Morgontrött och kvällstrött

Jag har blivit helt hopplös på senare tid.
Jag har alltid varit en ganska energisk tjej, upp tidigt på morgonen och även om jag aldrig har varit någon nattuggla så har jag inte direkt gått och lagt mig klockan Farmor heller.
Men något har hänt.
Jag hatar att gå upp på mornarna numera och jag är helt slut redan vid nio på kvällarna. Det finns förmodligen en fullt acceptabel orsak bakom detta (så som att jag har fått mer att göra på jobbet), men det irriterar mig ändå.

Låt mig måla upp ett scenario för er;

Det är måndag morgon (eller natt, beroende på vem man frågar). Jag sover djupt och skönt under det tjocka duntäcket och har pojkvännens arm tryggt över magen. Drömmarna dansar varsamt genom mitt huvud och jag kan svära på att jag ligger och ler för mig själv utan att veta om det.
Så börjar någonting vråla. Och det blir högre och högre ju mer det vrålar. Pojkvännens hand försvinner från min mage och några sekunder senare avtar vrålet. Den sköna sömnen återupptas och den varma handen återvänder till sin plats.
Efter tio minuter händer samma sak igen. Det där bekanta vrålet, som börjar svagt men ökar allt eftersom sekunderna tickar förbi. Och handen försvinner. Jag känner hur vikten förändras på madrassen och inser att pojkvännen har satt sig upp. Något klickar till och så drar morgonnyheterna igång på teven.
Med ett högt grymtande stön kastar jag mig på mage och drar kudden över huvudet. Pojkvännen pussar min arm, den enda kroppsdel som nu är synlig under högen av täcken och kuddar. Sedan går han upp och påbörjar sin dag. Jag stannar under täcket, morrar och svär över jävla nyheterna och för att min dröm blivit avbruten.
Pojkvännen låter mig ligga och grymta i en kvart ungefär. Sedan återvänder han till sängen och lyfter försiktigt på kudden för att se efter hur jag har det där under. Jag morrar till svars. Han smeker mig mjukt över nacken och säger något om att jag borde gå upp. Jag grymtar.
Pojkvännen lämnar sängen och fortsätter pyssla med sitt. Jag stannar kvar och fortsätter morra.
Några minuter senare kommer han tillbaka igen. Nu har även min mobilväckarklocka börjat vråla, men jag orkar inte stänga av den.
”Älskling” säger han med sin fina, lugna morgonröst.
”Men jag vill inte gå upp!” ylar jag och greppar tag om hans midja så att han inte kan resa sig. ”Kan vi inte bara stanna hemma och ligga i sängen idag?”
Han skrattar vänligt och håller med om att det vore mysigt, men sen försöker han resa sig. Mitt grepp om hans midja hårdnar. Han suckar lätt och jag ger ifrån mig ett sista morrande innan jag släpper honom och med alla min kraft lyckas dra mig upp till sittande.
Det varma mjuka täcket börjar genast svalna. Mitt hår pekar åt väderstreck som jag inte ens visste existerade. Jag öppnar ögonen och allt känns hårt, ljust och kallt - förutom pojkvännen som ler mot mig från soffan, där han sitter, fullt påklädd, och äter frukost.
Jag masar mig ur sängen, hasar mig bort till högen med kläder och tvingar motvilligt på mig paltorna.

Sen är det försent. Dagen har börjat och jag slutar vara en zombie.

Kvällarna är inte särskilt annorlunda. Jag är väldigt trött. Först hungrig och sen, efter maten, är jag trött och vill sova direkt. Och jag vill inte krypa ner själv, jag vill ju att pojkvännen ska ligga bredvid mig och vara sådär varm och mysig. Men klockan är bara fem över nio och han har saker att uträtta innan han kan krypa ner. Så jag kryper ner själv, under höga suckar givetvis, eftersom jag måste vara själv i den stora, varma sängen. Efter någon halvtimme ger han efter för mina ynkliga gnälljud och kryper ner bredvid mig.

Jag är helt jävla hopplös.