Immunförsvaret åkte på semester

Jag avger aldrig några nyårslöften. Jag sätter upp mål för det nya året istället. Samma sak kan tyckas, men de uppsatta målen är endast önskemål och inga krav. Kanske gör jag det för att inte känna lika mycket press eller för att inte bli lika besviken på mig själv om jag misslyckas. Oavsett vilket så har jag redan börjat brottas med ett av årets uppsatta mål:

Att få ordning på min hälsa.

För de läsare som har lyckats missa det så har jag alla fåniga åkommor man kan ha. Jag har för korta vadmuskler (kan inte jogga), omvänd peristaltikfunktion i svalget (får lufttryck som gör skitont), för trånga tårkanaler (sedan födseln), kronisk nackvärk som ungefär en gång i månaden leder till nackspärr (= totalt oförmögen att röra mig) och så vidare. Ni hör ju själva att jag inte är helt frisk i fisken.

På senare har har de nördiga åkommorna vuxit och jag börjar på något sätt misstänka att mitt immunförsvar har stuckit. Lämnat kroppen för något trevligare och friskare ställe. Bahamas kanske.

Jag blir förkyld allt oftare. Och de senaste två gångerna som jag har varit förkyld har dessutom en nysning lett till att jag har fått nackspärr. Som idag. Nu sitter jag här på kontoret och snorar, med nacken helt låst och hela ryggen bultandes, trots ihärdiga försök att droga mig själv med Alvedon och diverse andra tabletter. Så åkommorna hänger ihop också, de jävlarna. Som om en av dem på solouppdrag inte är illa nog, åh nej, de måste tydligen gadda ihop sig också. Bastards.

Jag borde ringa läkaren, det borde jag.

Sist jag besökte läkare för nacken hade jag legat fullständigt orörlig i min säng och gråtit i tre dagar i streck. Jag var tvungen att vara hemma från jobbet i en hel jävla vecka och inte göra någonting annat än att ligga och stirra i taket. Normalt sett när man är sjuk kan man åtminstone se en film eller läsa en bok, men åh nej, med extrema nacksmärtor går det inte att göra någonting annat än att ligga på rygg och stirra rakt framför sig.

Gissa vad läkaren gjorde? Jo, han (som för övrigt inte kan ha varit en dag över tjugo) sa åt mig att gå till Apoteket och köpa Alvedon. Sedan skickade han hem mig.

Och här kommer min poäng, eller två stycken faktiskt:

1. VARFÖR kan man inte få hjälp när man behöver det?

2. VARFÖR står jag inte på mig när jag väl är där? Varför vara snäll och säga "Jaha, tack då" och sedan gråta hela vägen hem. Varför inte vägra lämna läkarens kontor förrän han har gjort någonting åt saken? Tror den svenska vården att man som patient gladeligen släpar sig ur sängen och tar sig till vårdcentralen och betalar en förmögenhet för att endast bli ombedd att gå till Apoteket? Om det är deras lösning på alla problem (vilket det även var i somras när jag slet av båda ledbanden i foten och var tvungen att gå på kryckor i två jävla veckor), så varför går vi ens dit?

Kanske är det därför som jag har dragit mig för att lyfta luren och ringa Tant eller Farbror Doktor.

inte för att jag är lite oroad över att inte få hjälp. Åh nej, utan för att jag nu är så fullt medveten om hur osugna de är på att hjälpa en att det finns en påtaglig risk att någonting brister hos mig och jag på ett eller annat sätt hamnar på kvällstidningarnas förstasida.

Galen kvinna höll läkare gisslan med skalpell.

Och så ser man en bild på mig där jag har skalpellen i handen och ser ut som om jag precis har rymt från Dårhuset.

Ska det verkligen krävas sådana extrema metoder för att få den hjälp man behöver och vill ha?

Jag kommer ihåg en incident på mitt gamla jobb där en riktigt otrevlig kund ringde och i princip hotade en av mina kollegor till döden. Uppgiven efter det hårda samtalet suckade hon; "Jag gav honom alla varor gratis och betalade en taxi som levererade allt. Då gav han sig."

Sensmoralen här är irriterande nog att de otrevligaste kunderna, de som gapar och skriker allra mest och beter sig som världens idioter - det är de som får hjälpen.

Från och med nu ska jag alltid ha ett vapen i väskan. Inte bara för att skydda mig mot potentiella våldtäktsmän eller rånare. Det räcker inte där. Vem vet, jag kanske blir sjuk någon gång.