Att en stång kan skänka så mycket glädje. Det kanske man inte kan tro. Men varje tisdag klockan halv sju bekräftas detta påstående, eftersom jag då får köra ett svettigt och jävligt roligt pole dancing-pass med de andra glada tjejerna i min grupp.
Bästa. Träningen. Ever.
Bästa. Träningen. Ever.
Okej, mina knän är fullständigt blåslagna (note to self; införskaffa knäskydd), men jag bär blåmärkena som troféer. Gladeligen.
Vår gruppledare fick igår frågan ”Slutar man någonsin få blåmärken?” och hon svarade glatt att när man slutar få dem på knäna så beror det på att man har avancerat och får dem någon annanstans istället (kanske insidan lår eftersom man har börjat hänga uppochner i en Butterfly).
Om inte skatteåterbäringen kommer snart, så att jag kan skicka efter min egna x-pole, då blir jag sur.
Mosat knä direkt efter träningen
No comments:
Post a Comment