For till Dalarna med pojkvännen över påsk för att lära känna svärsläkten. Kortfattat kan de beskrivas som ett gäng kramiga, generösa och varmhjärtade feeders. Japp, ni läste rätt. Påskledighet och lugn och ro i fjällen för all del, men varför ska släktingar alltid insistera på att göda en när man kommer på besök?
Sill i alla dess former, lax och kyckling, potatisgratäng så långt ögat kan nå och så desserterna… Oh my God, desserterna… Jag ska inte gå in på för utdragna detaljer, men på Påskafton fanns det en viss After Eight-chokladkaka och dess polare Pecannötpajen som inte gick av för hackor. Man har ju fan inget annat väl än att goffa i sig.
Jag och pojkvännen klappade oss missnöjt på våra magar när vi kom hem igår och konstaterade att det kommer krävas mycket träning och hälsosam kost för att komma i form till Beach 2009.
Förutom det otäcka feederfenomenet så innebar trippen till de nordligare breddgraderna även att vi blev tröttare än vanligt. Med tanke på vilka pensionärer jag och grabben är i vanliga fall så kan man tycka att detta inte vore möjligt, men då skulle man ha fel.
Jag skyller på luften. Stadspingla som jag är så har jag vant mig vid det Stockholmska syret nu och tydligen är det enbart det som mina lungor vill matas med these days.
Nu när jag är tillbaka i storstaden så känner jag mig genast piggare igen. Lite lustigt faktiskt, för samtliga av mina kollegor klev in genom dörren till kontoret och gäspade fram ett ”Hej.” Själv är jag pigg som en mört och ser nästan fram emot att få komma hem och packa upp min jätteväska och pyssla lite i hemmet.
Konstigt hur det där funkar.
En annan sak som är konstig, eller rättare sagt; irriterande, det är hur SJ fungerar. Tågresan tillbaka igår eftermiddag skulle ha tillbringats vid bord med fönsterplats. Men hej hopp, då har SJ bytt ut just vår vagn mot en annan, vilket leder till att jag och pojkvännen inte ens får sitta bredvid varandra. Han får dras med en barnfamilj som spritt juiceförpackningar och barnkläder över halva vagnen och jag får sitta på en enmannaplats och glutta ut genom rutan. Jag säger bara en sak; tack och lov för iPod, sällskapsbok och fina, fina datorn. Annars hade jag dött av tristess på hemresan.
It’s good to be home, aint it Master Robin?
No comments:
Post a Comment