Den här terminen har allting varit lite off för mig, nya events, nytt folk och därmed strul med gamla kompisar. Jag har den senaste tiden varit småsur och känt mig ensam. Varit allmänt patetisk och velat sitta hemma o grina för mig själv istället för att skärpa till mig, get up off of my ass och göra något åt situationen. Jag har saknat min bästa vän så mycket och jag har hela tiden tänkt att hon är på väg mot ett nytt liv i en ny stad med ett nytt jobb och att hon inte har tid för mig längre. Så träffas vi (igår) och hon säger något som gör mig helt paff. Hon får mig att inse att jag har varit en egoistisk jävla idiot hela den här terminen, för jag har inte ens märkt att hon har behövt mig. Jag har tagit för givet att hon vill leva sitt nya liv nu och att jag inte är inräknad i det, medan hon saknat mig och behövt mig kanske mer än någonsin.
Vi sitter där i soffan på ett uteställe o sippar drinkar och så säger hon "Jag gillar den omtänkssamma Tessan. Jag saknar henne." Och jag inser vilken jävla röv jag är. Här har jag gått i min egen jävla bubbla och totalt blockerat vad som pågått runtomkring mig. Jag har levt med tunnelseende i flera månader. Irrat runt i dimman.
Fy fan va jävla dum jag är.
Så L, ifall du läser, jag har saknat dig så jävla mycket och jag ber återigen om ursäkt för att jag är en sån mupp. Jag älskar dig och jag borde ha haft större förtroende för vår vänskap. Och jag är så jävla glad att du var ärlig mot mig. Du gav mig mina vettighetsglasögon tillbaka. Och de behöver jag. För fy fan vad jävla dum jag är utan dom.
No comments:
Post a Comment