Grattis till mig själv på 27-årsdagen.
Grattis till att jag kommer ett steg längre bort från 20 och ett steg närmare 30.
Grattis till att jag inte längre kan utnyttja reserabatter (eftersom jag är 26+).
Grattis till att min ålder är ett högre tal än antalet kvadratmeter i min nya lägenhet.
Grattis till att jag hittade mina första rynkor igår.
Grattis som fan, verkligen.
Jag har alltid varit tjejen som vägrar bli vuxen.
Det eviga barnet som älskar serietidningar, filmer om superhjältar, att äta glass till middag och att spendera mina sista slantar på ett par skor istället för på mat eftersom de bara var såååå gulliga.
Min kompis L säger att när man når trettio är det dags att byta stil eftersom det är patetiskt att klä sig ungdomligt när man är "vuxen".
Där är det där ordet igen. Vuxen.
Jag planerar att fortsätta klä mig som en seriefigur även efter att jag har fyllt trettio. Varför måste en siffra utgöra en automatisk, osynlig gräns för påtvingad förändring hos ens personliga stil?
Om det är vad vuxen innebär så tänker jag fortsätta vägra.
Min vän M säger att vuxen är man när man tar ansvar för sina handlingar. Den beskrivningen tycker jag betydligt bättre om. Om den gäller så är jag gärna vuxen (och många runt omkring mig som i allra högsta grad ser sig själva som vuxna slutar plötsligt vara det).
Jag älskar att jag kan köpa min bostad själv (även om den är minimal). Hitta mina färger, mina möbler, mina inredningsdetaljer. Få ha det som jag vill och ingenting annat.
Jag älskar att jag får äta glass till middag om jag skulle vilja det. Att göra det är knappast vuxet, men jag älskar att en del av att vara vuxen innebär att jag kan skita i det och göra hur fan jag vill eftersom det inte finns någon som talar om för mig att jag väljer fel. Att gå på Ica och kunna handla som jag vill, vad jag vill, när jag vill.
Jag älskar att jag inte går i skolan längre. Nog för att jag älskar utbildning och den utmaning som studierna innebär, men det är ovärdeligt att vara ledig när man kommer hem på kvällarna. Att inte öppna en bok och plöja hundra sidor för att man är tvungen, utan för att jag tycker storyn är lite mysig istället. Eller skita i boken och slå på teven. Jag får spendera en hel kväll med att skratta hjärndött åt "Vänner" eller försöka spöa mig själv i Playstation. Jag får ta skitlånga bad klockan tolv på natten om jag vill, trots att jag ska upp och jobba nästa dag. Och jag får träffa vem jag vill, när jag vill, på mina egna villkor.
Så egentligen är det inte så dumt att vara vuxen.
Egentligen är det jävligt trevligt.
Men det vore ännu trevligare om det gick att vara vuxen utan att det dök upp små lömska orch-rynkor under ögonen i samma sekund som klockan slog ett-år-närmare-trettio. Men det är en annan sak.
Om rynkorna är ett bevis på att jag har skrattat, gråtit, svurit, skrikit eller på annat sätt faktiskt använt min ansiktsmuskulatur, ja, då ser jag det hellre som ett fint bevis på att jag faktiskt har levt mitt liv, hellre än att jag har nått toppen och långsamt börjar klättra nedåt. För allvarligt talat, hur mycket har jag åstadkommit än så länge? Jag vill tro att de bästa åren av mitt liv fortfarande ligger framför mig. Det där kan man givetvis aldrig veta, men en sak vet jag bergsäkert:
Jag spenderade majoriteten av min barndom/ungdom med att vara fruktansvärt olycklig. Det är först när jag har nått vuxen ålder som jag har levt och mått bra.
Det, kan inga rynkor i världen ta ifrån mig.
No comments:
Post a Comment