What a stupid lamb.
What a sick, masochistic lion.
Jag är kär.
Så kär så kär.
Film är min eviga kärlek och nu har det kommit ett nytillskott i form av "Twilight". Filmatiseringen av Stephanie Meyer's freakin' awesome (första) bok om människan Bella och vampyren Edward.
Och jag är så jävla kär.
Och längtar så jag dör tills del två kommer. Och del tre. Och del fyra.
Jag läste alla fyra böckerna på en månad i somras. Jag hann inte med så mycket annat den månaden (vilket iofs också kan ha berott på att jag gick på kryckor större delen av tiden). Och äntligen är filmen här.
Ni vet hur det är när man älskar en bok som görs om till film - man är livrädd att den inte ska leva upp till originalstoryn. Att viktiga delar ska vara bortplockade för att spara tid eller att karaktärerna inte ska vara så som man har föreställt sig dem medan man har läst. Till exempel älskade jag John Ajvide Lindqvists svenska vampyrroman "Låt Den Rätte Komma In" men blev besviken på filmen. Visst, den var väl bra, men pga av att jag hade läst boken så kunde jag inte riktigt känna mig nöjd. Det var så mycket som saknades.
Så, det var med både glädje och oro jag parkerade min bakdel i den extra breda biostolen (som jag betalade 20 spänn mer för) inför "Twilight". Jag var så nervös att jag pressade i mig hela popcornförpackningen innan filmen ens hann börja. Det fanns så mycket som kunde gå fel!
Och där satt jag, ensam bland en massa främlingar. Vem skulle trösta mig om jag bröt ihop?
Men så började den... Och jag blev kär. Direkt.
Miljöerna var perfekta, Bella var jättehärlig, hela familjen Cullen fantastisk, storyn sann mot boken och Edward... Åh, Edward... Fantastiska, vackra, mystiska, härliga Edward Cullen.
Han skulle få bita mig any day.
Okej, "Twilight" är en cheesy tonårskomedi. Det är den. Men den ska vara det. Jag hade inte förväntat mig någonting annat och hade snarare blivit besviken än lättad om den hade försökt vara superseriös och pseudointellektuell. Jag avskyr alla filmer om tonåringar som portärtteras som Dawsons Creek-ungar. De har extremt långa och vill-bli-vuxna utlägg om varje liten detalj av sina liv istället för att faktiskt leva dem.
"Twilight" porträtterar ungdomar så som de faktiskt är. Det blir jättepinsamt vid flera tillfällen och jag skäms så jag dör, men det ska vara så. Jag skrattade så att jag höll på att kissa på mig när jag läste böckerna, så om filmerna hade varit helt humorlösa, då hade jag avlidit av ren och skär besvikelse.
Jaspers lidande ansiktsuttryck räcker lång väg för mig. Fy fan vad den killen kan se miserabel ut.
Det klargjordes i dagarna att del två (baserad på boken "New Moon") kommer börja filmatiseras på momangen, med samma besättning, och beräknas vara redo för bioduken 2010. Då kommer jag vara tjugoåtta år gammal, men fortfarande älska att se på filmer om tonåringar och vampyrer. Varför då? Jo, för att jag aldrig kommer bli mentalt vuxen.
Twilight rules.
Och innehåller det bästa citatet ever - nämligen rubriken på detta blogginlägg.
Jag måste se den ett par gånger till på bio innan jag är nöjd. Sen köper jag DVD:n såklart.
No comments:
Post a Comment