Spegel, spegel...

Jag har precis inhandlat årets bikini.
Beach 2008 närmar sig och i vanlig ordning så vill man ju vara så fräsch och fin som möjligt när säsongen med de minsta klädesplaggen sätter igång.
Står inne i provhytten på HM och halkar på mig den svarta trekantsbikinin (som fan inte täcker mycket) och kisar mot spegeln för att inte få en äckel-schock, men inser snart att, vafan jag ser ju jävligt bra ut !
Det är en fantastisk känsla att kolla sig i spegeln och gilla det man ser.
Okej, jag har bra självförtroende, det har jag. Men det finns inte en endaste liten människa på planeten som är HELT nöjd med sin kropp, alla har vi något vi skulle vilja förändra (jag säger ´förändra´och inte ´förbättra´för det är fan inte rätt ord).
Jag kommer ihåg förra året när jag skulle köpa bikini. Det var bland det värsta jag varit med om. Ljusen i de där satans provhytterna har en tendens att förvärra allting och även om jag klev in i hytten fullt medveten om att jag lagt på mig ett par kilo så var det inte en knubbsäl jag förväntade mig att skåda från spegelglaset. Ändå var det lik förbannat en knubbsäl som stirrade tillbaka på mig. Jag lämnade provhytten med tårarna rinnandes längst kinderna den gången. Dessutom köpte jag inte den söta lilla bikinin med prickar som jag så gärna ville passa i, utan täckte mina knubbsäliga lår med ett par enorma badshorts istället.

Men i år känns det fantastiskt. Jag väger sju kilo mindre och trivs som fan.
Sann lycka finns i att älska sin spegelbild, det är fan så.

Men så kommer jag ju att tänka på hur sjukt i huvudet det här egentligen är. Vafan, jag VET att jag inte var överviktig innan jag gick ner de sju kilona. Knubbsälen från förra sommaren var mullig, men verkligen inte fet, och samtidigt som jag är så glad för att jag är smal igen så blir jag förbannad för att man ska behöva hålla på såhär. Inte för att jag VILL väga mer, jag trivs ju med att vara smal, men ändå. Det finns nog ingen rätt väg här.
Jag menar, betyder det att jag sakta men säkert börjar vandra mot plastic fantastic-vägen bara för att jag vill vara smal ? Och å andra sidan, skulle jag skita fullständigt i hur jag såg ut och låta kilona klättra tillbaka, jaha, då är man istället på väg nerför stigen som leter till ohälsa och lathet. Och där vill jag fan inte heller hamna.

Så, jag har bestämt mig för att jag tänker vara stolt och glad över att jag gillar min bikinspegelbild denna säsong. Jag tänker inte skämmas för att jag jobbat för att bli smalare. Sanningen är ju ändå att jag mår bättre med mig själv när jag är några kilo lättare, så varför ska det behöva vara så illa då ?

Så många frågor ploppar upp i huvudet i samband med Beach 2008-hetsen. Människor (inklusive yours truly) är fan inte kloka.

En annan sak som vimlade runt i skallen under nämnda provrumsutflykt är : nu när jag har min fantastiska stora tatuering på höger överarm, varför ser vänsterarmen plötsligt så tom och tråkig ut ?!
Tatueringar är en passion och en förbannelse, för det är fan omöjligt att sluta när man väl satt igång (inte för att jag vill sluta, hehe). Så nu måste jag börja klottra på ett nytt motiv igen. En pinuppa kanske ?

Ikväll ska jag på biodejt (har sett fram emot "Iron Man" sjukt länge). Våren är så härlig !