Igår gick jag och sambon på hans födelsedagspresent till mig – nämligen en spelning med Emilie Autumn på Debaser Slussen. Vi köade i en timme och höll på att frysa ihjäl och det var så jävla mycket folk att man knappt såg något, men fan va cool hon är, Emilie. Hela konceptet är som klippt och skuret för yours truly. Det är som om någon har gett mig ett stort, viktorianskt dockhus med lite halvmorbid och cool inredning, och plötsligt så börjar de rosa, korsettbeklädda dockorna att leva.
Emilie och hennes tre sällskapsdamer Veronica, Contessa och Miss Maggots använder scenen som lekplats och oss i publiken som sina personliga leksaker (eller plague rats, som Emilie kallar oss) när de blandar dialog med sprakande sångnummer. Hela showen är en fantastisk, men lätt absurd charad som blandar sockersöta flicksaker med brutalitet, sexualitet och humor. Tjejerna sippar te som de sedan spottar över publiken, river sig själva blodiga, viftar med glittrande sablar och pistoler över de skrikande massorna, klär av och på varandra, kysser varandra och utgör förmodligen den mest extrema formen av ”tjejig” jag någonsin upplevt, UTAN att bli illamående. Rosa glittrande korsetter, fjädrar och hysteriska små fnissanfall när någon sagt något ”naughty”, visst. Men det finns en fundamental gotik och ett mörker i allt de gör som får det att kittla i min ryggrad.
Sången är inte perfekt, men fröken Autumn har en otrolig röstkapacitet som tar plats genom skrik, stön, suckar och givetvis sång och fastnar direkt i mitt hjärta. Hennes elfiol är hur cool som helst, och när hon tar plats vid det viktorianska pianot (chembalo) så riktigt ryser jag av lycka.
Om vi ska gå in på minus så blev det lite mycket prat ibland, men det är inte tillräckligt störande för att dra ner helhetsintrycket.
The votes are in, and Miss Emilie, you are awesome.
No comments:
Post a Comment