Svisch! sa det, så var Julen över

Det här med tid är en märklig företeelse. I barndomen går tiden långsamt och man har all tid i världen att leka och stoja på alla lov. Härligt. Men som vuxen har man tydligen gjort något för att förtjäna ett tidsstraff, för jävlar vad någon har klivit på gasen de senaste åren. Plötsligt flyger inte bara dagar och veckor, utan månader och till och med år förbi utan att man hinner blinka.

Så man stressar sig igenom de viktiga händelserna i ens liv i hopp om att hinna uppleva ännu fler, men det enda som händer är att man istället får mindre tid över till de saker som man från början ville dra ut på. Motsatt effekt och ingenting man kan göra åt saken, annat än att bli förbannad.

Jag var hos föräldrarna under hela förra veckan, och sambon firade med sin familj norröver. En hel vecka hos mamma och pappa. Jag kom hem igår kväll och kunde för allt i världen inte förstå vart all den tiden tog vägen. Svisch! sa det, så var Julen över.

Men jag ska egentligen inte klaga. Jag hade en fantastiskt skön vecka, eftersom jag inte gjorde ett skvatt. NADA. Låg på soffan och åt godis, i en veckas tid. Inte undra på att det spänner lite extra över magen… Men no matter, nu är jag tillbaka i Stockholm och det första jag gjorde när jag kom hem igår var att träna på min kära stång. Om drygt tre veckor börjar nivå tre (av fyra) på poledancingen och det är bara att satsa järnet till dess. På den här nivån får jag dessutom sällskap av min sidekick E, som ska släpa sig till storstan en gång i veckan för sin kärlek till pole. DET, mina vänner, är engagemang.

Med en ny LDD på hyllan, pojkvännen på väg tillbaka till stan och en kommande födelsedags-/inflyttningsfest att planera tackar jag för 2009 och siktar på att göra det bästa jag kan av 2010.

God fortsättning och gott nytt år!

PolePolePole

Efter nästan ett år av träning och två av fyra nivåer avslutade känner jag att det är dags att börja ladda upp lite egna poledancingbilder här på bloggen. Nog för att jag älskar att illustrera snurrar och trick med proffsen som exempel, men det är faktiskt lite kul att få visa upp lite av det jag kan också.

Hade bästa vännen på besök i helgen och givetvis var det hårdträning som gällde både lördag och söndag. Är fullständigt blåslagen, men jävligt nöjd.

Några av de saker vi övade på finns på bilderna nedan (i ordningen HandStand, FullInvert, Split från PoleSit och Scorpio, utan att släppa vänster hand tyvärr). Kameran vi använde var rätt kass och vi var för upptagna med träningen för att lägga tillräckligt med krut på att få bra bilder, så, ni får hålla till godo med lite halvkassa foton än så länge. Framöver ska jag försöka trolla fram ett gäng av bättre kvalitet.

Om jag inte hinner blogga mer innan dess; God Jul på er!

Det liter mot Jul

Ibland får man ett sådant där ryck och blir lite huslig. Som nu. Ja, okej vi är nyinflyttade och lägenheten är vår baby, men ändå. Jag menar inte bara att städa och hålla ordning, utan när man gör något lite extra, bara för att det är mysigt.

I helgen var det julklappsinköp och hemlighetsmakeriet var på maxnivå hos sambon. Vi slog in klapparna i varsitt rum med största omsorg. Och så bakade jag lussekatter och släpade upp kartonger på vinden (som är proppfull redan) och han tog hand om julskinkan och tvätten.

Husliga husliga vi.

Om den pågående dagen inte räknas så har jag tre (!) ynka arbetsdagar kvar innan jag får jullov. Det känns helt obegripligt. För även om jag känner julstämningen (tack vare pyntet, baket, snön, minusgraderna och så vidare) så har det gått så otroligt fort. Hela hösten har bara svischat förbi. Det känns som om det var någon månad sedan jag firade jul sist. Men så är det icke.

Ett år sedan förra julen innebär också att det var ett år sedan jag och sambon träffades. Herrejävlar vad tiden går!

På onsdag har vi julfest på jobbet och jag har givetvis redan skrivit mitt rim OCH min obligatoriska julsaga (som by the way också rimmar). På torsdag är det sista poledancingen på nivå två och sedan är det dags för storbesök. Bästa vännen släpar sig nämligen ner hit för en hel helg av julmys och givetvis polebootcamp. Nu när min kära x-pole har en värdig plats i vår stora nya bostad så ska det tränas tills fingrarna blöder.

Jag var sjuk under hela förra veckan och har därför inte kunnat träna på alldeles för många dagar. Det rycker i kroppen varje gång jag passerar vardagsrummet där hemma, och stången tittar lite sorgset på mig. Okej, jag erkänner, ett par tricks har jag ju varit tvungen att köra. Några snurrar och något inverterat trick. Det uppdagades förresten också ganska snabbt efter att stången kommit upp att min kära sambo varit framme även han. Snacka om stolt han är över att han har bemästrat Cradle. Det är nästan så att man inte vågar tänka på hur det ska bli på våra kommande inflyttningsfester. Kommer det sluta med att halva släkten och bekantskapskretsen har provat poledancing? Nobody knows.

Moving week is upon us

Det är hektiskt att flytta. Visst, det är spännande och otroligt roligt att äntligen få ta plats i sin nya bostad, men det är så många detaljer som det ska ordnas med innan allt är färdigt.

Jag och sambon är helt slut.

I tisdags fick vi nycklarna till vår nya lya och begav oss direkt dit, med varsin enorm ryggsäck full med målarfärg och tillbehör. Vi spenderade hela tisdagen och onsdagen med att måla sovrum och vardagsrum. Sovrummet blev lila och vardagsrummet grått sånär som på en fondvägg i rött med ett zombiehuvud på. Ni som har sett zombiefilmen ”Dawn of the Dead” känner säkert igen huvudet från filmfodralet. Detaljerna tog mig två och en halv timme att måla tid, men jävlar så kul det var. Och ikväll ska den sista strykningen på, sedan är allt klart. Så håll tummarna för att det går vägen.

I morgon bär det av till IKEA (såhär innan jul är man nästan rädd för att åka dit, men vi är så illa tvungna). Listan över nya möbler och prylar är lång och vi får inte vila när vi är klara där. Nej, då är det den sista packningen som ska skötas i den gamla bostaden. Dessutom har vi en födelsedagsfest att dyka upp på. Och på söndag går flyttlasset. På måndag har vi tagit ledigt för att packa upp och ställa i ordning så mycket som möjligt.

Igår på träningen sträckte jag dessutom ryggen rejält i en lite för ivrig Full Invert.

Är det konstigt att både min hjärna och kropp är helt kokta denna vecka?

Inspirationen till zombieväggen

Cyan

Dina nyfikna ögon som vaksamt iakttog
Din rosa nos som alltid vädrade nyfiket
Din snövita päls som du vårdade noga
Din lilla mun som åt glupskt och tacksamt
Din tjocka, runda mage som jämt fick mig att le
Dina små, mjuka öron som alltid var på helspänn
Din magnifika svans som höll dig balanserad
Dina rosa små tassar som tog dig överallt
Din fantastiska personlighet som älskade allt och alla

Hur du blundade och somnade när jag smekte dig över ryggen
Hur du slickade på min hand när jag kliade dig bakom öronen
Hur du nös varje gång du fick damm i nosen
Hur du med skuld i blicken kissade i soffan när du inte kunde hålla dig
Hur du ivrigt slet åt dig allt ätbart som fyllde din matskål
Hur du stillsamt vilade i din hängmatta eller i ditt hus
Hur du klumpigt, men djärvt kastade dig från höga höjder för att nå ditt mål
Hur du alltid skulle vara med, veta allt och se allt
Hur du charmigt gäspade brett och sträckte på dig efter en tupplur
Hur du alltid fanns där när jag kom hem

Alltid glad att se mig, aldrig ledsen
Alltid tacksam, aldrig girig
Alltid vänlig, aldrig ond
Alltid kelig, aldrig kall

Du kommer alltid att vara en del av mig.
Du kommer alltid att vara älskad.

Nya tricks, nya smärtor

Gårdagens polepass var också en höjdare, precis som förra veckans. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; bästa träningsformen ever.

Idag har jag dock så JÄVLA ont i nacken att jag inte kan sitta upp. Halvligger i kontorsstolen på jobbet och ylar med jämna mellanrum. Det ilar över hela vänstra sidan av nacken och axeln. Ilar som om hela jag var en tand med ett stort jävla hål i. Har haft värmekudde hela dagen, smetat in mig med Zon och poppat värkpills, men ingenting hjälper.

Jag är ganska less på mina nackproblem. Men anledningen till att jag har ondare än det vanliga onda (som jag tyvärr nu har vant mig vid) är att vi körde en jävla massa inverted (uppochner) moves igår. Jag kan nu stoltsera med att jag förutom Cross Knee Release även kan Full Invert (se bild nedan). Och det känns jävligt bra. Ja, förutom nacken då. Men men, jag får se det på samma sätt som jag ser blåmärken; som battle wounds.

Det får väl vara värt det eftersom det gör mig till en bättre poledansare.

Har fått tips från poleforumet om en massör som tydligen gör mirakel med onda sportmuskler, så jag får väl kolla om han kan simsalabima till det ilande aset som kämpar för att hålla upp mitt huvud.

Ikväll blir det iallafall "New Moon". Äntligen.

Tyvärr blev pojkvännen hastigt sjuk, så det blir till att gå på bio solo. Jag har vanligtvis absolut ingenting emot att gå på bio själv, faktum är att jag nästan kan föredra det ibland. Men när man har planerat att gå med någon, ja du är det ju lite trist när man får gå själv. Speciellt när övriga publiken kommer bestå av skriande tonårsbrudar och en annan kommer sitta där och känna sig som den perverterade äldre tjejen som vill runka till avklädda tonårspojkar på vita duken. Jo men hej.

En rolig "Twilight"-anekdot förresten; under stretchningen efter gårdagens polepass visade det sig att flera av tjejerna i gruppen (däribland vår ledare C) är fullständigt betuttade i "Twilight". När jag berättade att jag har Stephenie Meyers autograf höll de på att gå i taket. V kontrade med att hon har varit i Forks - staden där filmerna utspelar sig. Nya flämt spred sig genom salen.

Häftigt det där, hur en liten bokserie med efterföljande filmer kan få en hel värld av tjejer (och killar också för den delen) att helt tappa sin sanitet. Tillhör du Team Edward eller Team Jacob? Eller står du kanske någonstans där mitt emellan och därmed är en Schweizare?

The plot thickens...

Full Invert

Felix Cane - världens bästa poledansare

Det ryser i mig när jag ser henne röra sig runt stången. Hon är en gudinna. En graciös, vältränad och otroligt vig sådan.
När det gäller poledancing så är hon verkligen nummer ett.

Dessutom är hon söt som en mus. Och, big surprise - jag älskar hennes hår.

Lady Gaga - Bad Romance

Ord känns överflödiga.
Den här videon är som en orgasm för ögonen.
Lady Gaga spelar i en helt egen liga.

Bästa polepasset hittills

Det finns få saker som kan mäta sig med känslan av att vara riktigt nöjd med sig själv efter ett lyckat träningspass. Igår hade jag mitt förmodligen mest lyckade polepass någonsin. Av någon anledning så flöt allt på perfekt under träningen. Jag satte alla nya moves, kunde fokusera på precision och teknik istället för att försöka lära mig grunderna och det kändes helt fantastiskt. Jag gjorde inte ens illa mig särskilt mycket – och det är fan ett under när det gäller att lära sig nya polemoves. Man gör ALLTID illa sig.

Okej, jag fick sätta plåster på högerfoten eftersom jag klättrat så mycket att det började blöda. Och okej, mina armar brände när jag gjorde Flag Hold, men inte alls farligt. Inte ”Holy Shit, jag kommer dö!” utan mera som ”Ouch” och sen var det bra.

Framsteg: jag kan nu göra Cross Knee Release, Egg Pose och Flag Hold – se bild nedan. Tre rätt avancerade moves som jag närmat mig med respekt och förberedelser på extrem smärta. Men igår klarade jag alla tre utan att behöva akut vård. Ni kan ju gissa hur stolt jag var under hela resan hem…
Börjar känna framsteg i min fysik också. Börjar bli både starkare och lättare, vilket resulterar i att mina rörelser blir smidigare och mer tekniskt korrekta och precisa. Det känns jävligt bra.
Fan va jag älskar poledancing.

Cross Knee Release, Egg Hold och Flag Pole
-----------------------------------------------------

En liten parentes – på bussen på vägen till träningen igår såg jag en hemlös kvinna få ett paket med varma, nybakta bröd av en vänlig ung tjej som stannade och frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt. Det krävdes så lite för henne att bara öppna sina nyinförskaffade take out-påsar och räcka över brödet som hon säkert ändå bara skulle ha kastat annars. Men gesten blev så otroligt uppskattad av den andra kvinnan.

I skuggan av Vattenfall, Vellinge, SD, KD, Anna Anka och allt annat skit som tar plats i vår vardag just nu så är det jävligt härligt att bli påmind om att det existerar vänliga själar på vår runda planet. Och igår hade jag nöjet att bevittna en av dem göra en god gärning.

Att vaccinera eller inte vaccinera – det är frågan

Åtminstone så VAR det frågan tills igår, då jag vek mig och lite halvt motvilligt gick med på att vaccineras mot svininfluensan.

Jag och kollegan E var tveksamma och spenderade större delen av gårdagen med att vela fram och tillbaka. Våra största argument för- och emot såg ut ungefär såhär:

För
- Slippa insjukna i svininfluensan
- Riskerar inte att smitta någon i omgivningen (särskilt ur riskgruppen)

Emot
- Dåligt informerade om vaccinets bieffekter
- Har aldrig haft influensa någonsin – så det kändes lite som om man gav immunförsvaret en snyting om man valde att injicera skiten

Men, tillslut vann För-sidan ändå.

Min bror hade svininfluensan för någon månad sedan och det var fan inte kul. Han hade skithög feber konstant i två veckor. Det skulle jag fan inte orka med.

Min kollega E var livrädd för bieffekterna. En kompis till henne hade blivit jättesjuk efter att ha vaccinerat sig, så hon var förmodligen ännu mera tveksam än jag. Men vi gjorde det tillsammans. Och idag, dagen efter, ja vad händer? Jo, hon blir JÄTTESJUK av vaccinet. Får extrema muskelsmärtor och hög feber. Så jävla typiskt.

Flera av kollegorna har varit risiga idag. En kände sig allmänt hängig och en annan fick kliande utslag i ansiktet och på händerna.

Själv känner jag ingenting. Jag kände inte nålen igår och jag känner inga bieffekter idag. Det enda som gör att jag kan vara riktigt säker på att jag faktiskt har vaccinerat mig är att det gör ont i vänsterarmen när jag lyfter den. Annars kör jag på som vanligt. Tränade efter vaccineringen igår och tänker pola efter jobbet ikväll.

Och då är jag ändå förkyld.

Så det är väl jävligt individuellt det där, vilka som får lida av att ha vaccinerat sig och vilka som bara kan luta sig tillbaka och sluta oroa sig för h1n1-viruset. Jag hoppas att alla mina nära och kära tillhör kategori två.

Nybliven sambo efter hektisk helg

Vilken helg!

Halloweenfest fredag OCH lördag. Living Dead Doll och läskig clown – kostymerna fick jag fan till bra. Och festerna gick verkligen inte av för hackor.

Fredagens fest ordnade jag på jobbet, för kollegorna + deras respektive. Som tack för mina festfixarkunskaper hade chefen ordnat Stephenie Meyers autograf. Jag grät. På riktigt. Det är så jävla fint.

Lördagens fest var på Patricia, så där var det bara att spöka ut sig och dyka upp. Jävligt nice. Skrämde skiten ur några med clownskräck – inklusive mig själv varje gång jag passerade en spegel.

Så, det var lite tungt igår morse när klockan ringde och det snällt gällde att masa sig ur sängen, packa ner det sista och ta emot flyttfirman. Och sen städfirman.

Pojkvännen satte av hem till sig med råttan i högsta hugg och var redo att ta emot den uppsjö av prylar som hans nyblivna sambo (yes, that is me) samlat på sig. Men allt gick smidigt. Och jag är så förbannat nöjd över att ha anlitat både flytt- och städfirma. Värt varje krona. Det hade inte funnits en snöbolls chans i helvetet att jag hade orkat flytta den här helgen annars. Kom igen, dubbla Halloweenfester! Det är som att ge en sockerberoende nycklarna till en lastbil full med godis.

Så, jag är nöjd. Och det känns jävligt skönt att äntligen få bo med min älskling. Nog för att det var lite sorgligt att skiljas från min fina lilla Söderetta. Men det finns inga tvivel.

”God morgon, min sambo” log pojkvännen imorse. Och jag kunde inte göra annat än att le tillbaka. Sambo indeed.

Living dead doll

Clown

It’s the most wonderful time of the year

Nej, jag har inte blivit knäpp och intalat mig själv att det är Jul.
Däremot är det Halloween. Min absoluta favorithögtid, på grund av tre enkla anledningar:

1. Utklädnad
2. Pynt
3. Läskiga saker

Jag ÄLSKAR att klä ut mig. Och ”klä ut” är väl egentligen fel ord för någon som i mångas ögon säkert ser ut som en Halloweenfestgäst så gott som varje dag, men ”klä ut sig” för mig innebär en chans att verkligen dra min stil till extremer. Tänja på gränser. Eftersom det är Halloween är det ingen som protesterar.

Idag anordnar jag en Halloweenfest på jobbet. Jag har, i vanlig ordning, pyntat ner hela kontoret fullständigt och tack vare min Halloweenlista i Spotify och en massa äppel- och pumpaljus så är det riktigt härlig och läskig stämning på kontoret.

Jag jobbar i full mundering. Det gör inte kollegorna, men de är glada och nyfikna. Kommer förbi och ställer frågor, fnissar åt mina tokiga linser och läser dikterna av bl.a. Edgar Allen Poe som jag har hängt upp över kontorets väggar. Ingen vill egentligen jobba idag och stämningen är på topp.
När vi slutar vara arbetsmyror och festen på riktigt sparkar igång, då kommer även kollegorna att förvandlas (för självklart är utklädnad obligatoriskt). Alla är mycket hemlighetsfulla med vad de gömmer i sina påsar och många potentiella kostymer har diskuterats över lunchbordet under hela veckan.

Kvällen innefattar en tävling för bästa kostym, så jag gissar att det ligger lite mer än att bara vilja göra mig till lags bakom kollegornas ansträngningar.

Min receptionsdisk fullständigt badar i spindelnät, pumpor och tända ljus. I konferensrummet ligger höstlöv blandad med döskallar och ännu mera ljus. Och i kylskåpet väntar en dallrande grön zombiehjärna för dem som vågar öppna dörren. I hallen finns skyltar av alla de slag och ett piratskelett vilar stolt utanför pentryt.

Själv är jag utklädd till en Living Dead Doll. En gotisk docka med stora tofsar, dockskor, dockklänning och svartvitrandiga strumpbyxor. Ett blått öga och ett grönt och så smink som en riktig docka. Söt fast läskig = en kombination som passar mig.

This is Halloween, everybody give a scream!

Det var fanimej på tiden

Från och med den första november i år är det fritt fram för homosexuella par att gifta sig i kyrkan. Det var inte en dag försent. Det är härligt att se att vi någonstans gör framsteg när det gäller mänskliga rättigheter (även om det står jävligt stilla eller t.o.m. går bakåt på vissa andra håll). Det kanske finns hopp någonstans ändå. Åtminstone en liten gnutta.

Äntligen. Det är allt jag har att säga. Äntligen.

Länk till Aftonbladets artikel:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5998450.ab

När förövare och polis är samma person

Tänk dig att du är en kvinna vars man misshandlar dig. Ett tyvärr alldeles för vanligt förekommande och otroligt allvarligt problem. Du anmäler din man och får hjälp att hålla dig skyddad från en kvinnojour, som trots snåla medel från samhället gör allt i sin makt för att du ska ha rätten till ditt eget liv, din egen frihet.
Mannen som har misshandlat dig är polis. Och bara därför, bara därför att han genom sitt arbete besitter en maktposition i samhället, så har du inte en susning till upprättelse.
Precis som den lilla flickan, som blev sexuellt utnyttjad av sin far, som också han var polis, så sätts nu ditt lidande i andra hand. På grund av att förövaren är polis.
Hur lätt är det att känna sig trygg när den som skadar och den som ska skydda är samma person? Och hur lätt är det att försöka bryta sig loss ner tryggheten inte kommer från dem som har makten att förändra saker i samhället, utan från några vänliga själar som tvingas ta emot hotfulla samtal från den så kallade trygghetsinstitutionen. Mannen/förövaren/polisen har vid ett flertal tillfällen nämligen ringt till det skyddade boende där du numera är tvungen att gömma dig.

Ställer de högt uppsatta poliserna upp för varandra och ursäktar den här typen av vidrigt beteende bara för att de är kompisar? Hur långt är de villiga att gå för att tysta ner sanningen, kan man undra? Även de borde ha ett pris, eller?
Idag anordnas en manifestation mellan kl. 17.00 och 18.00 utanför Rikspolisstyrelsen på Kungsholmen i Stockholm, för att protestera mot detta förtryck. För det är precis vad det handlar om. Förtryck.
Som alltid när det rör sig om mäns våld mot kvinnor så är det makt, i någon form, som ligger bakom. Och det måste få ett slut. Kvinnor måste få sluta drabbas, måste få sluta vara dem som tvingas gömma sig och leva i skräck – när det är den maktutövande mannen som slår och trycker ner, och sedan går fri, som ska bära hela bördan.

Skuld är ett fruktansvärt resultat av maktutövande. Vi måste sätta stopp för dem båda.

Uppmärksamma ungar visar vuxna var skåpet ska stå

Ibland måste till och med jag erkänna att ungar är härliga. I alla fall tycker jag det när jag läser om ett gäng sjätteklassare från Växjö som, till skillnad från många av landets vuxna, har insett lögnen och ledsnat på de förlegade könsstereotyper som presenteras i leksakskataloger som någon slags plastig sanning om hur barn leker och är.

Aftonbladet rapporterar om klassen som vid jul förra året anmälde Toys R Us för könsdiskriminering efter att ha bläddrat i deras julkatalog och enbart hittat stereotypa bilder av pojkar och flickor. Som vanligt (tyvärr) var pojkarna ensamma på actionsidorna precis som flickorna var på docksidorna. Och allt hade dragits till löjeväckande extremer genom olika former av förstärkning; genom till exempel ordval (pojkarnas leksaker beskrevs t.ex. ofta med ganska märkliga engelska uttryck) eller färger (i flickornas värld var allt i rosa och pasteller).

Men 13-åringarna i Växjö fick nog. Hur svårt kan det egentligen vara för Toys R Us att använda mer neutrala färger, ordval och miljöer? Att blanda pojkar och flickor på sidorna i leksakskatalogen och låta dem leka tillsammans istället för att försöka tvinga dem till könsindelning.

Om barn både kan upptäcka problemet och föreslå en lösning – varför är det då fortfarande så förbannat svårt för de vuxna att fatta hur det ligger till och göra något åt saken?

Jag skrev min C-uppsats om reklam riktat till barn för fyra år sedan. På förbättringsfronten intet nytt.

Aftonbladets artikel:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5910159.ab

Wendelakrönika:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5911354.ab

Fetslappa och tokträna

Var o hälsade på bästa vännen i helgen. Buss, pendeltåg, tåg, buss och tre timmar senare var jag framme.

Fredagskvällen innebar pizza, snacka massa skit o slökolla på faktiskt jävligt roliga filmen ”Baksmällan”.

Lördagen innebar pole bootcamp. Det är jävligt roligt att ha en bästa vän som är lika galen (om inte mer) i poledancing som jag själv. Det är förbannat kul att träna ihop då. Och träna gjorde vi, i över två timmar. Nya trick och kombinationer skulle övas in samtidigt som kunskaperna skulle bättras på när det gällde befintligt kunnande. Jag kan stolt säga att jag med E’s stöd fixade en inverted crucifix (se bilden) och det är fan inte lätt. Man håller fast sig enbart med benen och det är både läskigt och gör ont (som alla nya trick gör i början). Men hey, I did it!

Efter träningen slappades det igen, med filmen ”Showgirls” och därefter dracks det bubbel och fotades en hel del (jag tror vi höll på i tre timmar). Vi fick till en del pärlor faktiskt, trots att vi använde oss av min mobilkamera och att ljuset var rätt kasst.

På söndagen (dvs igår) ylade vi mest. Fy fan vilken träningsvärk! För de som inte är så insatta i ämnet poledancing så kan jag berätta att det är en kombination av akrobatik och styrka. Och eftersom vi körde ett dubbelt pass har musklerna fått en dubbel genomkörning. Tänk två timmar på gymmets maskiner och ni hajar kanske smärtan.

När jag hostar gör det så jävla ont i ryggen att jag nästan är rädd när det börjar kittla i halsen. Och mina biceps är så trasiga att det gör ont att sträcka ut armarna rakt ner från kroppen.

När jag återvände till Stockholm igår eftermiddag fick jag inte vila heller, utan då hade jag minsann bokat in ett utomhus-shoot och poserade utomhus, i regn och hösttemperaturer. Värkande lemmar och allmän trötthet, men jag bet fan ihop. Pojkvännen följde med som stöd. Det hjälpte.

Nu blir det nog ett par vilodagar innan jag tränar igen.

Inverted crucifix

Morgontrött och kvällstrött

Jag har blivit helt hopplös på senare tid.
Jag har alltid varit en ganska energisk tjej, upp tidigt på morgonen och även om jag aldrig har varit någon nattuggla så har jag inte direkt gått och lagt mig klockan Farmor heller.
Men något har hänt.
Jag hatar att gå upp på mornarna numera och jag är helt slut redan vid nio på kvällarna. Det finns förmodligen en fullt acceptabel orsak bakom detta (så som att jag har fått mer att göra på jobbet), men det irriterar mig ändå.

Låt mig måla upp ett scenario för er;

Det är måndag morgon (eller natt, beroende på vem man frågar). Jag sover djupt och skönt under det tjocka duntäcket och har pojkvännens arm tryggt över magen. Drömmarna dansar varsamt genom mitt huvud och jag kan svära på att jag ligger och ler för mig själv utan att veta om det.
Så börjar någonting vråla. Och det blir högre och högre ju mer det vrålar. Pojkvännens hand försvinner från min mage och några sekunder senare avtar vrålet. Den sköna sömnen återupptas och den varma handen återvänder till sin plats.
Efter tio minuter händer samma sak igen. Det där bekanta vrålet, som börjar svagt men ökar allt eftersom sekunderna tickar förbi. Och handen försvinner. Jag känner hur vikten förändras på madrassen och inser att pojkvännen har satt sig upp. Något klickar till och så drar morgonnyheterna igång på teven.
Med ett högt grymtande stön kastar jag mig på mage och drar kudden över huvudet. Pojkvännen pussar min arm, den enda kroppsdel som nu är synlig under högen av täcken och kuddar. Sedan går han upp och påbörjar sin dag. Jag stannar under täcket, morrar och svär över jävla nyheterna och för att min dröm blivit avbruten.
Pojkvännen låter mig ligga och grymta i en kvart ungefär. Sedan återvänder han till sängen och lyfter försiktigt på kudden för att se efter hur jag har det där under. Jag morrar till svars. Han smeker mig mjukt över nacken och säger något om att jag borde gå upp. Jag grymtar.
Pojkvännen lämnar sängen och fortsätter pyssla med sitt. Jag stannar kvar och fortsätter morra.
Några minuter senare kommer han tillbaka igen. Nu har även min mobilväckarklocka börjat vråla, men jag orkar inte stänga av den.
”Älskling” säger han med sin fina, lugna morgonröst.
”Men jag vill inte gå upp!” ylar jag och greppar tag om hans midja så att han inte kan resa sig. ”Kan vi inte bara stanna hemma och ligga i sängen idag?”
Han skrattar vänligt och håller med om att det vore mysigt, men sen försöker han resa sig. Mitt grepp om hans midja hårdnar. Han suckar lätt och jag ger ifrån mig ett sista morrande innan jag släpper honom och med alla min kraft lyckas dra mig upp till sittande.
Det varma mjuka täcket börjar genast svalna. Mitt hår pekar åt väderstreck som jag inte ens visste existerade. Jag öppnar ögonen och allt känns hårt, ljust och kallt - förutom pojkvännen som ler mot mig från soffan, där han sitter, fullt påklädd, och äter frukost.
Jag masar mig ur sängen, hasar mig bort till högen med kläder och tvingar motvilligt på mig paltorna.

Sen är det försent. Dagen har börjat och jag slutar vara en zombie.

Kvällarna är inte särskilt annorlunda. Jag är väldigt trött. Först hungrig och sen, efter maten, är jag trött och vill sova direkt. Och jag vill inte krypa ner själv, jag vill ju att pojkvännen ska ligga bredvid mig och vara sådär varm och mysig. Men klockan är bara fem över nio och han har saker att uträtta innan han kan krypa ner. Så jag kryper ner själv, under höga suckar givetvis, eftersom jag måste vara själv i den stora, varma sängen. Efter någon halvtimme ger han efter för mina ynkliga gnälljud och kryper ner bredvid mig.

Jag är helt jävla hopplös.

Första omgången med bostadskarusellen

Det ska bli jävligt roligt att vara sambo. Jag har aldrig varit det förut (inneboenden räknas inte) och ser verkligen fram emot att få dela bostad med den jag älskar. Och för att inte tala om att få inreda bostad med den jag älskar...

Men jävlar i min lilla låda vilken karusell det är!

Att hitta och köpa en lämplig ny bostad OCH att samtidigt göra sig av med sin gamla på ett sätt som inte lämnar en alltför missnöjd... Det, kära läsare, är inte alltid så lätt.

Nu måste jag ändå säga att det hittills har gått hyfsat smidigt för oss. Vi bjöd på och förlorade två lägenheter innan vi hittade "vår" lägenhet. Och jag tycker nästan att det känns lite ödesbestämt att vi skulle förlora de två första (som blev SVINDYRA) för att sedan hitta den tredje, större, superfina, bra belägna men ändå billiga lägenhet som vi nu har skrivit kontrakt på.

Kontraktet för försäljningen av min fina lilla Söderetta skrevs på idag, så även den delen är avklarad.

Nu kvarstår möte med banken, skriva papper, packa ner allt man äger o har, fixa flyttfirma + städfirma samt en månads glapp då jag och alla mina ägodelar kommer att klämmas in hemma hos pojkvännen.

SEN, får vi äntligen tillgång till vår nya bostad.

Men jag vill ju att det ska vara nu.

Det är tio veckor kvar och jag vill att det ska vara nu.

Jag vill planera, måla, inreda och fixa. Och jag vill göra det nu.

Tålamod är inte en dygd i min värld.

Sysselsätter mig förvisso med galna danspass med kollegan E, poledancingen hemma förstås (nu har dock älskade stången varit nermonterad för visningar och sådant), husdjuret och andra trevligheter. Men ändå.

Tro inte för en sekund att det stora tidsspannet fram tills inflyttningsdatumet innebär att jag och blivande sambon tar det lugnt med planerandet. No sirré Bob. Ge oss en IKEA-katalog och vi förvandlas till sockerhöga ungar på julaftonsmorgon.

Ps. Sa jag att nya lyan har typ tio inbyggda garderober? Finally a worthy home for my shoes!

Omöjliga listan

Det är fullständigt omöjligt…

… att låta bli att pilla bort skorpan på en läkande tatuering. Detta trots att man är fullt medveten om att pillande kan innebära att gaddningen läker fult.

… att inte få hjärtsnörp när ens underbara råtta, som börjar bli gammal, får ålderstecken som sätter sig på bakbenen och gör att den lilla varelsen får svårt att klättra. Numera måste jag lyfta upp henne till sovhängmattan för att hon ska komma upp. Ner tar hon sig mer eller mindre genom att ramla.

… att inte bli förbannad när man efter tre dagars intensivt bjudande tillslut förlorar den lägenhet man har fäst sig vid. Var är spikklubban?

… att planera in en Halloweenfest redan nu utan att börja pilla med detaljerna, trots att det är sex veckor kvar.

… att avnjuta svamp- och kycklingquesadillas utan ett berg av guacamole till, trots att man blir lika förbannad på den medföljande vitlöksandedräkten varje gång.

… att titta på den senaste ”New Moon”-trailern (http://www.youtube.com/watch?v=q58iQSHhZGg) utan att vilja se filmen i rödaste rappet, alternativt rigga upp ett tält utanför SF redan nu för att få tag i premiärbiljetter.

Gettogaddning

Det är tisdag förmiddag och jag sitter på jobbet med värmekudden utspridd över axlarna. Efter att ha bytt från den ergonomiska ligga-på-rygg-eller-sida-kudden till den jättemjuka ligga-pladask-på-mage-kudden i söndags natt vaknade jag med riktigt stel nacke igår.

Jag förväntade mig, en smula naivt, att värken skulle gå över under dagen, men kroppen ville inte lyda och tillslut blev det outhärdligt smärtsamt bara att sitta ner. Vilket försvårar mina arbetssysslor rejält, då jag arbetar till 95% vid datorskärmen.

Så, jag stack hem ett par timmar tidigare än vanligt och bäddade ner mig för att lugna nacken. Nacken blev inte lugnad, utan smittade istället också skallen, som utvecklade en bultande migrän.

Idag är jag i princip rädd för att vrida på huvudet, eftersom jag vet mycket väl hur min svaga och jävligt opålitliga nacke fungerar. Värmekudden hjälper föga, men den är skön iallafall.

Mitt i allt som gör ont så har jag en liten souvenir från helgen, som gör det hela lite lättare. Ett litet stjärnfall på insidan av min högra handled. Det handlar förstås om min femte tatuering.

Det ser så harmlöst och sött ut, mitt lilla stjärnfall. Men att införskaffa det var lite av ett äventyr.

Min kompis N gaddar sedan ungefär ett år tillbaka och jag ville ha något snabbt och till ett rimligt pris, så jag bokade en tid med henne. N har ingen salong, utan tatuerar från sin bostad, vilket ligger i en förort där jag aldrig satt min fot förut.

Jag tog pendeltåget och hämtades av N med lillebror.

"Välkommen till gettot" skrattade N och jag såg mig lite småförvirrat omkring.

Gettot var rätt ord. Betonggettot. Radhus, ungar på cyklar och en känsla av att alla hade stenkoll på alla som levde eller besökte deras hood.

Och där kommer jag. Platåskor, extensionsflätor, klädd från topp till tå i svart.

Jag har nog aldrig känt mig så malplacerad i mitt liv.

Efter att N's ena hund klassade mig som hotfull och attackerade mitt ben så låste vi in oss på hennes rum och påbörjade gaddningen.

Jag blev nöjd och lämnade gettot med min trofé inplastad och insmord.

Idag fortsätter budgivningen på den lya jag och grabben hoppas på att kamma hem. Så, håll tummarna för att det går vägen!

Kändisar på cykel

Jag samlar på kändisar.
Det är ganska lätt att hitta nya objekt när man bor i huvudstaden och det händer var och varannan dag att ett från TV eller film bekant ansikte vobblar förbi när jag är ute på lunchen eller på väg hem efter jobbet.
Rickard Wolff höll upp en hissdörr åt mig en gång och log charmigt från öra till öra.
Jan Guillou köpte muffins på det 7-Eleven jag köper fika till jobbet på.
Suzanne Reuter mötte trött min blick på IKEA när jag letade överkast.
Rafael Edholm tittade lite småsnuskigt på mig medan han hängde utanför ett antikvariat.
Regina Lund marscherade raskt förbi mig på stadiga steg på Folkungagatan.
Hasse Aro tyckte nog att jag stirrade lite väl mycket på ett PR-event på Stureplan.
Idol-Danny svajade förbi mig, klädd från topp till tå i knallblått, vid Östermalmstorg.

Och så vidare, och så vidare.

Men min absoluta favoritgrupp av kändisar har blivit dem som jonnar fram på gatorna. Eller med andra ord; de som färdas med cykel. Dels är det ju jävligt trevligt att även folk med lite mer stålar än vi vanliga dödliga månar om miljön och tar cykeln istället för den avgasspyende stadsjeepen. Och dels så är det någonting charmigt med en kändis på cykel. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, dock. Det kanske gör dem mer mänskliga.
Jag såg Claes Månsson, iförd cykelhjälm, vid Nybroviken. Han var väldigt lång och höll nästan på att cykla in i mig och tittade lite smågenerat åt mitt håll innan han vinglade vidare.
Jag såg Alf Svensson, utan cykelhjälm, medan jag köade till korvmojjen i Kungsträdgården.
Jag såg Tommy Körberg, utan cykelhjälm, på Sveavägen när jag var på väg till poledancingen.

Ja, ni fattar.

Så, till alla kändisar där ute; jag hoppas att ni fortsätter cykla. För jag tänker fortsätta samla på er.

Gothic love from me to you

Av någon jävla anledning måste ni markera citatet för att kunna läsa det (jävla blogger).

Ett citat från GodHatesGoths.com som borde övertyga även de som förut har tvivlat på att religion är ondska, och ingenting annat:

"You have to remove the threat. No amount of extra security measures will stop these shootings, because Goths won’t change. You have to tackle the subject head-on, and to Hell with so-called ‘personal freedoms’. The sooner people realize that Goth is more dangerous than terrorism, the sooner we can eradicate this threat. We need an age restriction on Goths. We need to BAN Goth is schools. Any children turning up to school on Gothic clothing should face an immediate suspension. Local Churches need to start getting involved, have their Pastors giving talks to students in schools across the Nation. We need to add more religious education to our schools also, and have every lesson begin with a reading from the Bible. We need to have ALL Gothic music removed from shops. Remember most of these CDs have a ‘Parental Advisory’ warning on them, but that doesn’t stop innocent children from getting their hands on them. Parents need to find out what their children are listening to, if they find any Goth music in their children’s CD collection then they need to destroy it. We need to have these filthy records BANNED from shops. People need to understand how dangerous this music is to children. All Gothic clothing outlets should be closed down, or at least made to carry an age restriction in the same way as pornography shops. Any children caught hanging around in malls dressed in perverse Gothic attire should be immediately arrested. God forbid they start shooting up Wal-mart next. Friends, we need to do whatever’s necessary to bring our children back to God. Remember we are fighting Satan here, for he is who is corrupting your kids, and it starts by eradicating Goth."

Ikväll är det Tech Noir och jag ska Gotha till mig utav bara helvete. Jag ska ta på mig de största, tyngsta platåkängorna jag äger, bära slitna nätstrumpbyxor, kort svart klänning, ha mohawk och sotiga ögon. Jag ska hoppa upp och ner på dansgolvet, och kanske ta en svängom med lokalens x-pole. Och jag ska titta på alla fina människor runtomkring mig som motbevisar de skräckinjagande och vidrigt trångsynta människorna som har står för citatet ovan. Goth är fantastiskt.

Trevlig helg på er.