En ulv i ulvakläder

Att få känna mig som mig själv är en av de absolut viktigaste och mest nödvändiga förutsättningarna för att jag ska må bra. Att vara tvungen att bete mig, se ut eller göra sådant som går emot min persona får mig att må fysiskt och psykiskt dåligt. Kanske är det så för alla, vad vet jag?
Ibland begränsas ens möjligheter att vara sig själv på grund av ekonomiska faktorer. Man kanske behöver köpa nya kläder eller färga om en envis utväxt, men måste hålla ut till slutet av månaden och tvingas lufsa runt och känna sig obekväm fram tills dess.
I andra fall måste man säga och göra vissa saker som man inte tror på eftersom det är en del av ens jobb. Att sälja in en produkt kan jag hantera, men att sälja in en produkt när jag är förklädd, det har jag jävligt svårt för. Det blir för falskt.

Klädkod. Sju harmlösa bokstäver som placerade tillsammans i den ordningen bildar ett ord som i min värld tillhör en av de fulaste svordomar man kan använda.
Klädkod. Begränsning. Kontroll. Kloning. Och så kommer vi fram till fåren.
Jag har aldrig varit ett får. Om jag bestämt måste se mig som en bräkande ullmaskin så är det en svart sådan, som håller sig till de skuggade delarna av hagen. Men jag ser mig hellre som en ulv. Och en ulv ska inte bära fårakläder.
Jag vill få vara ulv på både in- och utsidan. Låt mig vara ulv.
Jag vill inte låtsas. För jag vill inte vara något får. Aldrig någonsin. Det är min värsta mardröm.
Så varför envisas folk med att fortsätta tvinga in mig i hagen med en jävla ulldräkt ändå?

You will know me by my howling.

------------------------------------------------