Från hembränt till tinnitusframkallande skrik till filmorgasm

Tre händelser inträffade i helgen:

1. Jag festade på landsbygden med min kompis E
2. Jag gick (mycket motvilligt) på en baby shower
3. Jag såg "Watchmen" på bio med pojkvännen

Alla dessa företeelser spelade på olika delar av mitt känslospektrum och jag tänkte nu redogöra för hur.

Del 1 - You are now entering the Twilight Zone
Att hälsa på min vapendragare E är alltid förbannat roligt. Den stora nackdelen är att människan bor så förbannat långt bort. Det tar ungefär tre timmar att ta sig hem till henne och hennes pojkvän (de bor typ i skogen) och eftersom jag åkte direkt efter jobbet på fredagskvällen så innebar det att jag inte var framme förrän vid åttasnåret och vi skulle prompt festa, så det var ju bara att sätta igång. Corona som starter och självklart skulle det övas in nya trick kring stången (E är grym på pole dancing).
Skjuts av härliga F till den stundande festen, där det dracks hb-drinkar och diskuterades feminism inpå småtimmarna. Jag tror att jag var på varenda snubbe och skulle diskutera faktiskt. Alltid lika lustigt hur killar blir skitstressade och bara "Nej nej, jag är inte feminist" fastän de har de rätta åsikterna för att få titulera sig därefter. Jag roade mig kungligt genom att vara den som påpekade det för dem.
Dagen efter däremot, då kunde jag inte känna mig mindre som en rojalitet än vad jag gjorde. Det stod en elefant på mitt huvud, ålade runt en slemmig orm i min mage och så måste det ha krupit upp någon slags grävling i min mun under natten och lagt sig där och dött för att säga att det smakade roadkill om andedräkten är årets underdrift.
Tyvärr försvann alltså lördagen till gnyenden, litervis med Ramlösa och många många filmer. De planer vi hade fick snällt skjutas på framtiden och jag hoppas att min sidekick har överseende med det.

Del 2 - Come on over to the dark side
Det amerikanska fenomenet "Baby Shower" har tydligen börjat sprida sig över resten av kontinenten. För första gången i mitt liv blev jag inbjuden till en sådan och spenderade många stressade och ångestframkallande timmar med att ångra att jag kvittrade fram ett "Ja" istället för att be dem fara åt skogen när inbjudan damp ner i brevlådan.
För det första så är inte det här med barn min grej riktigt. Så att klistra på ett leende och låtsas att jag tycker det är jättemysigt att det ska klämmas fram ännu en skrikande bajsmaskin, det kändes sådär.
För det andra så umgås jag inte ens med den blivande mamman i fråga.
För det tredje så var det tema rosa och ni kan ju ta och gissa tre gånger varför. Just det, för att den annalkande snorisen har snippa och inte snopp. Hej och hå.
Att sitta stilla på min röv, bita mig skithårt i tungan och låtsas att jag var någon annanstans tog upp större delen av den tid jag spenderade på den diabetesframkallande, sockersöta tillställningen. Jag kan för allt i världen inte förstå varför man väljer att reducera sin dotter till en prinsessa. Till en söt liten flicka i rosa som får lära sig att uppmärksamhet, det får man genom att vara tyst och snäll.
Och sedan undrar föräldrar varför deras döttrar får problem att ta för sig när de når tonåren.
Gissa en jävla gång varför.
Stenåldern ringde och ville ha tillbaka sina värderingar. Fy fan.

Del 3 - våld bästa botemedlet mot rosa-sjukan
När presentöppningen påbörjades och varje nytt par med "såååå gulliga små rosa skor" efterlämnade en ljudvägg av tinnitusframkallande skrik, då fick yours truly nog och lämnade festen i rödaste rappet. Det var antningen det eller att ta till våld.
Tacksamt nog så hade min fantastiska pojkvän löst problemet åt mig med en helkväll i biomörkret. Den efterlängtade filmen "Watchmen" är äntligen här och med sina två timmar och fyrtiotvå minuter dränkte den allt vad rosa äckelgull hette.
Åttiotalets superhjältar, en blå penis i så gott som varje scen, duktiga svenskan Malin Åkerman i en huvudroll och självklart litervis med blod och mängder av rå action (yxor i huvuden, avbrutna ben och så vidare och så vidare). Jag kunde inte be om ett bättre botemedel, så tack min älskade M. Mitt hopp om mänskligheten är (for now) återställt.