Dag ett på min fyra veckor långa semester. Och det känns bra. Det känns jävligt bra.
Ledigheten i sig räcker rätt långt. Vädret är sådär och jag får inte träffa pojkvännen förrän på onsdag, men jag har päronen, jordgubbar och råttan. Det räcker rätt långt.
Det kändes helt orealistiskt att kramas och önska kollegorna en trevlig sommar i fredags. Helgen fortgick och nu är måndagen här. Och jag är inte på jobbet.
Helt orealistiskt.
Och förbannat skönt.
Har varit vid sommarstugan sedan i lördags och imorgon bär det av hem till Stockholm igen för sista poledancingpasset denna säsong (jag kommer typ vara tårögd när jag går därifrån). Och på onsdag bär det av mot pojkvännen och det mycket speciella fenomenet som Malungs dansbansvecka innebär. Eller ”verkar innebära”, ska jag kanske säga, för jag vill inte ge sken av att jag på något sätt har upplevt detta tidigare. Jag har ingen aning om vad som väntar när jag kliver av tåget. Visst, pojkvännen håller mig så pass uppdaterad som han kan, med mms, rapporter via samtal och så vidare. Men det är nog svårt att förklara en enorm hord av out-of-towners i medelåldern med husvagnen på släp och siktet inställt på två saker: öltält och Larz Kristerz (ja, de stavar med z – jag tror nästan det är obligatoriskt när man är ett dansband). I believe it’s the kind of thing you have to see for yourself.
Låt mig tydliggöra en sak; jag AVSKYR dansbandsmusik. Det ligger strax under Bitches-and-Ho’s-ganstarap/hiphop på min hatlista. Med andra ord måste jag vara hårdhudad i Malung om jag ska undvika blödande öron.
Öl borde hjälpa. Massor av öl.
Och pojkvännen plus hans sjukt trevliga familj och vänner.
Och Malung har faktiskt (tack och lov) annat att erbjuda än bara dansbandsmusik.
Så jag borde klara mig.
Eller hur…?
Ledigheten i sig räcker rätt långt. Vädret är sådär och jag får inte träffa pojkvännen förrän på onsdag, men jag har päronen, jordgubbar och råttan. Det räcker rätt långt.
Det kändes helt orealistiskt att kramas och önska kollegorna en trevlig sommar i fredags. Helgen fortgick och nu är måndagen här. Och jag är inte på jobbet.
Helt orealistiskt.
Och förbannat skönt.
Har varit vid sommarstugan sedan i lördags och imorgon bär det av hem till Stockholm igen för sista poledancingpasset denna säsong (jag kommer typ vara tårögd när jag går därifrån). Och på onsdag bär det av mot pojkvännen och det mycket speciella fenomenet som Malungs dansbansvecka innebär. Eller ”verkar innebära”, ska jag kanske säga, för jag vill inte ge sken av att jag på något sätt har upplevt detta tidigare. Jag har ingen aning om vad som väntar när jag kliver av tåget. Visst, pojkvännen håller mig så pass uppdaterad som han kan, med mms, rapporter via samtal och så vidare. Men det är nog svårt att förklara en enorm hord av out-of-towners i medelåldern med husvagnen på släp och siktet inställt på två saker: öltält och Larz Kristerz (ja, de stavar med z – jag tror nästan det är obligatoriskt när man är ett dansband). I believe it’s the kind of thing you have to see for yourself.
Låt mig tydliggöra en sak; jag AVSKYR dansbandsmusik. Det ligger strax under Bitches-and-Ho’s-ganstarap/hiphop på min hatlista. Med andra ord måste jag vara hårdhudad i Malung om jag ska undvika blödande öron.
Öl borde hjälpa. Massor av öl.
Och pojkvännen plus hans sjukt trevliga familj och vänner.
Och Malung har faktiskt (tack och lov) annat att erbjuda än bara dansbandsmusik.
Så jag borde klara mig.
Eller hur…?
Larz Kristerz
No comments:
Post a Comment