Vafan är det för mening med allt ?!

För några dagar sedan gick en kollega till mig bort. Inte bort som i "jag går en sväng till grannen", utan bort som i att hon dog. Jag jobbade med henne massor av gånger och hon var utan tvekan en underbar människa som absolut inte förtjänade att dö på det här sättet och det kom som en chock för alla som kände henne. Hon var inte ens gammal. Och nu blir hennes man och barn ensamma. Barnens mamma kommer aldrig mera hem igen. De blir tvungna att lära sig att leva utan henne. Ingen människa förtjänar att utsättas för det.

Så, den här bloggen är i K's minne.
Hon var en öppen, smart, glad och trevlig människa som alltid bjöd på sig själv. Till och med när hon var sjuk och mådde riktigt pecka var hon ändå alltid glad. Alltid, det spelade liksom ingen roll. Man skulle kunna säga att hennes livsfilosofi gick ut på att vara positiv och inte gnälla, för vad skulle det tjäna till ?
Men jag tänker fanimej gnälla ! Jag tänker vara förbannad och upprörd över att en sån här sak får hända. Tyvärr händer dåliga saker bra människor varje dag, men det är inte förrän det sker hos någon man faktiskt känner som man inser hur det egentligen ligger till.
Vid sånna här tillfällen vill jag kasta ömtåliga objekt mot hårda väggar och spotta ur mig fler svordomar än normalt, för det känns som om jag tappar tron och hoppet på mänskligheten fullständigt. Jag menar, vafan är meningen med allt om det ändå kan gå käpprätt åt helvete vilken sekund som helst ?

Men sen lugnar jag ner mig och inser - i likhet med K's filosofi - att det inte tjänar till att gnälla. Om inga dåliga saker hände skulle vi aldrig värdera de bra sakerna. Livets upp- och nedgångar är tyvärr vad som gör att vi faktiskt har ett liv att leva i slutändan.
Egentligen är det riktigt sjukt att en kollega, vän, mamma och hustru ska behöva dö för att folk ska inse att det är dags att ta vara på sig själva och sina liv. Men så är det. Och det är en mörk sanning. Mänskligheten är en jävligt fucked up varelse egentligen, men det är allt vi känner till. Hur skulle vi annars vara ?

Det enda man kan hoppas på är att K's nära och kära kände att de gjorde sitt mesta av den lilla tid de faktiskt fick med henne.
Så, kära vän, vi saknar dig. Det kommer vi alltid att göra. Vi kommer aldrig glömma dig och vi ska verkligen försöka lära oss att ta till vara på vår tillvaro.

Alla som läser denna blogg : lägg tjugo kronor på rosa bandet, det säljs överallt. Var med och se till att inga fler kvinnor går samma hemska öde till mötes. Ibland går det att göra en skillnad. Även om skadan i detta fall redan är skedd.

R.I.P. kära kollega