Tidsmaskinen

Jag hade sportlov förra veckan.
Min kompis L frågade varifrån jag hade fått tidsmaskinen, eftersom sportlov är en lycklig företeelse som hör skoltiden till, inte vuxenlivet.
Ingen tidsmaskin, jag lovar.
Bara en pojkvän som jobbar som lärare och därmed har sportlov trots att han är vuxen. När han erbjöd sig att vara hemma-man under hela ledigheten, ja då kunde jag ju inte låta bli att plocka ut några dagar själv.

Att ta ledigt för att få vara hemma och mysa är en lyx som är få förunnad.
Jag och älsklingen har tagit långa shoppingrundor, tränat på gymmet tillsammans, ätit på alla möjliga restauranger, kollat på film, varit på middagar med vänner, hjälpt min bror och hans fru att flytta och även ordnat min första inflyttningsfest i nya bostaden.

När pojkvännen igår eftermiddag började packa ihop sina pinaler efter tio dagar hos mig, då började det svida i magen. Min separationsångest tycks förstärkas rejält när jag är lätt bakfull, för att säga "Tack för en jättemysig vecka älskling, hem och sov med dig nu så ses vi om några dagar!" var en omöjlighet.
Likt ett barn ville jag istället kasta mig över honom och hålla fast hans armar och ben så att han inte kunde lämna mig.

Jag vill inte att lovet ska vara över.
Jag vill fortsätta mysa.

Om jag hade den tidsmaskin som L efterfrågade så skulle jag spola tillbaka tiden ett par dagar och göra om hela rasket igen. Äta mig proppmätt på tapas igen, slå på tävlingsinstinkten och försöka spöa pojkvännen i SingStar igen, febrilt leta efter en lämpligt outfit till inflyttningsfesten igen. Alltihopa en gång till.

Men här kommer det fina med våren; det dröjer inte alltför länge innan det är lov igen.
Och jag har hämtat upp vårjackan från källaren. Nu jävlar får det bli plusgrader.