Riskerar inte att smitta någon i omgivningen (särskilt ur riskgruppen)

Emot
- Dåligt informerade om vaccinets bieffekter
- Har aldrig haft influensa någonsin – så det kändes lite som om man gav immunförsvaret en snyting om man valde att injicera skiten

Men, tillslut vann För-sidan ändå.

Min bror hade svininfluensan för någon månad sedan och det var fan inte kul. Han hade skithög feber konstant i två veckor. Det skulle jag fan inte orka med.

Min kollega E var livrädd för bieffekterna. En kompis till henne hade blivit jättesjuk efter att ha vaccinerat sig, så hon var förmodligen ännu mera tveksam än jag. Men vi gjorde det tillsammans. Och idag, dagen efter, ja vad händer? Jo, hon blir JÄTTESJUK av vaccinet. Får extrema muskelsmärtor och hög feber. Så jävla typiskt.

Flera av kollegorna har varit risiga idag. En kände sig allmänt hängig och en annan fick kliande utslag i ansiktet och på händerna.

Själv känner jag ingenting. Jag kände inte nålen igår och jag känner inga bieffekter idag. Det enda som gör att jag kan vara riktigt säker på att jag faktiskt har vaccinerat mig är att det gör ont i vänsterarmen när jag lyfter den. Annars kör jag på som vanligt. Tränade efter vaccineringen igår och tänker pola efter jobbet ikväll.

Och då är jag ändå förkyld.

Så det är väl jävligt individuellt det där, vilka som får lida av att ha vaccinerat sig och vilka som bara kan luta sig tillbaka och sluta oroa sig för h1n1-viruset. Jag hoppas att alla mina nära och kära tillhör kategori två.

Nybliven sambo efter hektisk helg

Vilken helg!

Halloweenfest fredag OCH lördag. Living Dead Doll och läskig clown – kostymerna fick jag fan till bra. Och festerna gick verkligen inte av för hackor.

Fredagens fest ordnade jag på jobbet, för kollegorna + deras respektive. Som tack för mina festfixarkunskaper hade chefen ordnat Stephenie Meyers autograf. Jag grät. På riktigt. Det är så jävla fint.

Lördagens fest var på Patricia, så där var det bara att spöka ut sig och dyka upp. Jävligt nice. Skrämde skiten ur några med clownskräck – inklusive mig själv varje gång jag passerade en spegel.

Så, det var lite tungt igår morse när klockan ringde och det snällt gällde att masa sig ur sängen, packa ner det sista och ta emot flyttfirman. Och sen städfirman.

Pojkvännen satte av hem till sig med råttan i högsta hugg och var redo att ta emot den uppsjö av prylar som hans nyblivna sambo (yes, that is me) samlat på sig. Men allt gick smidigt. Och jag är så förbannat nöjd över att ha anlitat både flytt- och städfirma. Värt varje krona. Det hade inte funnits en snöbolls chans i helvetet att jag hade orkat flytta den här helgen annars. Kom igen, dubbla Halloweenfester! Det är som att ge en sockerberoende nycklarna till en lastbil full med godis.

Så, jag är nöjd. Och det känns jävligt skönt att äntligen få bo med min älskling. Nog för att det var lite sorgligt att skiljas från min fina lilla Söderetta. Men det finns inga tvivel.

”God morgon, min sambo” log pojkvännen imorse. Och jag kunde inte göra annat än att le tillbaka. Sambo indeed.

Living dead doll

Clown