Vintern rasat indeed

Valborgsmässoafton är en speciell dag för en person som härstammar från Uppsala. Som barn var det en trevlig middag, brasan med familjen och så fyrverkerierna som lockade mest. Som ungdom var det att hitta den bästa möjliga festen och som student att i princip inhalera så mycket alkohol som möjligt och kissa på offentlig plats. Good times.

Men nu, nu när jag inte bor i Uppsala längre (tack och lov), då firas inte valborg. Inte alls i princip. Jag får inte ens dricka alkohol idag för jag ska pierca mig och då är det ajabaja med spriten. Okej, jag kunde ha valt ett bättre datum att skaffa den nya Medusapiercingen, men men. Eftersom jag ändå inte hade några planer på att fira så kvittar det.

Däremot har alla andra planer. Stora planer. Samtliga av mina kollegor ska resa bort. Jag tänkte föreslå ett snabbt glas rosé på en uteservering efter jobbet (vi slutar ett idag), men det visade sig vara en omöjlighet. Två av dem ska till Uppsala och fira som sig bör, en annan ska med flickvän och vänner till en ö, en tredje ska hälsa på sin pojkvän som bor utomlands, ja ni hajar. Det är bara jag som inte ska fira.

Det känns konstigt.

När jag var student var valborg den dag jag såg fram emot allra mest på hela året. Till och med mer än julafton. Jag planerade in i minsta detalj hur dagen skulle se ut, jag tryckte till och med ut ett schema till mig och mina dåvarande pluggkompisar. Och detta var vad som stod på agendan;

1. Dagens inleddes med champagnefrukost vid åtta-/niotiden. Alla petade i sig en flaska bubbel var och ett gäng jordgubbar (gärna doppade i choklad, som P brukade göra dem).

2. Glada på bubbel begav vi oss till Ekonomikumparken där vi anslöt med ett större gäng och bredde ut oss på en filt (om det fanns plats, hela studentkåren var där). Vi åt medhavd picknick och fortsatte dricka, stoja, kramas och (här kommer det) kissa offentligt. Det ställdes aldrig upp några Bajamajor i Ekoparken nämligen, så det var till att krypa in i närmsta snår och kura ihop sig i kiss-ställning där. Vilket ALLA gjorde.

3. Efter picknicken vinglade vi oss (nu ganska berusade) till någon av nationerna för att bete oss som fullständiga idioter på champagnegaloppen. Hundra kronor per flaska och efter typ två klunkar gick resten åt till att spruta/hälla på de man hann jaga ifatt.

4. Nerkletade och helt slutkörda masade man sig hemåt för att duscha samt packa och svida om inför kvällen.

5. Någon timme senare vankades det grillfest. Mera sprit, ännu mera mat (vilken oftast åts mer eller mindre rå eftersom de där jävla engångsgrillarna är helt kassa), några pinsamma hångel, någon som redan blivit bakfull och så vidare. Där höll man ut så länge man orkade. Sedan gav man upp och åkte hem (eller eventuellt gick ut på krogen och försvann in i dimman).

Det drar lite i svartsjuketarmen när mina kollegor A och J berättar om sina roliga planer i Uppsala ikväll, det måste jag erkänna. Uppsala ÄR jävligt roligt på valborg. Men medan jag ändå är ärlig så känns det som om det är läge att ta upp baksidan med det hela också.

Mitt sista valborgsfirande i Uppsala gick till ungefär exakt som listat ovan, förutom på en liten punkt; efter champagnegaloppen fanns det ingenting annat. Yours truly blev alldeles för drucken och till råga på allt, övergiven av mina så kallade vänner (som jag av goda och uppenbara anledningar inte umgås med längre). Fick vingla mig hem själv (för de kunde tydligen inte ens ge mig en tjuga till bussen), vilket tog tre gånger så lång tid som vanligt och sedan rasa direkt isäng. Jag sov mig igenom hela kvällsaktiviteten och vaknade vid sex på morgonen, fortfarande påklädd och med ett svagt minne av att jag hade hånglat med en man av min dubbla ålder.

Efter det valborgsfirandet fick jag nog. Nog av valborg, nog av Uppsala och nog av mina studiekamrater.

Men det är ändå med en viss känsla av reminiscens som jag återberättar detta. Inga planer i år förvisso, men den sanna valborgselden brinner fortfarande inom mig.

Smink + ansat kroppshår + pole dancing = fortfarande feminist

Det här med feminism slutar aldrig vara intressant. Jag menar, jag kallar mig gladeligen för feminist eftersom jag vill att världen ska vara jämställd. Jag vill att pojkar och flickor ska behandlas och få bete sig likadant utan att det värderas på olika sätt.

Det låter kanske som en självklarhet, men tro mig, det är det inte för alla.

Sedan jag började volontärarbeta för en av Stockholms tjejjourer så har de genusfrågor jag oftast får diskutera med mig själv eller min pojkvän nu fått stötas och blötas tillsammans med ett gäng likasinnade kvinnor och även om våra åsikter verkligen inte stämmer överens hela tiden (snarare tvärtom) så kvarstår det gemensamma fakta att vi vill ha jämställdhet.

Punkt.

Så funderar jag på hur samhällets bild av jämställdhet, feminism och genus ser ut just nu. Och sanningen är den att det finns en rejäl samling människor som tar absolut avstånd från dessa frågor. Av garanterat skiljda orsaker, men fortfarande verkar de dela en slags avsmak eller till och med rädsla för området. Och fördomarna ska vi inte ens prata om.

Jag är feminist, men jag ”bryter mot” ett flertal av de förutsättningar som fördomsfulla antifeminister (eller bara okunniga människor) är övertygade om att alla vi kvinnokampare delar. Låt mig lista ett par stycken:

- Jag använder smink. Jag är ju för fan hårdrockare – mitt fejs utan kajal och smala ögonbryn är som en mumsig rabarberpaj utan vaniljglass till; det blir bara torrt. Jag har inga som helst problem med självförtroendet och det händer jävligt ofta att jag går utan smink, för allvarligt talat, vem orkar jämt?

- Jag ansar mitt kroppshår. Jag är inte särskilt förtjust i hår överhuvudtaget, i alla fall inte på mig själv. Knoppen är snaggad och jag vill inte ha en buske under armhålorna. Jag tycker inte att det är särskilt jobbigt att sköta ansandet och jag känner mig inte tvungen att göra det. Jag får inte panik om mina ben är orakade när min pojkvän drar sin hand över dem, verkligen inte. Men för min egen del så känns det skönare när skiten är borta. Rätt och slätt.

- Jag har vänner från alla grupper. Jag umgås inte exklusivt med en liten grupp rabiata manshatare (jag umgås faktiskt inte med några sådana alls). Mina två bästa vänner tillhör två ”grupper” som i kombination med mig drar till sig en hel del höjda ögonbryn; modeguru och Playboytjej. Och jag älskar dem som de är och skulle aldrig försöka tvinga på dem någon slags propaganda om att mode är förtryck eller att pole dancing bara är förnedrande (jag ska för fan börja gå en kurs i det själv om två veckor).

Ja, ni hajar vad jag menar. Jag sminkar mig, rakar både benen, armhålorna och muttan och jag umgås med folk som har väldigt annorlunda intressen än jag själv, men nog fan är jag feminist för det. Och detta inlägg går ut till både andra feminister och till övriga.

Ni andra feminister som inte håller med mig – det finns en stor fara i att dissa de som faktiskt tillhör normen i samhället på ett sätt eller ett annat. Stora tuttar, jobb efter traditionella könsroller eller röda läppar betyder nödvändigtvis inte att man inte är för jämställdhet. Om alla människor ska förtjäna att behandlas lika så gäller det även dem, glöm inte det.

Och ni andra, som fortfarande tror att feminism innebär de skitstereotypa smågrejorna; sluta leta efter problem och börja se fördelarna. Inse att vi inte är farliga, inte vill något ont och att vi faktiskt behövs – samt att vi behöver er. För tro det eller ej, men jämställdhet är framtiden. Och ni vill väl vara uppdaterade, eller hur?

Friday night and the lights are low

Vissa helger ser man fram emot extra mycket. Denna helg, my friends, är en av dem.

(Och bara för att jag uttrycker detta out loud så kommer säkert hela skiten krascha, men jag tar den risken den här gången. Livin' on the wild side).

Idag är det tre jävligt trevliga saker som inträffar:

1. Löning
2. Vårvärme
3. Tech Noir

Låt mig kommentera dessa tre jävligt trevliga saker:

Pengarna på kontot kan tyckas vara en ganska uppenbar företeelse på listan över jävligt trevliga saker som inträffar idag. Jag menar, det är ju pengar. Men just denna löning är extra värdefull. Varför? Svaret på det stavas LOFTSÄNG. Jag älskar min specialbyggda loftsäng, men åbäket kostar en förmögenhet och mina avbetalningar har lett till att jag har varit luspank de senaste två månaderna. This month, not so much. Så idag, kära läsare, ska det shoppas. Jag tänker låta materialisten i mig gå loss rejält och inte ha det minsta dåligt samvete för det.

Vårvärmen är också ett mycket välkommet tillskott på min lista över jävligt trevliga saker. För visst har det varit vår i ett par veckor redan, det har det. MEN det har inte varit vårvarmt. Blåa himlen och lysande solen har lurat oss med sina värmande intryck och så har vi slängt på oss lilla vårjackan och solbrillorna, men insett försent att termometern knappt orkat kämpa sig över till plussidan.
Denna helg är det annorlunda. Nu ska det bannemig bli varmare. Vilket innebär hejdå tjockhalsduk och kappa. Hejdå sönderfrusna fingertoppar. Och hello lilla vårskon! Hello korta skinnjackan!

Tech Noir (http://www.tech-noir.org/) är namnet på den jävligt trevliga alternativa goth/synthklubb som körs i Stockholm med jämna mellanrum. På senare tid har de haft problem med lokal och vi som diggar klubben har nervöst gnagt på våra fingrar i väntan på att ett nytt hak ska presentera sig. Det har det gjort nu, and get this; stället ligger mitt på Stureplan. Så håll i hatten ni champagnesprutande, chinosbärande backslickssnubbar - the weirdos are coming to your neighborhood!

Det var fredagen.
Lördagen innebär myslunch med vin i solen med päronen, pojkvännen och bror med familj. Och - som om det inte var nog - stora inflyttningsfesten på Kungsholmen med C and the gang. Just like old times.

Jag tänker ignorera det faktum att min näsa rinner som en kran och att näsdukarna har förvandlat den till ett berg av fnas. Och att jag är så torr i halsen att jag börjar hosta varje gång jag skrattar.
Jag har pengar nu och Apoteket has the drugs. Let's boogie.

Post-Påsk Damage Control

For till Dalarna med pojkvännen över påsk för att lära känna svärsläkten. Kortfattat kan de beskrivas som ett gäng kramiga, generösa och varmhjärtade feeders. Japp, ni läste rätt. Påskledighet och lugn och ro i fjällen för all del, men varför ska släktingar alltid insistera på att göda en när man kommer på besök?

Sill i alla dess former, lax och kyckling, potatisgratäng så långt ögat kan nå och så desserterna… Oh my God, desserterna… Jag ska inte gå in på för utdragna detaljer, men på Påskafton fanns det en viss After Eight-chokladkaka och dess polare Pecannötpajen som inte gick av för hackor. Man har ju fan inget annat väl än att goffa i sig.

Jag och pojkvännen klappade oss missnöjt på våra magar när vi kom hem igår och konstaterade att det kommer krävas mycket träning och hälsosam kost för att komma i form till Beach 2009.

Förutom det otäcka feederfenomenet så innebar trippen till de nordligare breddgraderna även att vi blev tröttare än vanligt. Med tanke på vilka pensionärer jag och grabben är i vanliga fall så kan man tycka att detta inte vore möjligt, men då skulle man ha fel.

Jag skyller på luften. Stadspingla som jag är så har jag vant mig vid det Stockholmska syret nu och tydligen är det enbart det som mina lungor vill matas med these days.

Nu när jag är tillbaka i storstaden så känner jag mig genast piggare igen. Lite lustigt faktiskt, för samtliga av mina kollegor klev in genom dörren till kontoret och gäspade fram ett ”Hej.” Själv är jag pigg som en mört och ser nästan fram emot att få komma hem och packa upp min jätteväska och pyssla lite i hemmet.

Konstigt hur det där funkar.

En annan sak som är konstig, eller rättare sagt; irriterande, det är hur SJ fungerar. Tågresan tillbaka igår eftermiddag skulle ha tillbringats vid bord med fönsterplats. Men hej hopp, då har SJ bytt ut just vår vagn mot en annan, vilket leder till att jag och pojkvännen inte ens får sitta bredvid varandra. Han får dras med en barnfamilj som spritt juiceförpackningar och barnkläder över halva vagnen och jag får sitta på en enmannaplats och glutta ut genom rutan. Jag säger bara en sak; tack och lov för iPod, sällskapsbok och fina, fina datorn. Annars hade jag dött av tristess på hemresan.

It’s good to be home, aint it Master Robin?

Seriestripp - alla sjukdomar på en gång