It’s the most wonderful time of the year

Nej, jag har inte blivit knäpp och intalat mig själv att det är Jul.
Däremot är det Halloween. Min absoluta favorithögtid, på grund av tre enkla anledningar:

1. Utklädnad
2. Pynt
3. Läskiga saker

Jag ÄLSKAR att klä ut mig. Och ”klä ut” är väl egentligen fel ord för någon som i mångas ögon säkert ser ut som en Halloweenfestgäst så gott som varje dag, men ”klä ut sig” för mig innebär en chans att verkligen dra min stil till extremer. Tänja på gränser. Eftersom det är Halloween är det ingen som protesterar.

Idag anordnar jag en Halloweenfest på jobbet. Jag har, i vanlig ordning, pyntat ner hela kontoret fullständigt och tack vare min Halloweenlista i Spotify och en massa äppel- och pumpaljus så är det riktigt härlig och läskig stämning på kontoret.

Jag jobbar i full mundering. Det gör inte kollegorna, men de är glada och nyfikna. Kommer förbi och ställer frågor, fnissar åt mina tokiga linser och läser dikterna av bl.a. Edgar Allen Poe som jag har hängt upp över kontorets väggar. Ingen vill egentligen jobba idag och stämningen är på topp.
När vi slutar vara arbetsmyror och festen på riktigt sparkar igång, då kommer även kollegorna att förvandlas (för självklart är utklädnad obligatoriskt). Alla är mycket hemlighetsfulla med vad de gömmer i sina påsar och många potentiella kostymer har diskuterats över lunchbordet under hela veckan.

Kvällen innefattar en tävling för bästa kostym, så jag gissar att det ligger lite mer än att bara vilja göra mig till lags bakom kollegornas ansträngningar.

Min receptionsdisk fullständigt badar i spindelnät, pumpor och tända ljus. I konferensrummet ligger höstlöv blandad med döskallar och ännu mera ljus. Och i kylskåpet väntar en dallrande grön zombiehjärna för dem som vågar öppna dörren. I hallen finns skyltar av alla de slag och ett piratskelett vilar stolt utanför pentryt.

Själv är jag utklädd till en Living Dead Doll. En gotisk docka med stora tofsar, dockskor, dockklänning och svartvitrandiga strumpbyxor. Ett blått öga och ett grönt och så smink som en riktig docka. Söt fast läskig = en kombination som passar mig.

This is Halloween, everybody give a scream!

Det var fanimej på tiden

Från och med den första november i år är det fritt fram för homosexuella par att gifta sig i kyrkan. Det var inte en dag försent. Det är härligt att se att vi någonstans gör framsteg när det gäller mänskliga rättigheter (även om det står jävligt stilla eller t.o.m. går bakåt på vissa andra håll). Det kanske finns hopp någonstans ändå. Åtminstone en liten gnutta.

Äntligen. Det är allt jag har att säga. Äntligen.

Länk till Aftonbladets artikel:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5998450.ab

När förövare och polis är samma person

Tänk dig att du är en kvinna vars man misshandlar dig. Ett tyvärr alldeles för vanligt förekommande och otroligt allvarligt problem. Du anmäler din man och får hjälp att hålla dig skyddad från en kvinnojour, som trots snåla medel från samhället gör allt i sin makt för att du ska ha rätten till ditt eget liv, din egen frihet.
Mannen som har misshandlat dig är polis. Och bara därför, bara därför att han genom sitt arbete besitter en maktposition i samhället, så har du inte en susning till upprättelse.
Precis som den lilla flickan, som blev sexuellt utnyttjad av sin far, som också han var polis, så sätts nu ditt lidande i andra hand. På grund av att förövaren är polis.
Hur lätt är det att känna sig trygg när den som skadar och den som ska skydda är samma person? Och hur lätt är det att försöka bryta sig loss ner tryggheten inte kommer från dem som har makten att förändra saker i samhället, utan från några vänliga själar som tvingas ta emot hotfulla samtal från den så kallade trygghetsinstitutionen. Mannen/förövaren/polisen har vid ett flertal tillfällen nämligen ringt till det skyddade boende där du numera är tvungen att gömma dig.

Ställer de högt uppsatta poliserna upp för varandra och ursäktar den här typen av vidrigt beteende bara för att de är kompisar? Hur långt är de villiga att gå för att tysta ner sanningen, kan man undra? Även de borde ha ett pris, eller?
Idag anordnas en manifestation mellan kl. 17.00 och 18.00 utanför Rikspolisstyrelsen på Kungsholmen i Stockholm, för att protestera mot detta förtryck. För det är precis vad det handlar om. Förtryck.
Som alltid när det rör sig om mäns våld mot kvinnor så är det makt, i någon form, som ligger bakom. Och det måste få ett slut. Kvinnor måste få sluta drabbas, måste få sluta vara dem som tvingas gömma sig och leva i skräck – när det är den maktutövande mannen som slår och trycker ner, och sedan går fri, som ska bära hela bördan.

Skuld är ett fruktansvärt resultat av maktutövande. Vi måste sätta stopp för dem båda.

Uppmärksamma ungar visar vuxna var skåpet ska stå

Ibland måste till och med jag erkänna att ungar är härliga. I alla fall tycker jag det när jag läser om ett gäng sjätteklassare från Växjö som, till skillnad från många av landets vuxna, har insett lögnen och ledsnat på de förlegade könsstereotyper som presenteras i leksakskataloger som någon slags plastig sanning om hur barn leker och är.

Aftonbladet rapporterar om klassen som vid jul förra året anmälde Toys R Us för könsdiskriminering efter att ha bläddrat i deras julkatalog och enbart hittat stereotypa bilder av pojkar och flickor. Som vanligt (tyvärr) var pojkarna ensamma på actionsidorna precis som flickorna var på docksidorna. Och allt hade dragits till löjeväckande extremer genom olika former av förstärkning; genom till exempel ordval (pojkarnas leksaker beskrevs t.ex. ofta med ganska märkliga engelska uttryck) eller färger (i flickornas värld var allt i rosa och pasteller).

Men 13-åringarna i Växjö fick nog. Hur svårt kan det egentligen vara för Toys R Us att använda mer neutrala färger, ordval och miljöer? Att blanda pojkar och flickor på sidorna i leksakskatalogen och låta dem leka tillsammans istället för att försöka tvinga dem till könsindelning.

Om barn både kan upptäcka problemet och föreslå en lösning – varför är det då fortfarande så förbannat svårt för de vuxna att fatta hur det ligger till och göra något åt saken?

Jag skrev min C-uppsats om reklam riktat till barn för fyra år sedan. På förbättringsfronten intet nytt.

Aftonbladets artikel:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5910159.ab

Wendelakrönika:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5911354.ab

Fetslappa och tokträna

Var o hälsade på bästa vännen i helgen. Buss, pendeltåg, tåg, buss och tre timmar senare var jag framme.

Fredagskvällen innebar pizza, snacka massa skit o slökolla på faktiskt jävligt roliga filmen ”Baksmällan”.

Lördagen innebar pole bootcamp. Det är jävligt roligt att ha en bästa vän som är lika galen (om inte mer) i poledancing som jag själv. Det är förbannat kul att träna ihop då. Och träna gjorde vi, i över två timmar. Nya trick och kombinationer skulle övas in samtidigt som kunskaperna skulle bättras på när det gällde befintligt kunnande. Jag kan stolt säga att jag med E’s stöd fixade en inverted crucifix (se bilden) och det är fan inte lätt. Man håller fast sig enbart med benen och det är både läskigt och gör ont (som alla nya trick gör i början). Men hey, I did it!

Efter träningen slappades det igen, med filmen ”Showgirls” och därefter dracks det bubbel och fotades en hel del (jag tror vi höll på i tre timmar). Vi fick till en del pärlor faktiskt, trots att vi använde oss av min mobilkamera och att ljuset var rätt kasst.

På söndagen (dvs igår) ylade vi mest. Fy fan vilken träningsvärk! För de som inte är så insatta i ämnet poledancing så kan jag berätta att det är en kombination av akrobatik och styrka. Och eftersom vi körde ett dubbelt pass har musklerna fått en dubbel genomkörning. Tänk två timmar på gymmets maskiner och ni hajar kanske smärtan.

När jag hostar gör det så jävla ont i ryggen att jag nästan är rädd när det börjar kittla i halsen. Och mina biceps är så trasiga att det gör ont att sträcka ut armarna rakt ner från kroppen.

När jag återvände till Stockholm igår eftermiddag fick jag inte vila heller, utan då hade jag minsann bokat in ett utomhus-shoot och poserade utomhus, i regn och hösttemperaturer. Värkande lemmar och allmän trötthet, men jag bet fan ihop. Pojkvännen följde med som stöd. Det hjälpte.

Nu blir det nog ett par vilodagar innan jag tränar igen.

Inverted crucifix

Morgontrött och kvällstrött

Jag har blivit helt hopplös på senare tid.
Jag har alltid varit en ganska energisk tjej, upp tidigt på morgonen och även om jag aldrig har varit någon nattuggla så har jag inte direkt gått och lagt mig klockan Farmor heller.
Men något har hänt.
Jag hatar att gå upp på mornarna numera och jag är helt slut redan vid nio på kvällarna. Det finns förmodligen en fullt acceptabel orsak bakom detta (så som att jag har fått mer att göra på jobbet), men det irriterar mig ändå.

Låt mig måla upp ett scenario för er;

Det är måndag morgon (eller natt, beroende på vem man frågar). Jag sover djupt och skönt under det tjocka duntäcket och har pojkvännens arm tryggt över magen. Drömmarna dansar varsamt genom mitt huvud och jag kan svära på att jag ligger och ler för mig själv utan att veta om det.
Så börjar någonting vråla. Och det blir högre och högre ju mer det vrålar. Pojkvännens hand försvinner från min mage och några sekunder senare avtar vrålet. Den sköna sömnen återupptas och den varma handen återvänder till sin plats.
Efter tio minuter händer samma sak igen. Det där bekanta vrålet, som börjar svagt men ökar allt eftersom sekunderna tickar förbi. Och handen försvinner. Jag känner hur vikten förändras på madrassen och inser att pojkvännen har satt sig upp. Något klickar till och så drar morgonnyheterna igång på teven.
Med ett högt grymtande stön kastar jag mig på mage och drar kudden över huvudet. Pojkvännen pussar min arm, den enda kroppsdel som nu är synlig under högen av täcken och kuddar. Sedan går han upp och påbörjar sin dag. Jag stannar under täcket, morrar och svär över jävla nyheterna och för att min dröm blivit avbruten.
Pojkvännen låter mig ligga och grymta i en kvart ungefär. Sedan återvänder han till sängen och lyfter försiktigt på kudden för att se efter hur jag har det där under. Jag morrar till svars. Han smeker mig mjukt över nacken och säger något om att jag borde gå upp. Jag grymtar.
Pojkvännen lämnar sängen och fortsätter pyssla med sitt. Jag stannar kvar och fortsätter morra.
Några minuter senare kommer han tillbaka igen. Nu har även min mobilväckarklocka börjat vråla, men jag orkar inte stänga av den.
”Älskling” säger han med sin fina, lugna morgonröst.
”Men jag vill inte gå upp!” ylar jag och greppar tag om hans midja så att han inte kan resa sig. ”Kan vi inte bara stanna hemma och ligga i sängen idag?”
Han skrattar vänligt och håller med om att det vore mysigt, men sen försöker han resa sig. Mitt grepp om hans midja hårdnar. Han suckar lätt och jag ger ifrån mig ett sista morrande innan jag släpper honom och med alla min kraft lyckas dra mig upp till sittande.
Det varma mjuka täcket börjar genast svalna. Mitt hår pekar åt väderstreck som jag inte ens visste existerade. Jag öppnar ögonen och allt känns hårt, ljust och kallt - förutom pojkvännen som ler mot mig från soffan, där han sitter, fullt påklädd, och äter frukost.
Jag masar mig ur sängen, hasar mig bort till högen med kläder och tvingar motvilligt på mig paltorna.

Sen är det försent. Dagen har börjat och jag slutar vara en zombie.

Kvällarna är inte särskilt annorlunda. Jag är väldigt trött. Först hungrig och sen, efter maten, är jag trött och vill sova direkt. Och jag vill inte krypa ner själv, jag vill ju att pojkvännen ska ligga bredvid mig och vara sådär varm och mysig. Men klockan är bara fem över nio och han har saker att uträtta innan han kan krypa ner. Så jag kryper ner själv, under höga suckar givetvis, eftersom jag måste vara själv i den stora, varma sängen. Efter någon halvtimme ger han efter för mina ynkliga gnälljud och kryper ner bredvid mig.

Jag är helt jävla hopplös.