Det här med feminism slutar aldrig vara intressant. Jag menar, jag kallar mig gladeligen för feminist eftersom jag vill att världen ska vara jämställd. Jag vill att pojkar och flickor ska behandlas och få bete sig likadant utan att det värderas på olika sätt.
Det låter kanske som en självklarhet, men tro mig, det är det inte för alla.
Sedan jag började volontärarbeta för en av Stockholms tjejjourer så har de genusfrågor jag oftast får diskutera med mig själv eller min pojkvän nu fått stötas och blötas tillsammans med ett gäng likasinnade kvinnor och även om våra åsikter verkligen inte stämmer överens hela tiden (snarare tvärtom) så kvarstår det gemensamma fakta att vi vill ha jämställdhet.
Punkt.
Så funderar jag på hur samhällets bild av jämställdhet, feminism och genus ser ut just nu. Och sanningen är den att det finns en rejäl samling människor som tar absolut avstånd från dessa frågor. Av garanterat skiljda orsaker, men fortfarande verkar de dela en slags avsmak eller till och med rädsla för området. Och fördomarna ska vi inte ens prata om.
Jag är feminist, men jag ”bryter mot” ett flertal av de förutsättningar som fördomsfulla antifeminister (eller bara okunniga människor) är övertygade om att alla vi kvinnokampare delar. Låt mig lista ett par stycken:
- Jag använder smink. Jag är ju för fan hårdrockare – mitt fejs utan kajal och smala ögonbryn är som en mumsig rabarberpaj utan vaniljglass till; det blir bara torrt. Jag har inga som helst problem med självförtroendet och det händer jävligt ofta att jag går utan smink, för allvarligt talat, vem orkar jämt?
- Jag ansar mitt kroppshår. Jag är inte särskilt förtjust i hår överhuvudtaget, i alla fall inte på mig själv. Knoppen är snaggad och jag vill inte ha en buske under armhålorna. Jag tycker inte att det är särskilt jobbigt att sköta ansandet och jag känner mig inte tvungen att göra det. Jag får inte panik om mina ben är orakade när min pojkvän drar sin hand över dem, verkligen inte. Men för min egen del så känns det skönare när skiten är borta. Rätt och slätt.
- Jag har vänner från alla grupper. Jag umgås inte exklusivt med en liten grupp rabiata manshatare (jag umgås faktiskt inte med några sådana alls). Mina två bästa vänner tillhör två ”grupper” som i kombination med mig drar till sig en hel del höjda ögonbryn; modeguru och Playboytjej. Och jag älskar dem som de är och skulle aldrig försöka tvinga på dem någon slags propaganda om att mode är förtryck eller att pole dancing bara är förnedrande (jag ska för fan börja gå en kurs i det själv om två veckor).
Ja, ni hajar vad jag menar. Jag sminkar mig, rakar både benen, armhålorna och muttan och jag umgås med folk som har väldigt annorlunda intressen än jag själv, men nog fan är jag feminist för det. Och detta inlägg går ut till både andra feminister och till övriga.
Ni andra feminister som inte håller med mig – det finns en stor fara i att dissa de som faktiskt tillhör normen i samhället på ett sätt eller ett annat. Stora tuttar, jobb efter traditionella könsroller eller röda läppar betyder nödvändigtvis inte att man inte är för jämställdhet. Om alla människor ska förtjäna att behandlas lika så gäller det även dem, glöm inte det.
Och ni andra, som fortfarande tror att feminism innebär de skitstereotypa smågrejorna; sluta leta efter problem och börja se fördelarna. Inse att vi inte är farliga, inte vill något ont och att vi faktiskt behövs – samt att vi behöver er. För tro det eller ej, men jämställdhet är framtiden. Och ni vill väl vara uppdaterade, eller hur?
No comments:
Post a Comment