Jag lider av kronisk klantighet

Vem lyckas stuka sitt lillfinger, ärligt talat ? Och inte ens på ett coolt sätt, typ som i en svärdfight, utan neeeej, jag sätter mig ner lite halvvåldsamt och när jag tar emot mig med handen så stukar jag liksom lillfingret, som nu är svullet och helt jävla lila. Ingen människa med en hälsosam klantighetsnivå lyckas med något sådant. Det är bara jag. Jag är så oförsiktig med mig själv.

Inte bra.

I somras var det ledbanden i fossingen som gick av (också efter ett mycket oplanerat och i allra högsta grad klantigt fall) och då var det kryckor i två veckor som gällde.
En annan gång ramlade jag ner från en högtalare (fråga mig inte vad fan jag skulle upp dit och göra från början) och landade på huvudet. PÅ HUVUDET. Fast den gången fick jag mirakulöst nog inte en skråma (förmodligen på grund av att jag var gummikvinnan efter diverse antal shots).

Jag har ALLTID blåmärken på armar och ben utan att veta varifrån de kommer. Det måste ju enbart bero på att jag är så van vid min klantighet att jag inte ens märker av den längre. Hemska tanke.
Det påminner mig om när jag jobbade på Scan och vi låg grannar med Reningsverket, vilket gjorde att det luktade bajs i hela kvarteret minst två gånger i veckan. I början höll man på att spy och sedan dö när man skulle till jobbet under de dagarna, men tillslut vande man sig vid den vidriga lukten (lite som att bo i Skutskär ungefär, vid det stinkande pappersbruket). Det är samma sak med klantigheten. Jag är för van med att skada mig för att lägga märke till det.

And in other news...
Boken går framåt, jag skriver så att tangentbordet glöder och tvåhundrafemtio sidor in i projektet så har inspirationen inte lämnat mig än iallafall. Så vi håller tummarna på att den stannar och att jag fortsätter spotta ur mig spännande twists and turns i min story. Titelinspirationen tryter dock, så där får jag anstränga mig lite mer.

Hade min side-kick E på besök i helgen (och hennes kompis F). Jävligt trevligt. Vi kollade in rockklubben Medusa (som by the way kan vara mitt nya favorit-vattenhål i stan) och roade oss kungligt fram till 09.00 då vi ramlade isäng utmattade. Lördag och söndag gick åt till att vara slappa och kolla på film = ungefär min favoritsysselsättning.

Och nu en jak. Nej jag skojar bara. Jag menade att skriva: Och nu, en uppmaning (men kom av mig eftersom det är svårt att inleda en mening med "Och nu en" utan att lägga till jaken på slutet). Jag vill iallafall påpeka att "The Dark Knight" (den nya Batmanfilmen, om någon hade missat det) är obligatorisk för alla som har någon slags relation till film. Det är den bästa filmen jag har sett på jävligt länge. Och om jag har bloggat (läs: tjatat) om den förut så tänker jag inte be om ursäkt för den är så bra att den förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Så det så.

Nu ska jag äta lunch. Peace out.

Det tjugosexåriga barnet

I helgen var jag på sextioårsfest i Uppsala. Det var brorsans, frus morsa som fyllde och diverse släktingar, grannar, kollegor och vänner var samlade för att fira jubilaren.
Festen hölls i en lokal som låg i anslutning till en kyrka - något som i vanliga fall betyder att min hud börjar fräsa, men den här gången innebar det snarare möjligheter än problem. Varför ? Svaret på den frågan heter tre små flickor.
N, A och M heter de små vildarna och det var andra gången jag hade nöjet att träffa dem. I början av kvällen var jag vuxen och tråkig, minglade med alla mentalt äldre än femton och pratade om mitt jobb. Men efter ett tag började ungarnas tålamod rinna av och när man inte vill något hellre än att leka och vara barnslig, ja då är det inte jättesvårt att följa med tre glada ungar ut på äventyr.
Så vi lekte.
Hela kvällen.
I kyrkan.

Toaletten i festlokalen var trasig, så alla gäster var tvungna att gå igenom kyrkan för att nå den andra toaletten. Det utnyttjade givetvis jag och ungarna.
Vi släckte ner alla lampor och gömde oss i bänkraderna och hoppade fram och skrämde skiten av alla som gick på toaletten.
Sedan låg vi på asfalten utanför lokalen och kollade på stjärnorna, lekte drake, dansade karatebalett och hoppade runt till Shakira.

Det fanns andra barn på festen också, men när brorsans fru frågade om inte de ville vara med och leka svarade en av mina små vänner att de var tolv och därmed för gamla.

Själv är jag tjugosex, men tydligen inte för gammal för att vara med och leka.