Engelsk version av inledningen till min nya bok

The Legend of the Queen’s Blade

A long time ago in the proud kingdom of Caragas, the mighty and arrogant king Henry sat at the throne. He had a hundred servants at his command, bending to his every will, gold and jewels as far as the eye could see, and a land populated by peasants. At the king’s side sat his beautiful and very talented wife Callistrate. A woman so cunning, she could look a liar straight in the eye and break him within a matter of seconds with the intensity of the look that spawned guilt and regret to whom ever met its gaze. It was because of this quality that the royal pair was able to stay united during their many years of rule, because King Henry was not an easy man to live with. His highest goal in life was to gather as much power and wealth as possible and plant fear into the hearts of those who lived and worked in the kingdom.

The king’s eternal thirst for power worried queen Callistrate, and after twenty years upon the throne, one of her worst nightmares came true. It was at that time that King Henry, blinded by supremacy, had a sword made. This was no ordinary blade, no weapon that could be found in the hand of the common man. No, the king had his blacksmith forge the largest, most expensive, heavy and powerful sword that had even been seen. Its blade pure gold and polished diamonds, for a razor sharp edge. It was said that the King’s sword was so frightening, that he was able to scare off his enemies simply by holding it up in front of them.

The queen grew worried and watched in despair as her husband was slowly consumed by greed and thirst for power. Without telling the king, in the dusk she began to form a plan to crush his evil intent. A plan that lead to the forging of another sword. Like its brother, this blade was not for the faint of heart. But queen Callistrate was very thorough in making a sword that, by appearance, did no present a threat to her husband’s. Its power was not to be built into the form, but would instead lay hidden on the inside. Callistrate knew that the only thing that mattered in the eyes of her husband was the outside, and thus, she knew that he would never allow himself to be alarmed by a blade that did not appear as frightening.

The king’s sword was made by the blacksmith of the royal court and took three months to complete. Since the intention behind the queen’s sword was to be kept hidden, the clever woman chose to leave the safety of the palace, looking for the perfect blacksmith. Rumors in the village outside of the castle walls caught her attention and she understood that it was in the south that she should look. From there, stories of an amazing ninja master originated. A nowadays very old man who once upon a time had been known simply as The Wind, because he was an aerodynamic wisdom master. The journey to the southern parts of the kingdom meant meeting new people every day, whose stories spread even more words of the master, and the queen’s hunger for revenge against her husband grew. But when she reached the village of The Wind, her soul was still clean from dark hatred, and he swore to help her because her intentions were good. A fact that the masterful sword would soon come to change.

Because the aerodynamic blade was especially made for the queen, it would bend to her every wish. The Wind showed her how to use the blade against her husband’s monstrous sword, and trained her in the forgotten arts of fencing, something that the highest rank of ninjas had stopped practicing long ago, after a ten year long, gory battle. The Wind felt that the wise Callistrate could handle that much power because her heart was pure, but that error of judgment would cost him his life.

When the queen’s sword, which was named Aero, was finished and The Wind handed it over, everything changed in a heartbeat. In the same instant that the blade touched her hand, the desire took over and instead of paying the kind, old man for his services, she pierced his heart with her new sword, watching him fall dead to the ground. She returned to the castle with her new treasure in a firm grip and marched straight towards her husband to challenge him.

But the king feared not the small, simple sword that his wife was pointing at him. Instead he taunted her and laughed harshly. Did she, a woman without any combat training what so ever, really think that she could challenge him and be the one who survived? At once he pulled out his sword that was always resting safely in the scabbard of his belt, and pointed it at her throat.

”What, my dear wife, do you presume to do with that little knife?” the king scorned. “It is, at best, strong enough to cut through bread.”

”Your incapability to see the truth will be what sends you to the grave” the queen replied and struck her husband’s sword away with her own. “You have underestimated me for the last time.”

With a force that is said to have echoed across the entire kingdom, both monarchs raised their swords and thrusted forward in blind rage. The two blades, which at the surface gave promises of the most spectacular battle in time, could feel the hauteur of their masters and betrayed them. In the same instant that the king’s blade pierced the queen’s heart, hers did the same to him, and they both fell to the floor. Dead.

The two swords were considered enchanted by dark magic and there was a fear amongst the people, that they would spread mayhem and misfortune across the land if they were allowed to exist. But the blacksmith could not handle having to destroy the beautiful and mighty sword that he was appointed to forge. Neither did he want to ruin the queen’s beautiful blade, so he announced that both swords had been destroyed, while he actually kept them both for himself. The legend tells of him being too afraid to dare use or even look upon the two swords. Instead, he kept them well hidden and as the years passed, they were forgotten.

Kings came and went, the kingdom changed with time. The legend of the two swords died out until only whispers remained. Whispers that rested in the dark, hoping to never be discovered.

Rolf Hillegren - lat eller bara dum?

Det kan knappast ha undgått någon att kammaråklagare Rolf Hillegren inte riktigt förstår sig på det här med våldtäkt. Inte förstår vad det är eller varför man överhuvudtaget ska ta itu med det.

För det är så hans otroligt klumpiga kommentarer (följt av en inte ett dugg bättre helsida i dagens SvD) kan tolkas.

Hillegren säger bland annat att våldtäkt som sker inom ett äktenskap (eller motsvarande relation), utan fysiskt våld, inte är någon våldtäkt. Det är inte värt att anmäla eftersom det inte går att bevisa.

Med andra ord tycker Rolf att de som har blivit våldtagna medan de har sovit eller varit avtuppade faktiskt inte har blivit våldtagna. Utan snarare handlar det om en ordningsföreteelse. Något som etiska regler, och inga lagar, borde reglera. Eftersom det inte går att bevisa att det var oönskat.

Rolf, varför är du överhuvudtaget åklagare om du bara vill arbeta med fall där bevisen finns till multum? Vill du bara ha det lätt för dig och inte åta dig några svårare fall? Är du lat eller bara allmänt dum i huvudet? Eller, förmodligen, båda två.

Det är så gubbigt att förminska utsatta på det här sättet. Så otroligt gubbigt att ha inställningen; "Men vaddå, är man gift så får man väl bita ihop och ställa upp".

Som om det på något sätt skulle vara lättare att bli våldtagen av den man älskar än av en främling. Som om psykiskt våld inte ens räknas jämfört med fysiskt, eftersom det inte syns på utsidan.

Rolf, jag hoppas att din livspartner får för sig att spänna på dig rejält med en lösdase någon gång när du sover. Så att du också får lite ordningsföreteelser att jobba med.

Roliga inslag i vardagen

På lunchrasten idag tog jag en promenad till ICA och höll på att bli omkullcyklad av en stressad Claes Månsson på cykel. Han tittade lite smått förfärat på mig innan han trampade vidare. Lång som fan var han och hade cykelhjälm. Bra där, Claes.

* * *

I helgen var jag och pojkvännen i Göteborg för ett 30-årskalas. Vi anlände redan på fredag kväll för att kunna spendera lördag förmiddag med shopping medan födelsedagsbarnet med sambo förberedde inför kvällens festligheter. Vi lunchpausade i Nordstan och kunde inte låta bli att tycka att det var hysteriskt roligt att Svenska Kyrkan, som hade scen mitt i gallerian och försökte locka ungdomar till konfirmation, bjöd på anti-religiös musik. Japp, de krämade i med ballad efter ballad och vi kände oss mest illamående där vi satt och försökte äta tex mex, men så kom den, den stora missen. Det gigantiska klavertrampet som de skrålande Svenska Kyrkan-peepsen inte ens lade märke till själva. Imagine av John Lennon.
Förmodligen tänkte de; ”Ja, men det är ju en fin låt och alla gillar ju Lennon” och inte mer än så.
För oss som är lite mer bekanta med Imagine så är det ganska tydligt att dess budskap är att vår värld vore så förbannat mycket bättre om det inte fanns någon religion.
Det hade dock de trallande Jesusanhängarna inte tänkt på och fortsatte kvittra ”Image noooo religioooon…” medan jag och pojkvännen fnissade hysteriskt från restaurangen. John Lennon indeed.

* * *

Pojkvännen fyllde år förra veckan och jag gav honom en Guitalele (en sexsträngad ukulele) i present. Det var en ren fröjd att se honom öppna paketet. Kvällen gick givetvis åt till att stämma och leka med den för fulla muggar.

* * *

Igår kväll körde jag mitt första riktiga poledancingpass hemma i lyan, med min fina nya x-pole. Okej, jag erkänner. Det ÄR lite trångt (vafan, jag bor ju på 22 kvadrat), men det gick fan bra ändå. Jag höll igång ordentligt i en timme och var som vanligt helt slutkörd efteråt. Riggade upp kameran för att dokumentera resultatet och nedan återfinner ni ett exempel på en Firemansnurr. Utan att slå i en endaste liten möbel, jag lovar!

* * *

Göteborgsbesöket i helgen innebar, förutom fniss åt kyrkan och rolig 30-årsfest även lite shopping. En andra Guitar Hero-gitarr (som vi battlade som två idioter med i söndags kväll när vi kom hem) och ett par efterlängtade tajts i lack/skinnimitation. Och så en topp från Emily the Strange. Fan vad jag älskar Shock Store. Jag vill typ bo där. Sova bland korsetter, Dr. Martens och Jack Skellington-gubbar.

Små jävligheter i vardagen

Något som dock inte alls är särskilt roligt är att min bror har fått svininfluensan. På riktigt. Det är jag inte så jävla glad över (även om han inte är så pass dålig att han ligger inlagd).

Min alldeles egna stång

Imorrn ska den hämtas. Min x-pole. Min första egna stång.

Jag är g a n s k a exalterad.

Nog för att det var skitkul att träna poledancing tillsammans med elva andra glada tjejer varje tisdag, men en dag i veckan är för lite. Jag vill träna jämt! Dessutom så finns det en sida av poledancingen - den som de flesta förmodligen tror är den mest självklara – som jag ännu inte anser mig ha fått prova på ordentligt. Och det är faktiskt den sexiga biten.

När jag berättar att jag tränar poledancing så tror många att det vi gör är att strippa. Och jag kan försäkra er alla om att det inte har funnits någonting sexuellt i de tricks och snurrar vi har lärt oss hittills. Det känns mer som akrobatik än sensuell dans och jag gillar det. Jag gillar att dra paralleller till baletten (som jag pysslade med på yngre dar). För det är träning, ingenting för att mätta ett sexuellt behov. Ni som tvivlar – testa ett pass. Det är skitjobbigt.

Så jag har hamnat lite automatiskt i en försvarsställning när folk frågar om det är som att strippa.
”Klart det inte är det! Det är dans och akrobatik och vi tar inte av oss kläderna!”

Nej okej, det må så vara. MEN, det kan finnas någonting sexuellt över träningen om man väljer det själv. Och även om det skulle kännas lite småfånigt att porra loss i studion med de andra brudarna fnittrandes runt omkring så måste jag erkänna att det känns jävligt roligt att ha den möjligheten nu när jag kommer ha en egen stång. Vill jag vara vertikal ballerina så kan jag det, men vill jag leka naughty stripper någon gång så kan jag göra det också. Säga vad man vill om strippdans, men man blir fan i bra form av att snuska sig lite. Kolla bara på former PussyCatDoll Carmen Electra!

Så jag ska sluta hoppa in i försvarsmode. Poledancing kan ta uttryck genom i princip vilken dansstil som helst. Jag har sett hiphop-pole, balett-pole, jazz-pole och givetvis också den mer sexuella varianten. Det är vad jag ska förklara framöver. Att dansstilen beror på vad man känner för den dagen.

Och de som fortfarande inte kan släppa stripp-sambandet; vad är det för fel på att träna någonting som får en att känna sig sexig? Så länge jag inte säger upp mig från mitt jobb och börjar strippa för att tjäna pengar så ser jag faktiskt inget problem.

(Och för de som väljer att göra det; så länge det är ett eget val så har jag fan inga problem med det heller).

Semestersammanfattning

Jag har varit kass på att blogga under semestern. Men jag ser det som ett hälsosamt tecken på att jag har haft annat för mig än att sitta vid datorn på min ledighet, så mina läsare får snällt nöja sig med en sammanfattning.

Vecka 1 - Dansbandsveckan i Malung (se detaljer i tidigare blogginlägg)

Vecka 2 - Sommarstugan med familjen medan pojkvännen var i Prag, sedan några dagar tillsammans innan han stack vidare till Tyskland

Vecka 3 - Träffa min kompis S, återvända till sommarstugan för ännu mera softning med päronen, bror med fru och farbror med fru

Vecka 4 - Kvalitetstid med pojkvännen och bästa vännen på besök

Väldigt sammanfattat, I know.

Här är några highlights också:

- S kompis har en handfull lekglada kattungar hos sig och vi gosar och kliar mjuka så kissemagar i flera timmar innan vi petar i oss rosévin och jävligt smarriga quesadillas med sjukt mycket guacamole.

- Badutflykt till bror och fru med pojkvännen. Mousserande vin, jordgubbar och jävligt trevliga kycklingspett + pastasallad. Bada, skoja, snacka, mysa.

- Midnattsnakendopp ute vid sommarstugan med brorsans fru (och morsan som lamphållare på bryggan). Kolsvart ute och alldeles ljummet i vattnet.

- Grillfest hos pojkvännens föräldrar under dansbandsveckan. Min guacamole gör succé, alla sippar av hemmagjord snaps, tjocka katten hoppar upp i mitt knä och pojkvännens mamma bjuder på den krämigaste risotton jag ätit i hela mitt liv.

- Jag och bästa vännen partajar loss rejält på rockklubb och hittar i avstängda källaren en strippstång och spenderar större delen av kvällen med att smyg-poledansa. Oslagbart (se videoklipp nedan).

- Filmmaraton, litervis med öl, Family Guy, bad och mys i största allmänhet med min kära pojkvän.

- John Ajvide Lindqvists "Människohamn" och "Hanteringen av Odöda".