Då är man en komplett snigel igen

Då är huset tillbaka på min slemmiga snigelrygg igen.
Eller rättare sagt: jag har fixat en ny bostad.

Eftersom jag, högst oväntat, blev utslängt från mitt tidigare boende så har de senaste två månaderna gått åt till att fixa ett nytt gryt. Lägenheten i Sugsala är såld och från och med den sista januari kommer jag att bo i Stockholm på riktigt (och inte på låtsas, i andra hand, som jag har gjort det senaste året).

Min lilla fina etta på Söder. Mitt alldeles egna snigelhus.

Min inredningshjärna går på helvarv just nu. Inte ens på nätterna får jag drömma sött om svarta, ulliga små får som skuttar över gärdsgårdar och retas med vargarna. Nej, istället så är det tapetprover och loftsängslösningar som hoppar runt i min överkokta hjärna och pockar på mitt sovjags uppmärksamhet. Tur att jag gillar att pyssla med inredning.
Jag hatar tanken på att bo i någonting som någon annan har valt (speciellt om väggarna är vita). Man måste ju få sätta personlig prägel på sitt boende! Och det tänker jag bannemig göra.

Tills vidare kvartar jag hos L, min underbara skyddsängel som förmodligen bara står ut med min ständiga närvaro för att jag har ett heltidsjobb och kan lämna henne ifred på dagarna. Och kanske lite för att jag också tycker om att kolla på Star! och VH1.

Och om en vecka... En ynka liten fjuttig veckojävel... Då är det dags. Vid den här tiden är jag och råttan nästan framme hos föräldrarna och där kommer vi att stanna i två härliga, lediga veckor. Fattar knappt att det är julafton om åtta dagar. Men härligt ska det bli iallafall!
(Det vore ännu härligare om det kom lite sånt där vitt skit från himlen också, så man fick någon slags julkänsla).

På torsdag har vi julfest på jobbet. Det kan gå hur som helst.

And so the lion fell in love with the lamb

What a stupid lamb.
What a sick, masochistic lion.

Jag är kär.
Så kär så kär.
Film är min eviga kärlek och nu har det kommit ett nytillskott i form av "Twilight". Filmatiseringen av Stephanie Meyer's freakin' awesome (första) bok om människan Bella och vampyren Edward.
Och jag är så jävla kär.
Och längtar så jag dör tills del två kommer. Och del tre. Och del fyra.

Jag läste alla fyra böckerna på en månad i somras. Jag hann inte med så mycket annat den månaden (vilket iofs också kan ha berott på att jag gick på kryckor större delen av tiden). Och äntligen är filmen här.
Ni vet hur det är när man älskar en bok som görs om till film - man är livrädd att den inte ska leva upp till originalstoryn. Att viktiga delar ska vara bortplockade för att spara tid eller att karaktärerna inte ska vara så som man har föreställt sig dem medan man har läst. Till exempel älskade jag John Ajvide Lindqvists svenska vampyrroman "Låt Den Rätte Komma In" men blev besviken på filmen. Visst, den var väl bra, men pga av att jag hade läst boken så kunde jag inte riktigt känna mig nöjd. Det var så mycket som saknades.
Så, det var med både glädje och oro jag parkerade min bakdel i den extra breda biostolen (som jag betalade 20 spänn mer för) inför "Twilight". Jag var så nervös att jag pressade i mig hela popcornförpackningen innan filmen ens hann börja. Det fanns så mycket som kunde gå fel!
Och där satt jag, ensam bland en massa främlingar. Vem skulle trösta mig om jag bröt ihop?

Men så började den... Och jag blev kär. Direkt.
Miljöerna var perfekta, Bella var jättehärlig, hela familjen Cullen fantastisk, storyn sann mot boken och Edward... Åh, Edward... Fantastiska, vackra, mystiska, härliga Edward Cullen.

Han skulle få bita mig any day.

Okej, "Twilight" är en cheesy tonårskomedi. Det är den. Men den ska vara det. Jag hade inte förväntat mig någonting annat och hade snarare blivit besviken än lättad om den hade försökt vara superseriös och pseudointellektuell. Jag avskyr alla filmer om tonåringar som portärtteras som Dawsons Creek-ungar. De har extremt långa och vill-bli-vuxna utlägg om varje liten detalj av sina liv istället för att faktiskt leva dem.
"Twilight" porträtterar ungdomar så som de faktiskt är. Det blir jättepinsamt vid flera tillfällen och jag skäms så jag dör, men det ska vara så. Jag skrattade så att jag höll på att kissa på mig när jag läste böckerna, så om filmerna hade varit helt humorlösa, då hade jag avlidit av ren och skär besvikelse.
Jaspers lidande ansiktsuttryck räcker lång väg för mig. Fy fan vad den killen kan se miserabel ut.

Det klargjordes i dagarna att del två (baserad på boken "New Moon") kommer börja filmatiseras på momangen, med samma besättning, och beräknas vara redo för bioduken 2010. Då kommer jag vara tjugoåtta år gammal, men fortfarande älska att se på filmer om tonåringar och vampyrer. Varför då? Jo, för att jag aldrig kommer bli mentalt vuxen.

Twilight rules.
Och innehåller det bästa citatet ever - nämligen rubriken på detta blogginlägg.
Jag måste se den ett par gånger till på bio innan jag är nöjd. Sen köper jag DVD:n såklart.

Heaven and hell

Om tre veckor blir jag hemlös.

Hejdå lägenheten. *vinkar*

Jag kanske kan sova på en matta på kontoret? Vi har ju dusch i badrummet iallafall. Och det är ju mitt i stan.

Jo, ni förstår att mitt andrahandskontrakt skulle precis förlängas med ett ljuvligt år till när ägarna hej hopp helt plötsligt får för sig att flytta hem igen. Honey, I'm home liksom.
Kul för dom.
Inte så jävla kul för mig.

Lägenheten i Uppsala verkar inte vilja säljas heller, så jag kan inte köpa någonting nytt här. Dessutom fick jag inte lägenheten jag förälskat mig i för att säljaren (den giriga haggan) ville ha trehundratusen mer än det högsta budet (som jag, by the way, lade). Skitkärring. TA OCH SPANA IN MARKNADEN INNAN DU KRÄVER FOLK PÅ DERAS SISTA ÖREN!!!

Så alternativen är att:

- bo på gatan
- bo på kontoret
- bo hos vänner
- eller flytta tillbaka till lyan i Uppsala

Och jag HATAR Uppsala. Visst, jättefina lägenheten, men stan... Nämen fy fan! Jag blir illamående bara jag tänker på det.
Stockholm är livet. Att flytta tillbaka till Uppsala vore döden. Och vem fan vill dö?

Så nej, jag är inte på mitt bästa humör just nu.
Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag är på mitt sämsta humör. Mordisk, förbannad, ledsen och allmänt jävla råirriterad. På allt och alla.

Iallafall så är boken färdig och ivägskickad till förlag.
Men med tanke på hur bra saker och ting går i mitt liv just nu så går väl det också åt helvete.

Hur jag hamnade på ett mellanstadiedisco på Halloween

I helgen var det dags.
Min absoluta favorithögtid var här och det skulle firas ordentligt.
På fredagen smet jag lite tidigare från jobbet och kastade mig på ett tåg i riktning norrut, där min side-kick E hämtade upp mig. Vi inhandlade det sista inför den stundande festen och spenderade resten av fredagskvällen med att bygga upp ännu mer förväntningar inför lördagens event.

Låt mig förklara hur jag och min vän E fungerar.

Eftersom vi bor en bit ifrån varandra så ses vi inte lika ofta som vi skulle vilja. Detta innebär att när vi väl ses så försöker vi alltid göra en helhelg av det. Så att vi kan klämma ut så mycket kvalitetstid som möjligt ur de få timmar vi har att skoja tillsammans. Detta innebär också att vi i flera veckor innan vi ska ses spenderar läskigt mycket tid och energi på att planera. In i minsta detalj. Vi mailar, sms:ar och ringer varandra i princip hela tiden. Det pratas klädsel, mat, dryck, filmer vi vill kolla på när vi är slitna på söndagen, vilka som ska vara med och så vidare och så vidare.

Så det är ingen överdrift att säga att förväntningarna var på topp inför den här helgen. När jag gick och lade mig på fredagen var jag som en liten unge på kvällen före Julafton. Och givetvis vaknade jag kvart över sju på lördagsmorgonen och kunde inte somna om. E, som känner mig väldigt väl och förutspådde att jag skulle vakna i ottan, fick mig att lova att inte väcka henne före nio. Så jag fick lydigt stanna i bäddsoffan, med fossingarna i de nya tofflorna (som jag för övrigt aldrig planerar att ta av mig) och underhålla mig med att läsa min bok och leka med min iPod tills klockan nådde lite mer mänsklig uppstigningstid.

Sedan satte vi igång med förberedelserna.
Det tog hela dagen.
Jag täckte HELA huset med spindelnät till att börja med. Sjukt stora ballonger, fixa frågor till tipsrundan på läskiga gården (de bor i princip i skogen = perfekt ställe att skrämma vänner på), sprida ut löv, dukar och ljus överallt. Skära ut pumpor, förbereda snacksen, blanda bål och så självklart göra iordning oss själva.

Grymt begåvad som E är så sydde hon ihop sin egen outfit på typ en eftermiddag. Kvinnan syr som om hon får betalt för det. Hon var le french maid med dammvippa och hela karusellen.
Själv var jag vampyr (oväntat va?) och förutom vitare hud än vanligt (som om det är möjligt, tänker ni nu), coola klänningen, tretton centimeters platåstövlar och läbbiga gula linser så hade jag även lyckats lägga vantarna på ett par grymt realistiska huggtänder. Ingen jävla plastgom som man trycker in i truten och sedan inte kan prata med, utan riktiga stifttänder som man anpassar efter sina egna tänder och sedan kan ha i hela kvällen. Jag pratade, sjöng, skrattade, drack och lyckades peta i mig några snacks utan att ta ur dem (för större tuggor fick de dock åka ut en stund).
Jag kan även intyga att det går att kyssas med tänderna i. :)

Vid sjutiden rasade gästerna in och det var en salig blandning av utklädnader som rann igenom ytterdörren. Djävular, alver, galna nunnor och diverse spöksminkade damer. Vi bjöd på häxbrygd med ögon och spindlar i, skickade ut dem på läskiga gården (i minusgrader) för att lösa vår kluriga frågesport och belönade sedan vinnarlaget med Jägermeister.

Vid elvatiden drog vi vidare. Och när man är på landet (vilket vi i allra högsta grad var) då finns det varken belysning eller kommunikationer, så för att lyckas ta sig någonstans med livet i behåll är man tvungen att känna snälla pojkar med rymliga bilar. Och det gjorde vi. Bussiga chauffören E pressade in nio hysteriska brudar i sin enorma, gula taxibil och körde oss till en annan liten landsort där vi skulle partaja med andra människor i fåniga Halloweenkostymer.

Det var en upplevelse.
I samma sekund som vi kom innanför dörren slog insikten till som en knytnäve över fejan. Vi var på ett mellanstadiedisco för vuxna.
Jag och S (som var de enda gästerna från storstan) stirrade fascinerat på platsen, människorna och bandet som spelade och konstaterade att vi hade rest bakåt i tiden och hamnat på ett disco som vi var bjudna till när vi var tolv.
Vi missade hela prisutdelningen och vem som vann, men bekantade oss istället med ett gäng intressanta karaktärer, däribland Trollet Sanna, dansanta Elvis med de trasiga pilotbrillorna, dyngraka Tigern och mannen med den jätteläskiga gummimasken (hjäääääääälp!).
Jag skrämde skiten ur några yngre killar med mina tänder, E dammade av folk med sin dammvippa och jag fick höra "Kolla, det är Robyn!" av fler personer än jag kanske hade önskat.
Jag borde ha bitit dom.

På vägen hem, vid halv två, så pajade bilen och vi flickor huttrade i baksätet medan pojkarna kämpade med att laga eländet. Tillslut kom vi hem, fylleåt och rasade sedan isäng.

Det fanns inte ens ett spår av bakfylla hos mig på söndagen. Så otroligt jävla skönt. Och jag hade sällskap av S på vägen hem. Annars hade risken för att somna på tåget och typ vakna upp i Norrbotten varit betydligt högre.

Tack ni fantastiska tjejer för den jätteroliga festen!
Och E, du inser väl att vi omedelbart måste början planera för nästa gång vi ses...?

Årets Halloweensaga

Legenden om Jack-O-Lantern

Jack var en irländare som på Halloween festade loss för mycket
Hans själ tog stryk och han höll på att förlora hela stycket

Djävulen såg sin chans att sno åt sig Jacks förlorade själ
Och gick med på en sista drink för att visa att han menade väl

Men Jack lurade Djävulen att förvandlas till en slant
Som han sedan stoppade i fickan och behöll som pant

Frustrerad gav Djävulen ett löfte som plåster på Jacks sår
Hans själ skulle få leva lycklig under ett helt år

Men när nästa Halloween stundade ville Jack inte lämna Jorden
Återigen lurade han Djävulen genom att böja på orden

Han målade ett kors på det träd där Djävulen klättrade upp
Och den här gången räckte det inte med ett år för att bryta Jacks kupp

I all evighet ville han vara fri från Djävulens vakande blick
Men ödet ville annorlunda, och en tid senare Jack mot himmelriket gick

Men hans forna beteende hindrade passagen till himlens sfär
Och när han istället besökte helvetet var han heller inte välkommen där

Djävulen gav honom glödande kol för att lysa rätt på tillbakavägen
Jack stoppade kolet i en pumpa och därmed påbörjades hans sägen

Nu är Jack för evigt dömd till att vandra ensam i den mörka höst
Den upplysta pumpan i handen, är hans enda sällskap och tröst

* * *

Tessan 2008

Har alla tonåringar tourettes?!

Det är måndag kväll.

Jag sitter på bussen hem från jobbet.
Har morsan på tråden och pratar allt möjligt strunt.
Är trött som om jag precis har sprungit en maraton och vill inget hellre än att få komma hem, hoppa i mysbrallorna och begrava mig under täcket.

Då kliver de på.
Tonåringarna.
Ligisterna.
De förbannade jävla avskummen till människor som får mig att förvandlas från en pigg 26-åring till en mordisk tant på en sekund. För det är precis vad man känner sig som när man läxar upp minderåriga.

Tant Terese.

Men ni förstår inte, det GICK INTE att låta bli.
Tonåringar i grupp... Det räcker inte bara att jämföra dem med en skock vilda apor. Det är inte tillräckligt målande för hur vidriga de faktiskt är.
Kommer i stora klungor gör dom också. En eller två kan jag hantera, men när de är åtta, tio stycken...

Längst bak i bussen sätter de sig.
Självklart. Det är ju där alla coola sitter.

Och så börjar de skräna.
De skriker, skrattar, vrålar, knackar på rutan, hoppar i sätena, slår varandra, sjunger och värst av allt, de busvisslar. ASHÖGT och hela tiden.

Jag hör inte vad morsan försöker säga på andra sidan tråden för visslandet ringer i mina öron.
Jag vänder mig om och vrålar att de ska hålla käft, men min röst dör ut i det fruktansvärda oväsen som de är fullt upptagna med att sprida över bussen.

Och ingen säger någonting.

Varför?!
Varför är det ALLTID bara jag?
Varför sitter tanterna och farbröderna (för det blir vi alla när det är vilda barn omkring oss) på sina säten, kniper ihop läpparna och stirrar ut genom fönstret medan de i hjärnan vrålar någon typ av mantra för att försöka stänga ute apskocken längst bak.

VARFÖR ÄR DET INGEN SOM SÄGER NÅGONTING?

Ska ungar få bete sig hur som helst?

Och ärligt talat, någon borde ta och undersöka om det finns någon länk mellan tourettes syndrom och folk i åldern 12 - 18 år, för det finns uppenbara samband där som är svåra att ta miste på.

Jag lider av kronisk klantighet

Vem lyckas stuka sitt lillfinger, ärligt talat ? Och inte ens på ett coolt sätt, typ som i en svärdfight, utan neeeej, jag sätter mig ner lite halvvåldsamt och när jag tar emot mig med handen så stukar jag liksom lillfingret, som nu är svullet och helt jävla lila. Ingen människa med en hälsosam klantighetsnivå lyckas med något sådant. Det är bara jag. Jag är så oförsiktig med mig själv.

Inte bra.

I somras var det ledbanden i fossingen som gick av (också efter ett mycket oplanerat och i allra högsta grad klantigt fall) och då var det kryckor i två veckor som gällde.
En annan gång ramlade jag ner från en högtalare (fråga mig inte vad fan jag skulle upp dit och göra från början) och landade på huvudet. PÅ HUVUDET. Fast den gången fick jag mirakulöst nog inte en skråma (förmodligen på grund av att jag var gummikvinnan efter diverse antal shots).

Jag har ALLTID blåmärken på armar och ben utan att veta varifrån de kommer. Det måste ju enbart bero på att jag är så van vid min klantighet att jag inte ens märker av den längre. Hemska tanke.
Det påminner mig om när jag jobbade på Scan och vi låg grannar med Reningsverket, vilket gjorde att det luktade bajs i hela kvarteret minst två gånger i veckan. I början höll man på att spy och sedan dö när man skulle till jobbet under de dagarna, men tillslut vande man sig vid den vidriga lukten (lite som att bo i Skutskär ungefär, vid det stinkande pappersbruket). Det är samma sak med klantigheten. Jag är för van med att skada mig för att lägga märke till det.

And in other news...
Boken går framåt, jag skriver så att tangentbordet glöder och tvåhundrafemtio sidor in i projektet så har inspirationen inte lämnat mig än iallafall. Så vi håller tummarna på att den stannar och att jag fortsätter spotta ur mig spännande twists and turns i min story. Titelinspirationen tryter dock, så där får jag anstränga mig lite mer.

Hade min side-kick E på besök i helgen (och hennes kompis F). Jävligt trevligt. Vi kollade in rockklubben Medusa (som by the way kan vara mitt nya favorit-vattenhål i stan) och roade oss kungligt fram till 09.00 då vi ramlade isäng utmattade. Lördag och söndag gick åt till att vara slappa och kolla på film = ungefär min favoritsysselsättning.

Och nu en jak. Nej jag skojar bara. Jag menade att skriva: Och nu, en uppmaning (men kom av mig eftersom det är svårt att inleda en mening med "Och nu en" utan att lägga till jaken på slutet). Jag vill iallafall påpeka att "The Dark Knight" (den nya Batmanfilmen, om någon hade missat det) är obligatorisk för alla som har någon slags relation till film. Det är den bästa filmen jag har sett på jävligt länge. Och om jag har bloggat (läs: tjatat) om den förut så tänker jag inte be om ursäkt för den är så bra att den förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Så det så.

Nu ska jag äta lunch. Peace out.

Det tjugosexåriga barnet

I helgen var jag på sextioårsfest i Uppsala. Det var brorsans, frus morsa som fyllde och diverse släktingar, grannar, kollegor och vänner var samlade för att fira jubilaren.
Festen hölls i en lokal som låg i anslutning till en kyrka - något som i vanliga fall betyder att min hud börjar fräsa, men den här gången innebar det snarare möjligheter än problem. Varför ? Svaret på den frågan heter tre små flickor.
N, A och M heter de små vildarna och det var andra gången jag hade nöjet att träffa dem. I början av kvällen var jag vuxen och tråkig, minglade med alla mentalt äldre än femton och pratade om mitt jobb. Men efter ett tag började ungarnas tålamod rinna av och när man inte vill något hellre än att leka och vara barnslig, ja då är det inte jättesvårt att följa med tre glada ungar ut på äventyr.
Så vi lekte.
Hela kvällen.
I kyrkan.

Toaletten i festlokalen var trasig, så alla gäster var tvungna att gå igenom kyrkan för att nå den andra toaletten. Det utnyttjade givetvis jag och ungarna.
Vi släckte ner alla lampor och gömde oss i bänkraderna och hoppade fram och skrämde skiten av alla som gick på toaletten.
Sedan låg vi på asfalten utanför lokalen och kollade på stjärnorna, lekte drake, dansade karatebalett och hoppade runt till Shakira.

Det fanns andra barn på festen också, men när brorsans fru frågade om inte de ville vara med och leka svarade en av mina små vänner att de var tolv och därmed för gamla.

Själv är jag tjugosex, men tydligen inte för gammal för att vara med och leka.

Semestertider

Såhär i slutet av semestern är det tacksamt att titta tillbaka på de fyra veckor som jag har spenderat utsträckt på en filt i skuggan och konstatera att jag inte har åstadkommit särskilt mycket - vilket också var mitt mål med ledigheten. För inte alls länge sedan kunde jag känna ångest om jag inte använde min lediga tid till max och sprang på fester kors och tvärs, träffade vänner hit och dit, reste iväg eller hittade på andra avancerade aktiviteter. I sommar har jag inte gjort någonting.

Detta är min fjärde och sista semestervecka och jag är fortfarande kvar vid sommarstugan där jag slappat sedan starten. Vädret har svängt som en bergochdalbana (typiskt Sverige), men jag kan glatt konstatera att det förutom några avvikelser har varit jävligt fint genom hela ledigheten. Förra veckan och den innan dess var allt annat än typiskt svenska vädermässigt, de var snarare tropiska. Om folk omkring mig inte hade pratat svenska så hade jag lätt kunnat missta vår badbrygga för en spansk strand.

Jag har läst bok, badat, ätit och druckit alkohol, läst bok, badat, ätit och druckit alkohol, läst bok...ja, ni fattar. Det har varit otroligt skönt.

Tyvärr gjorde jag bort mig någonstans där i mitten... Halvvägs genom semestern, under lördagen i andra veckan faktiskt, hade jag både föräldrarna, bror med fru, farbror med fru och farmor som sällskap här ute vid stugan. Termometern pekade på extrem hetta och det var omöjligt att överleva dagen utan att gå och bada minst en gång i halvtimmen (och vi hade tjugosex grader i vattnet vid bryggan, så man vart knappast nerkyld av att doppa sig).
Iallafall så käkade vi en massa god mat, drack härligt porlande drycker, hade femkamp och skojade friskt. Under kvällen, vid niotiden ungefär, gör jag det grava brottet att högt säga orden: "Fan vad bra vi har det" och "Nu är det inte synd om oss alltså" följt av något i stil med "Ibland är livet bra fantastiskt".

Jävligt puckat av mig, för det är ett universellt faktum att varje gång man högt uttalar liknande ord, varje gång man om så bara för någon sekund vågar erkänna att man faktiskt är lycklig, då går allt käpprätt åt helvete. Som om det sitter någon liten filur uppe i himlen och tjyvlyssnar.
"Jaså minsann, Terese har mage att vara lycklig helt plötsligt. Hon börjar bli lite bortskämd, bäst att fucka upp saker och ting för henne så hon får lite att jobba med."

Ungefär tio minuter efter att jag högt konstaterat hur bra jag har det så händer det oundvikliga. Jag ramlar och gör illa mig rejält. Okej, det var mörkt ute, jag hade fått i mig några glas, jag kan ha småsprungit istället för att gå i normalt takt och det var lite halt i mossan där jag slant med foten...men kom igen ! Så otroligt jävla orättvist.
Jag halkar, ramlar och rullar hela vägen ner för ett berg. Mirakulöst nog får jag inte en skråma på överkroppen, inte ens på händerna. Jag skrapar upp vänster knä fullständigt, men okej, det är ingen egentlig fara där, mest irritation...när jag dock vänder blicken mot min högra fot och ser att där min yttre fotknöl brukade titta fram buktar nu istället en enorm jätteknöl ut och min fot är upptagen med att i skrämmande hög fart svälla upp till dubbel storlek.
Morsan tar med mig till akuten dagen därpå, för då är smärtan så vidrig att jag svimmar i gräset när jag ska gå och morgonkissa. Fossingen (som förresten snabbt fick smeknamnet Elefantfoten) röntgas och visar sig inte bara vara vrickad, utan det uppdagas att jag även har haft av två ledband. Tack som fan.

Så, jag har hoppat på kryckor de senaste två veckorna. Brorsan har kallat mig Krypplingen, jag har inte kunnat bidra med ett skit och varje gång jag ska ta mig någonstans (frysen för en glass, toan för att hämta tandborsten eller bara ner till bryggan för att bada) så har det tagit mig tio gånger så lång tid.

Men jag är inte bitter.
Idag är det tio dagar sedan jag ramlade och nu klarar jag att gå utan kryckorna. Visst, jag haltar och vaggar som en jävligt skitnödig farbror, men jag kan iallafall använda händerna nu.

Förutom att ha ramlat och haft ett blålila högerben (som numera är gulgrönt by the way) så har jag haft en fantastisk semester. Jag har badat så många gånger att jag tappat räkningen, ätit en massa förbannat god mat och läst en jäääääävligt bra bok ("The Host" av favvoförfattaren Stephenie Meyer). I helgen återvänder jag till hemstaden och ställer in mig på att släpa mig till jobbet på måndag morgon.

Men först ska jag nog bada lite till...

Död råtta och snart semester

Igår hade vi sommarfest/after work på jobbet och jag spenderade mer eller mindre hela dagen med att handla mat, ordna en tipsrunda och lägga upp maten så snyggt att man nästan inte vågade röra den (ibland är jag så frejdig att jag blir matt på mig själv). Det blev en lugn kväll och vi skålade med bubbel och YouTubade fram till tio.

När jag kom hem möttes jag som vanligt av en glad, vit råttmage och det är alltid så mysigt. Men igår var det något som inte stämde. Det brukar vara två vita små magar som möter mig när jag kommer hem. Och då ser jag det. Min andra råtta, med den tjockaste vita magen en råtta nånsin haft, hon ligger död i sovlådan. Hon såg så stilla ut, som om hon somnat in och aldrig mer vaknat. Och det måste ha varit så det gått till, hon hade tillochmed fossingarna utsträckta i sovposition.

Så givetvis är jag lite ledsen nu. Och tycker synd om lillråttan som spenderat hela dagen i buren med sin döda syster och inte förstått vad som hänt. Jag får ge henne extra mycket uppmärksamhet från och med nu.

Det är så hemskt när djur dör.

RIP Nemi

* * *

And in other news....
Jobbar idag och imorrn, men sen är det ÄNTLIGEN dags för semester. Fyra veckors ledigt.

Så.
Jävla.
Skönt.

Jag hoppas vädret samarbetar för det blir sommarstugan för hela slanten.

Och semestern inleds med en galen kväll på Grönan med två glada jobbarkompisar på fredag. Har längtat efter att få gå på Grönan sen jag flyttade till Stockholm och nu är det äntligen dags. Jag ska åka karuseller tills jag svimmar.

Where The Action Is

Det är roligt med festival.

I helgen var jag på rockfestivalen Where The Action Is vid Stora Skuggan här i Stockholm. Och om jag skulle fatta mig kort och beskriva hela händelsen med ett ord så skulle det vara "YEAH !".

Men jag tänker inte fatta mig kort.

Lördagen inleddes med uppsamling vid det fantastiskt vackra Kristineberg, på Kungsholmen där F och hans sjukt trevliga flickvän bor. Totalt var vi sju stycken glada festivalfirare som samlades och vi började dagen med att basta och ta ett härligt, svalt dopp. Givetvis dracks det öl. Och F:s fantastiskt bussiga tjej bakade paj åt oss som vi kastade oss över likt de festivalvargar vi är.
Taxi till Stora Skuggan (vid universitetet) vid tre och sen var det bara att köra. När vi kom var Sahara Hotnights i full fart med att lira. Vi krånglade oss fram till ett öltält, köade sjukt länge och köpte ett flak med öl för att stå oss. Slog oss ner i gräset och softade ett tag.
När grabbarna smet iväg och kollade på fotbollen så upptäckte jag och S det överraskande bra bandet Rival Schools och skuttade runt till deras Green Day-liknande toner. Givetvis kunde inte regnet hålla sig längre, utan kissade ner oss fullständigt och vi fick användning av de mycket osmickrande ponchos som alla hade med sig. J's var laxrosa och ungefär det minst klädsamma jag någonsin sett, men han var glad ändå.
Efter fotbollen blev det ett par missförstånd och vi tappade bort varandra fullständigt. Givetvis ville inga mobiltelefoner funka, så att ringa varandra var uteslutet. När vi äntligen hittade på varandra igen (och T käkat upp tre av de fyra korvar han köpt för att dela med sig av) satte spelningarna igång på riktigt. Vi lyssnade på "Queens of the Stone Age", "The Hives" och givetvis huvudnumret "Foo Fighters". Alla var grymma faktiskt. The Hives var jävligt underhållande, Howlin' Pelle borde fan köra stand-up på sidan om. Foo Fighters körde alla bra låtar (inklusive klassikern "Learn To Fly" som jag bara älskar). Folk blev som tokiga och jag känner mig lyckligt lottad som hade L vaktande bakom mig, annars hade jag förmodligen blivit omkulltippad och nertrampad.

Området som sådant hade både positiva och negativa saker att erbjuda. Positivt var att någon hade samlat varenda existerande baja maja i landet och ställt upp de där, så man behövde aldrig köa till toan. Negativt var att det fanns dåligt med ställen att köpa mat och dryck på, så de köerna blev betydligt längre. En annan negativ sak var att det var helt omöjligt att ta sig hem när festivalen var slut. Inte så konstigt kanske, 15.000 fulla rockare som alla vill åka taxi... Trött, hungrig, kall och skitig var man, men vi fick snällt traska i typ 45 minuter innan vi hittade en ledig taxi. Hela tiden ackompanjerade av J's sång (och/eller nynnande) till Indiana Jones-låten som han av någon besynnerlig anledning fått på hjärnan på vägen dit.

Vi kom hem till F vid typ fyratiden och då var det inte annat att göra än att däcka. Vi var beyond trötta och det tog ungefär en nanosekund att somna. Klockan elva på söndag morgon väckte en oförskämt pigg F oss och återigen hade hans underbara flickvän varit superhjälte och ordnat en jättegod frukost åt oss. Som vi åt på balkongen. Med utsikt över vattnet. Jag svär, det kändes som om jag var utomlands och bodde på hotell. Och det fanns inte ett spår av bakfullhet i min kropp. Jag hade till och med energi att cykla till affären och panta flaskor när jag kom hem.

Övrig händelser som ägde rum under lördagen är :

- Min älskade ryggsäck Jack gick sönder (dragkedjan pajade) så jag fick gå runt och bära honom som en gammal kärring med handväska.
- Telia delade ut kondomer som aldrig förr, med texten "Ring när du kommer" på.
- J lyckades trolla fram en köttbullemacka från ingenstans klockan halv fyra på söndagsmorgon när vi var på väg hem.
- Jag mms-rapporterade alla spelningar till min sidekick L som inte var med på festivalen.
- Vi upptäckte att det finns ett ställe i Stockholm som heter Kräftriket (varför?).
- Engelsmannen N som var på besök ärrades förmodligen för livet av vår bastuhets i början av dagen. Stackarn, först svettas som en gris i 75 grader och sen vara tvungen att ta vad jag antar var hans första utomhusdopp i år. Men han överlevde ju, och verkade rätt nöjd, så helt misär var det nog inte.

Så, för att sammanfatta, det ÄR roligt med festival. :)

Bad, raggare och rosa såpbubblor

Det är fantastiskt när det händer många saker på samma gång. Jag menar, vem hatar inte när man har riktiga ökenperioder vad gäller det sociala livet ? När helgerna rinner bort till menlös tristess och rastlöshet. Därför är det så förbannat roligt när man har almanackan fullklottrad med skoj. Det kanske är corny, men jag tror att det stärker oss att ha saker att se fram emot.

Jag är en planeringsmänniska, det har jag alltid varit. Jag ÄLSKAR att dissikera alla aspekter av ett upcoming event in i minsta molekyl. Planera outfits, vad som ska ätas och drickas, vilka som ska hänga på, vad som ska göras och så vidare. Det här innebär dock inte att jag saknar förmågan att vara spontan, för på något sätt är jag grym både på att planera och att få plötsliga infall.

I helgen var jag och hälsade på min polare E i de nordligare regionerna av Uppland. Eftersom det var långhelg (tack nationaldagen) så anlände jag redan på torsdag eftermiddag och kom inte hem igen förrän på söndagen. På torsdagen softade vi mest. Handlade godsaker inför hela helgen, snackade skit och kollade på teve. På fredagen gjorde vi den mysigaste utflykten jag gjort på länge - till stranden. Vädret var PERFEKT och det var ett otroligt mysigt litet strand-krypin som min kompis visade mig. Vi kalasade på mousserande vin och snittar, läste skvallertidningar och bäst av allt - vi tog årets första dopp. Och det var asskönt i vattnet !
Första doppet brukar kunna sammanfattas i tre steg :

1) smyga fram till vattnet och doppa en tå
2) skrika högt av kylan
3) retirera till picknickfilten

Men vi låg kvar i vattnet i en halvtimme och bara njöt. Hur är det möjligt att badtempen nått över tjugo grader redan till första helgen i juni ?! Jag blev så lycklig att jag hade kunnat fälla en tår. För är det någonting som är säkert med mig så är det att jag ÄLSKAR att bada.

På fredagseftermiddagen var vi helt slut och tog - likt två dagisungar - en eftermiddagslur. Petade i oss en hel del vin på kvällen och var därför tvungna att ta sovmorgon på lördagen. Men vår vinvila blev kortvarig för lördagskvällen hade andra planer att erbjuda - nämligen raggare.
Japp, jag hängde på grillfest med ett stort gäng raggare och deras jäkligt coola bilar. Drack bärs, lät mig imponeras av de precisa frisyrerna och lyssnade på Elvis och Johnny Cash.
Riktigt trevlig kväll (förutom att jag återigen fått nackspärr), men tyvärr avtog mitt goda humör framåt småtimmarna. Vi brummade iväg från den mysiga grillfesten för att kliva in i någon slags minifestival för raggare och där tog mitt tålamod slut. Till att börja med så var det myggor ÖVERALLT. Alltså, ö v e r a l l t. Bara det är så vidrigt irriterande att man blir mordisk. Och för att öka irritationen så blev jag och E inte det minsta fulla oavsett hur mycket alkoholhaltig dryck vi konsumerade. Vid en tidpunkt började ölen tillochmed smaka illa (ve och fasa!).
Inträdet till det myggbevakada raggarfortet var rena rånet, folk muckade gräl som aldrig för och både jag och E gick runt med krämpor (hon med läskig mutationstå och jag med min nacke). Så, det blev till att hänga i bilen och sjunga Tenacious D-låtar. Men inte ens i vår svarta Cadillac fick vi lugn och ro. Nix, då rasar det in raggare som nått den tidpunkten på dygnet då Johnny Cash och Creedence just doesn't do it for them längre, utan de är tvungna att dra på Eddie Medusa. Med låtar som "Sug min kuk". På högsta volym.

Kom väl isäng vid tre, fyra kanske. Trött, myggbiten och förnedrad av vidrig musik. Och så var man tvungen att kliva upp klockan åtta på söndag morgon för att ta sig hem.

Och ingen vila väntade hemma i Stockholm heller, men på ett positivt sätt. Även om jag var trött och trasig (och blåslagen - hade blåmärken längst hela benen sen misslyckat skjutsningsförsök efter en flaska vin på fredagen) så hade jag sett fram emot söndagen ett bra tag. Det var nämligen photo shoot-dags och jag hade en sån jäkla rolig eftermiddag/kväll. Make up-artisten var supertrevlig, fotografen likaså, studion mysig och bra att jobba med och vi hade fantastiskt roligt genom hela sessionen. Rekvisitan bestod bland annat av rosa såpbubblor och att bibehålla ett seriöst ansiktsuttryck (och en specifik pose) när det står en fnissig norrlänning och stänker ner en med såpbubblor samtidigt som någon fotar en, det var inte det lättaste. Men vi fick till en del bra bilder och jag hade som sagt jäkligt kul, så jag är nöjd.

Var hyfsat däckad på söndagskvällen och även om det svackade lite på lördagsnatten så hade jag en riktigt härlig helg. En salig blandning av aktiviteter bidrar verkligen till den bästa mixen.

Och om jag någonsin skaffar körkort vill jag fan ha en Cadillac.

Spegel, spegel...

Jag har precis inhandlat årets bikini.
Beach 2008 närmar sig och i vanlig ordning så vill man ju vara så fräsch och fin som möjligt när säsongen med de minsta klädesplaggen sätter igång.
Står inne i provhytten på HM och halkar på mig den svarta trekantsbikinin (som fan inte täcker mycket) och kisar mot spegeln för att inte få en äckel-schock, men inser snart att, vafan jag ser ju jävligt bra ut !
Det är en fantastisk känsla att kolla sig i spegeln och gilla det man ser.
Okej, jag har bra självförtroende, det har jag. Men det finns inte en endaste liten människa på planeten som är HELT nöjd med sin kropp, alla har vi något vi skulle vilja förändra (jag säger ´förändra´och inte ´förbättra´för det är fan inte rätt ord).
Jag kommer ihåg förra året när jag skulle köpa bikini. Det var bland det värsta jag varit med om. Ljusen i de där satans provhytterna har en tendens att förvärra allting och även om jag klev in i hytten fullt medveten om att jag lagt på mig ett par kilo så var det inte en knubbsäl jag förväntade mig att skåda från spegelglaset. Ändå var det lik förbannat en knubbsäl som stirrade tillbaka på mig. Jag lämnade provhytten med tårarna rinnandes längst kinderna den gången. Dessutom köpte jag inte den söta lilla bikinin med prickar som jag så gärna ville passa i, utan täckte mina knubbsäliga lår med ett par enorma badshorts istället.

Men i år känns det fantastiskt. Jag väger sju kilo mindre och trivs som fan.
Sann lycka finns i att älska sin spegelbild, det är fan så.

Men så kommer jag ju att tänka på hur sjukt i huvudet det här egentligen är. Vafan, jag VET att jag inte var överviktig innan jag gick ner de sju kilona. Knubbsälen från förra sommaren var mullig, men verkligen inte fet, och samtidigt som jag är så glad för att jag är smal igen så blir jag förbannad för att man ska behöva hålla på såhär. Inte för att jag VILL väga mer, jag trivs ju med att vara smal, men ändå. Det finns nog ingen rätt väg här.
Jag menar, betyder det att jag sakta men säkert börjar vandra mot plastic fantastic-vägen bara för att jag vill vara smal ? Och å andra sidan, skulle jag skita fullständigt i hur jag såg ut och låta kilona klättra tillbaka, jaha, då är man istället på väg nerför stigen som leter till ohälsa och lathet. Och där vill jag fan inte heller hamna.

Så, jag har bestämt mig för att jag tänker vara stolt och glad över att jag gillar min bikinspegelbild denna säsong. Jag tänker inte skämmas för att jag jobbat för att bli smalare. Sanningen är ju ändå att jag mår bättre med mig själv när jag är några kilo lättare, så varför ska det behöva vara så illa då ?

Så många frågor ploppar upp i huvudet i samband med Beach 2008-hetsen. Människor (inklusive yours truly) är fan inte kloka.

En annan sak som vimlade runt i skallen under nämnda provrumsutflykt är : nu när jag har min fantastiska stora tatuering på höger överarm, varför ser vänsterarmen plötsligt så tom och tråkig ut ?!
Tatueringar är en passion och en förbannelse, för det är fan omöjligt att sluta när man väl satt igång (inte för att jag vill sluta, hehe). Så nu måste jag börja klottra på ett nytt motiv igen. En pinuppa kanske ?

Ikväll ska jag på biodejt (har sett fram emot "Iron Man" sjukt länge). Våren är så härlig !

Crazy eye har firat Valborg

Om jag vore en indian skulle jag nog få heta Crazy Eye. Iallafall under vårhalvåret. För fy satan va skumma mina ögon blir av pollenallergin... Små jävla björksporsorcher som gör att ögonen kliar så satans mycket att jag seriöst överväger att slita dem ur hålorna och stoppa dem i frysen tills de lugnat ner sig. Alternativt nuka hela björksamhället...

Galna ögon till trots hade jag en fantastisk valborg- slash himmelsfärdshelg i ex-hemstaden Uppsala. Anlände via tåg på valborgsmässoafton vid ett och stämningen på tåget var sjukt rolig. Jag var förmodligen den enda personen som inte drack alkohol (tillochmed pannkisarna krökade !). Jag och råttorna vart hyfsat utstirrade och pekade på av fulla ungdomar.
När det var dags att kliva av och tjejen i högtalaren säger "Då är vi framme i Uppsala som är tågets slutstation" så lade hon till ett "Och tänk på när ni kliver av att inte glömma spriten." Då asgarvade alla och typ aplåderade. Fantastiskt.

Även om jag ledsnat rejält på Muppsala (och därav flyttat därifrån) så måste jag erkänna att det är något speciellt med stan när det är Valborg. Varenda kotte är ju ute. Och perfekt valborgsväder var det också. Mina picknickande och champagnegalopperande vänner var mycket nöjda.
Själv såg jag inte så mycket av hetsen som är på dagen eftersom jag drog raka spåret hem till morsan och farsan för middag med dem och några andra släktingar. Buffé, snaps, en massa skitsnack och ett parti poker senare var jag åter på väg in till stan. Denna gång för fest hos några glada kamrater som festat hela dagen. När jag sms:ade frågan "Hur dags passar det att komma ?" fick jag svaret "Kom när fan du vill, alla är knökis". Det säger väl allt.

;o)

Walk-of-shame till tåget vid tolv dagen efter. Håret stod rakt ut, sminket från dagen innan satt kvar, hål täckte strumpbyxorna, andedräkten luktade bäver och jag hade behån i en Stadium-påse. Den enda trösten (förutom bufféresterna som väntade hos mor och far) var att jag verkligen inte var den enda som inte var pigge piggsvin på första maj. Hela tåget var smockfullt av folk som såg lika trasiga ut som jag.

Spenderade resten av den härligt långa helgen med att assistera föräldrarna vid båtputsning och målning, diverse trädgårdsarbete samt fasadmålning av huset. Återvände till Estocolmo vid sex igår kväll och somnade typ framför teven efter tre minuter.

Gävle, av alla ställen

Var o hälsade på min vapendragare E i helgen. Som alltid när man hälsar på någon som bor en bit bort så ska det strula med resan. Den här gången visade det sig att jag läst tidtabellen fel och därför blev tvungen att vänta i Tierp i en timme. Köpte mig en skvallertidning, en red bull och en ostfralle och slog mig ner på buss-stationen. Kände mig hyfsat uttittad i mina 13-centimeters platåstövlar (men om man prompt vill ha med sig ett par sådana skor så måste man ha de på sig för de går fan inte ner i nån väska).
Kom till slut fram och det första vi gjorde var att gå o köpa bubbel och sprit (och mat). Slog oss ner på E:s balkong med varsin rejäl balja bubbel och började snickelisnacka.
En massa roliga foton, en suparlek och en skumpig bussresa senare befann blev man av med gå-ut-i-Gävle-oskulden och det var en speciell afton må jag säga.
Innan vi gick in kommer jag ihåg att jag påpekade för E att jag inte under några omständigheter fick dricka shots ikväll, men lik förbannat står vi där i baren sen, några timmar senare, och spottar och fräser efter en snuskig lakritsshot.
På tvåbussen hem mumlar vi "Ramlösa, Ramlösa, Ramlösa" och "Fräscha bubblor, fräscha bubblor, fräscha bubblor" för att inte kräkas.

På söndagen var vi hyfsat trasiga och klämde i oss quesadillas (bästa bakfyllekäket) tills magarna höll på att explodera. Återvände till Stockholm halv åtta och det var ingenting annat att göra än däcka direkt (efter att råttorna fått mat såklart).

Är inte jättepigg på jobbet idag...men det är ju kort vecka iallafall (tack o lov för Valborg).

Oh yes it's ladies night, oh what a night !

Att samla ett gäng glada och festsugna tjejer hemma hos mig för en äkta ladies night är något jag gått och planerat länge. Och i lördags var det äntligen dags. Några sista-minuten-bangare gjorde mig rätt pissed, men resultatet blev såklart lika bra ändå. Jag var hemma och fixade och donade hela dagen för att ha allt i ordning hemma. Städade, handlade, krigade med garderoben om vad jag skulle ha på mig (som alltid när det är fest), skurade råttornas bur (som de hade förvandlat till en djungel av rivet toapapper) och dukade upp lite snacks.
Hade i förväg bränt en skiva med enbart chicks på (ja och en låt med Mika, men det är typ samma sak). Köpte frukter och godis, choklad, bär och mousserande rosévin som jag bjöd på.

Klockan sju hade vi minglat i en timme och alla hade hälsat på varandra ordentligt. Då kom den mycket trevliga och pratglada säljaren J från Himmelriket och sexpartyt drog igång. Det sniffades på oljor, petades på dildos och testades vibratorer mot nästippen. Tillochmed de blygaste väninnorna verkade nöjda. Några beställde, några gjorde inte det.
J tackade för sig vid halv tio och då fortsatte förfesten med "Snurra Flaskan" i modern version. Vinet flödade (och så gjorde även Jägermeistern). Leken resulterade bland annat i att en tjej fick straffdricka en häxblandning bestående av slattar från allas glas, en annan fick visa sin bästa raggningsteknik och en tredje fick berätta om en sexuell fantasi. Med andra ord blev det en hel del avslöjanden och anekdoter. Och givetvis finns allt på bild. Kameran gick varm under kvällen.

Vi hoppade in i två taxis och pep till Söder för fortsatt fest på Marie Laveau. Väl på plats upptäcker värdinnan att hon är lite överförfriskad och lyckas givetvis tappa bort alla andra. Och vi snackar inte en liten "Oups, jag irrade visst runt själv i tio minuter, var var ni ?" utan "Oj, jag kom bort HELT och hållet och efter att ha letat efter er i två timmar så gav jag upp och festade med några engelsmän istället". Så kan det gå, så kan det gå.

Ösregn, en närgången vakt, ett skavsår och ett uppskrapat knä senare var värdinnan äntligen hemma. Och istället för att genast ramla isäng så slår hon sig ner framför teven och håller sig vaken till ett avsnitt av "Djursjukhuset" och blir illa berörd av en ankstackare som fått näbben avbiten.

Söndagen började inte förrän klockan ett dagen därpå.
Mycket märkligt.

Åh Harry !

Fram tills i år hade jag inte öppnat en endaste Harry Potter-bok. Det låter kanske lite konstigt med tanke på hur besatt jag är av filmerna, men så var det iallafall. När en tjejkompis började läsa första boken i januari bestämde jag mig för att det var dags för mig att plöja hela serien och hakade på.

Första boken var mysig och jag gillar jag storyn, men jag var inte så överväldigad som jag kanske hade trott. Men little did I know att ett frö hade planterats i mitt sinne och att jag snart skulle bli en bokslukande galning. För det är, mina vänner, vad jag har blivit reducerad till. När första och andra boken var lästa och aptiten för trollkarlsäventyr vägrade mättas ökade jag tempot och halvvägs genom februari hade jag plöjt både "The Prisoner of Azkaban" och "The Goblet of Fire" också. Men inget stillade min spänningstörst.

"The Order of the Phoenix" var ett projekt. Men inte ens den löjligt tjocka pocketboken på tusen sidor kunde hejda mig. När den femte boken var slut insåg jag att alla böcker som blivit förvandlade till film var slut och att den säkerhet som filmerna inneburit därmed var borta. Jag hade ingen som helst aning vad som väntade i de sista två böckerna och det pirrade i magen när jag slog upp första sidan i "The Halfblood Prince". En vecka senare var den slut och min värld cirkulerade kring Harry och hans vänner. Jag kunde inte vänta en DAG till med att fortsätta läsa...

Och så gjorde jag det. Jag började läsa den sjunde och sista boken om Harry Potter. Och när jag väl hade påbörjat första kapitlet av "The Deathly Hallows" så var jag förlorad. Aldrig förut har jag slukats av en bok så fullständigt. Det blev helt bisarrt. Min vardag gick ut på att klämma in så många härliga minuter med Harry som möjligt. I söndags eftermiddag när jag nerbäddad i soffan öppnade boken hade jag drygt 250 sidor kvar. Fem timmar senare hade jag läst ut boken.

Jag spenderade alltså HELA söndag eftermiddag/kväll med att läsa Harry Potter. Jag tog en mycket kort paus för att fixa en smörgås och ett glas cola, men det var det enda jag klarade. Telefonen fick inte ringa, råttorna fick inte bråka, INGENTING fick störa mig.
Det gick inte att lägga ifrån mig boken. Varje kapitel jag avslutade var som en dolk i hjärtat och jag var tvungen att fortsätta läsa för att få veta vad som skulle hända, hur allt skulle sluta.

Känslorna svallade, tro mig.
Jag skrek rakt ut, skrattade högt och fullständigt dränkte mig själv, boken och soffan i tårar när jag grät mig igenom ett helt kapitel (stackars grannarna måste tro att jag blivit knäpp).
Jag vände blad efter blad med hjärtat bultandes hårt inombords och så helt plötsligt nådde jag sidan 606 och den allra sista boken om Harry Potter var slut.
Tyst stängde jag boken, lade den på soffbordet och föll ihop på soffan med en djup suck.

Äventyret var över.

Det tog ungefär fyra timmar för min puls att återgå till det normala. Mina händer är fortfarande darriga, såhär ett helt dygn efteråt och det pirrar till hårt i magen varje gång jag tänker på boken, på Harry, hur allt slutade.

Det första min arbetskollega M frågade mig var "Känns det tomt nu när du inte har några böcker kvar ?" och jag svarade "Både ja och nej".

Det känns självklart tomt eftersom jag inte har några fler underbara äventyr att uppleva tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Men samtidigt så har böckerna varit så fantastiska att jag inte kan göra annat än le när jag tänker på att jag fått äran att läsa dom. Och även om jag kommer sakna att oroa mig för Harry och ibland kommer på att jag saknar den magiska närvaron i min vardag...då kommer jag att tänka på att jag fortfarande har tre filmer att se fram emot, och så känns allt genast mycket bättre.

Har blivit med råttor

I lördags fick jag mina två rått-tjejer Nemi och Cyan. Jag skaffade även tre burar åt dom; jätteslottet (som de bor i huvudsakligen), sommarstugan (som får följa med när jag drar till Öregrund i sommar) och reseburen (där man måste fängsla de små vildarna under resor).

Att åka tunnelbana med två nyfikna råttor i en skokartong var en upplevelse... De stack upp nosarna ur lufthålen i kartongen och folk på gröna linjen tittade nyfiket. En tjej utbrast "Åh, har du en kattunge där !?" och när jag svarade "Eh...nä, det är två råttor..." så såg hon inte alls lika lycklig ut längre, men log artigt mot mig och kartongen.

Burarna anlände ungefär en timma efter att jag kommit hem med rådisarna, så jag fick snabbt komma på ett tillfällig uppehälla åt dom. Det var lättare sagt en gjort. Skokartongen bröt de sig mer eller mindre ur på en nanosekund efter att vi kommit hem. När jag stoppade ner dom i badkaret en stund för att hämta andan noterade jag genast att de små lymlarna kan hoppa. Och inte ett litet skutt här och där, nej nej, de kan hoppa ÖVER badkarskanten. Så jag blev tvungen att tänka om igen och stängde helt enkelt alla lägenhetens dörrar och lät dom rumla fritt i hallen medan jag pustade ut på golvet.
Nemi är den tjockare, ledarhonan (som jag misstänker stjäl Cyans mat när jag inte kollar). Hon ska vara på axeln hela tiden och hålla koll. Cyan är lite mer tillbakadragen, men inte mindre nyfiken för det.

Låt mig förklara hur det ser ut när man ska hälsa lite på dom :

Jag öppnar buren för att säga hej och på en halv sekund har Nemi kastat sig ut i mitt knä, ålat sig upp på axeln och skuttat upp i mitt hår där hon spanar stolt. Samtidigt som jag blåser bort hennes svans från mitt ansikte ser jag hur Cyan klättrat upp på taket av buren och nu är på väg upp på köksbordet för att jaga smulor. När jag kastar mig efter henne och lyckas fånga henne i näven känner jag hur Nemi har ålat sig ner från huvudet och nu är på väg att pressa ner sig i mitt linne. Jag placerar Cyan i mitt knä och gräver i linnet efter den kittlande tjockisen som nu tagit sig runt till ryggen. När jag får tag i Nemi och ska stoppa tillbaka både henne och Cyan i buren inser jag att Cyan inte längre är kvar i mitt knä, utan återigen har klättrat upp på burens tak och nu hänger i en tass från kanten, utan att se det minsta rädd ut. Jag ska till o fånga henne precis när hon gör en piruettliknande vändning i luften och smidigt klättrar ner mot golvet. Jag sträcker ut handen som hon klättrar upp på, plockar ner Nemi från mitt huvud (igen) och stoppar snabbt tillbaka dom i buren och kastar igen dörren, annars är de ute igen på ett ögonblick.

Det är så härligt med djur !

It's just one of those weeks...

Vissa veckor är humöret helt jävla omöjligt. Ibland har något särskilt hänt som gör en ledsen eller förbannad eller så är det den veckan i månaden, men ibland, några få gånger i livet, så är man bara riktigt jävla råförbannad utan någon som helst anledning.

Småsaker kan få en totalt off balance. Man svär långa ramsor bara för att mjölken tar slut eller grinar hysteriskt när datorn inte vill samarbeta.

En sådan vecka har jag haft denna vecka. Jag känner att jag kan skriva ner det nu för det känns lite bättre idag. Det är fredag, vädret är fint och vi ska ha after work med jobbet ikväll. Men förmodligen så går allt åt skogen bara för att jag jinxar det genom att skriva att det börjar kännas bättre. Innan dagen är över kommer jag garanterat ha en grand canyon-stor reva i mina strumpbyxor, ha slarvat bort mitt läppsyl och måste vara fnasläpp eller går hela vägen till T Jarlen för att köpa en sallad på lunchen och kommer tillbaka bara för att märka att den har blivit sur och jag måste gå tillbaka igen.

Ni ska få se.

Alla småsaker som kan gå fel har gått fel den här veckan. Igår morse petade jag mascaraborsten rakt in i ögat när allt annat var sminkat och klart. Förutom att det är irriterande att jag är så klantig och att det gjorde så förbannat jävla ont att jag blev mer eller mindre blind så innebar detta dessutom att jag blev tvungen att sminka om hela jävla ögat och därmed fick stressa som en gnu för att hinna med bussen till jobbet.
Imorse vaknade jag med nackspärr. Igen. Det måste vara sjuttiotolfte gången sen innan jul. VARFÖR I HELVETE FÅR JAG NACKSPÄRR HELA TIDEN ?! Jag var ju dessutom hos naprapaten i förrgår och då såg allt bra ut så whyyyy måste min rygg envisas med att gnälla några timmar efter jag hade ett proffs på plats ?!

Mina absoluta favoritkängor som inte går att få tag på länge börjar krackelera. Lämnade in den ena på lagning för dragkedjan var av och det kostade 350 spänn. Visst, lite dyrt men jag får ju ha kvar kängorna iallafall. Men nähä, då går den andra dragkedjan och pajar också. 350 spänn till, adjöken. Hade jag vetat det hade jag kanske köpt ett par helt nya kängor istället för att lägga en förmögenhet på att laga dom gamla !

Våren börjar komma också, skitmysigt. Jag har haft vårpirr i magen i flera dagar och det känns hur bra som helst. Men nähä, orcherna på SMHI ler brett och grymtar äckligt att det visst kommer snö och minusgrader lagom till helgen. JAHA !!!!?

Min slutsats efter denna miserabla vecka är att ibland är det bättre att krypa ner under täcket och självdö i några dagar innan man blir glad igen. För seriöst, nog var det irriterande att ringen jag blev kär i inte fanns i min storlek och sure, jag vart lite sur när mitt hår vägrade styla sig enligt mina direktiv, men jag hade en del bra tillfällen den här veckan också och bara för att mitt humör vägrade komma överens med resten av min hjärna så blev allt förstört och nerdraget i skiten.

Om jag överlever dagen (vilket jag borde efter några bärs) så ska jag be en liten bön till mitt humör att det håller sig i topp under helgen. För deppa när man är ledig är fan värre än att inte få några paket på julafton. Det är en sak att vara lite småsur på jobbet, men när man hänger med vännerna, går på bio eller sippar mousserande, då vill man ICKE vara Suran Suransson.

Min älskling är hemma

Det är en konstig känsla att plötsligt ha ett sprillans nytt element i sitt liv, men känna att man på sätt och vis har saknat det så länge man har levt. Som om man varit inkomplett innan det nya tillskottet tog plats fastän man inte vetat så himla länge att man längtat efter det. Så känner jag precis just nu.

Okej, lugna er, jag har inte klämt ur mig en unge eller skaffat hundvalp.

Vad jag dock har gjort är att skaffa mig en ny tatuering. En rejäl den här gången. Den sitter på min högra överarm och tittar upp mot mig. Den är sjukt fin. Jag är så sjukt stolt och älskar den så jävla mycket. Det känns som om jag gått naken hela mitt liv fram tills nu. Nej men typ.

Två och en halv timme tog den, men de är så satans trevliga på Diablo och typ underhåller en på alla sätt, så man glömmer bort tiden helt och hållet. Inte gjorde det ont heller. Eller ja, klart det gör ont, hallå nål rakt ner i huden liksom, men inte ONT-ont. Inte som första tatueringen jag någonsin gjorde, då jag svimmade halvvägs igenom den, haha. Ok, jag var lite grön back then, men nacken gjorde förbannat ont. Vibrerande kotor and what not. Armen är musklig och köttig så det kändes inte alls farligt. Och dessutom har jag äntligen fått en tatuering av rejäl storlek. Jag älskar mina andra, don't get me wrong, men de är ju rätt små. Den här går från armbågen upp till axeln.
Motivet är svårt att förklara... Stjälkar och blad och sånt, typ i samma stil som de andra men grymt snyggare faktiskt. Min tatuerare - som by the way är både grymt begåvad och sjukt trevlig - hon kallar den "krumeluren".

Har flashat den på jobbet idag, men det blir skoj att få ta med den ut bland folk framöver. Jag kommer gå i linne resten av mitt liv, hahaha.

Bästa vännen har inte sett den än. Ja okej, via mms har hon sett den (och reaktionen var "Jävlar vad stor den är ! Vad ska pappa säga ?"), men hon har inte sett den live. Hon kommer smälla av.

Ska försöka peta upp en bild på den när jag lyckats fota den, men fram tills dess får ni lita på mitt ord när jag säger att den är wicked cool.

Svårt bra helg !

I fredags kom min kära vapendragare E till stan för att hänga med mig hela helgen. Jag mötte upp med henne direkt efter jobbet och vi pep hem till mig och softade.
Helt sjukt dåligt väder under natten och på lördagen. Flera träd blåste omkull utanför mitt hus och jag vaknade typ fem gånger under natten, kul liksom... Men lördagen vart terrific ändå. Jag och E shoppade loss på förmiddagen och sen kom mina föräldrar + brorsan o hans fru på besök. Vi fikade, öppnade mina presenter (jo, jag fyllde ju år den 16:e) och spelade Buzz.
Familjen stack på eftermiddagen och då började jag och E ladda för en helkväll. Vi lyxade till det med lite roligare drinkar än den vanliga gamla skiten, så det serverades både bubbel, Piña Coladas och Frozen Strawberry Daiquiri. Vi åt smarriga lammfärsbiffar fyllda med chevréost och vaniljpannacotta till dessert.
Vid nio, halv tio drog vi ner på stan och tog en drink på Gondolen så jag fick en chans att skryta om den fina utsikten och prata om min vackra hemstad.
Vidare till spelning på rockklubben Debaser och sist men inte minst en sväng förbi den råmysiga irländska puben The Dubliner där vi bevittnade härligt galen dans och skojade med pratglada tjejer och killar.
Vi ramlade ut ur en taxi hemma hos mig vid tresnåret.

På söndagen var vi g a n s k a slitna. Vaknade med varma huvuden och knorrande magar. Efter filmfrukost drog vi ner på stan för lite uppföljande shopping och käkade sedan varsin gudomligt god pizza på Pizza Hut innan det var dags för min kära kamrat att återvända hem.

Riktigt, riktigt bra helg faktiskt.
Förhoppningsvis kommer det fler sådana framöver !

Denna vecka har jag jobbfest, Rockbjörnen och tjejmiddag med tre galningar att se fram emot. Groovy.

Nytt år, nya möjligheter

Inledde det nya året med en sjujäkla nyårsfest med ett stort gäng glada vänner. Allt såg så prydligt och fint ut i början av kvällen, stora, findukade bord, alla i sina flådigaste klänningar/kostymer och ett gott humör all around. Men givetvis spårade det fullständigt. Alla blev knökfulla och förutom när alla först satte sig ner så tror jag inte att det under middagens gång fanns en endaste liten sekund då varje liten gästjäkel satt på plats, nån var alltid uppe o sprang (inklusive jag själv, i mitt lila fodral). Men det var en toppenkväll ! Många "skål för fan !", många "ni vet att jag älskar er va ?" och många "nä, nu drar vi en till shot va !".

Precis som det ska vara.

Och nu sitter jag här, tillbaka i vardagen igen. Led av svår post-holiday-depression i ett par dar, men det går över. Så länge man har annat skoj att se fram emot så klarar man det. Jag har ju födelsedagen nästa vecka och tjejmiddag veckan därpå, sen har vi fest med jobbet o sen fyller några polare år o då blir det ju fest igen, så jag klarar mig nog.

För övrigt har jag fått nackspärr IGEN. Och har genom denna vidriga smärta fått bekanta mig med en man kallad "Stureplanskungen". Jojo, karln är ju naprapat och tydligen omtalad i branschen, så jag har varit där två gånger och knäckt min rygg. Läskig känsla när kotorna tar ett skutt och knakar så man tror att hela huvudet ska lossna, men jag känner mig lite bättre, så Kungen vet nog vad han snackar om.

För övrigt jagar jag med förstoringsglas och lykta efter ett bra gym i huvudstan. Vill inte ha de stora flashiga, svindyra gymmen där alla väger ett gram o tränar i Gucci-outfit. Inte heller vill jag ha vidrigt hurtiga Friskis som kör skum gympa med cykelbyxebeklädda män. Näe, jag saknar mitt gamla gym. Ungefär det enda som var bra med Uppsala. Bästaste lilla mysigaste gymmet med alla bra pass man vill ha : boxning, dans och yoga. Perfekt.

Annat att se fram emot förresten, är att en av mina absoluta favoritbutiker kommer till stan den 24:e januari. That's right, "Schock Store" öppnar på secret location och jag längtar så att jag spricker.

Är i farten med att fixa en till tattis också, det är fan dags. Återkommer när den är på plats.